Att den gamla filmoperetten Sound of Music har en skyhög kitschfaktor och således utgör gott underlag för populärkulturella företeelser som sing-a-along-visningar på biografer runt om i världen är en sak. Men att svenska teaterinstitutioner på fullt allvar envisas med att sätta upp den sisådär vart tionde år är en annan. Och att publiken strömmar till flodvis är sannerligen en tredje. Vad i all världen är det som lockar? Den nostalgiskt godmodiga skildringen av klassklyftor? De fullkomligt rubbade hyllningarna av gammaldags patriarkala van-föreställningar? De lamt lallande robotbarnen? Jag förväntar mig knappast några svar på frågorna i operans uppsättning. Men att institutionen åtminstone haft det goda omdömet att placera riktiga skådespelare och inte några gamla skabbiga dansbandsartister i rollistan får väl trots allt ses som ett tecken på viss konstnärlig integritet.
Stad:
Kategori:
