Simon Superti: ”Jag vill få vuxna män att gråta”

Simon Superti har kommit en lång väg. Platsen han befinner sig på nu är kanske där han alltid var ämnad att hamna. På det kommande albumet Hemlisar suddar han ut genrer och lättar sitt hjärta med ett tydligt mål: att få mörkret att skingra sig. 

Simon Superti är en av Sveriges mest intressanta och karismatiska musiker. De som träffat honom som hastigast skulle förmodligen beskriva honom som stökig, självsäker och högljudd. Inget av det är osant – han har trots allt sina rötter från Italien - men har man spenderat ett par timmar med honom så vet man att det bara är halva sanningen. Simon Superti är stökig, men på ett städat sätt. Han är självsäker, men alltid ödmjuk. Han är högljudd, men överröstar ingen. 

Han är en kille från gatan som tagit sig till toppen av den svenska musikeliten, men han glömmer aldrig var han kommer ifrån. Tvärtom utgör det hans grund, som tillsammans med personerna som medverkat till den - vissa av dem kvar vid hans sida än idag, vissa av dom inte - agerar kompass i ett liv som varit hackigt, snabbt och ofta mörkt. Men har man hjärtat på rätt ställe och jobbar hårt så kommer man ofta till rätt plats vid rätt tidpunkt. Den platsen har Simon Superti kommit till nu.

Det finns mycket att skriva och säga om den 35-åriga producenten, låtskrivaren, sångaren och rapparen. Men låt oss börja där många av de nya lyssnarna har tagit vid: med titelspåret och den första singeln från hans kommande skiva, Hemlisar. 
– Jag gjorde Hemlisar för tre år sen tillsammans med min gode vän Joel Hjälte, som jag också gjort en låt om. Jag var trött på att göra gangsterrap och prodda hiphop, där och då. Så han började lira dom här ackorden och det ledde till att jag började snacka om att såna som jag är mer Cornelis och Nationalteatern än vi är gangsterrappare. Dom för 40 år sen, var ju vi! Dom var någonstans mitt emellan, dom funkade bland svenska folket men dom var i rännstenen, så att säga. Om Victor Leksell är hela vägen ut dit och gangsterrap är hela vägen ut dit så ligger vi någonstans i mitten, menar han och håller upp sina armar brett isär. 

Idén föddes redan för tre år sedan. Ja, faktum är låten gjordes redan för tre år sedan, men efter en olycka i studion försvann det första utkastet. Kanske var det menat, kanske var det tur i oturen. För den musik han skapat det senaste året hade förmodligen inte låtit likadan om den gjorts tidigare. Kanske hade den inte gjorts alls. 

 ”Genregrejen är som bortblåst för mig”

På Hemlisar hör vi Simon som vi aldrig har gjort förut. Låten fungerar som en slags homage till Cornelis Vreeswijk och det är ingen överdrift att säga att det hörs när man lyssnar på den. Syftet var att ta vistraditionen, som i sig gränsar till hiphopgrenren på många sätt, och göra mörka historier från förorten i ett format som är mottagligt för en större publik. Så skulle det också bli. Låten passerade snabbt en miljon streams, syntes överallt på sociala medier och har spelats frekvent i P3. Att det var något han ville göra var han säker på, men att det skulle tas emot så bra som det har gjort var inget han räknade med.
– Genregrejen är som bortblåst för mig. Totalt. Jag vill inte ens höra om det. För vi kan göra vad vi vill. Att Hemlisar gick så bra så snabbt var inte alls något jag förväntade mig. Nu kan jag ju säga att jag förväntade mig att den skulle gå skit. Haha! Men det är min första egna låt på topplistan. Det bådar gott för att jag kan göra det här som artist. 

Både låten och albumet tillåter Superti att veckla ut sina vingar och vara en fullfjädrad artist. Känner man honom så förstår man varför han behöver det – och var man på plats vid förhandslyssningen av skivan i Stockholm så ställer man sig kanske också frågan hur i hela fridens namn han kunnat hålla sig utanför rampljuset så länge. Evenemanget, som egentligen bara var tänkt som en releasefest för singeln, utvecklades snabbt till en liveshow som han själv menar är det största ögonblicket i hans karriär. Tätt följt av att vinna en Grammis. Av bara farten framförde han majoriteten av låtarna - många av dem i demoversioner - ansikte mot ansikte med branschfolk, familj och vänner med en självlysande inlevelse, stolthet och passion.
– Det var som en jävla spelning! Och det var inte planerat, det bara blev så, säger han och skrattar till. Men tonen blir snabbt allvarlig.
– Det finns ett före och efter den kvällen. Det var på en annan nivå av känslor. Jag har fortfarande inte tagit in allt. Att sjunga dom här låtarna, som inte ens finns än, framför min mamma och pappa. Barndomsvänner som jag inte sett på samma plats på 20 år. Det går inte att förklara.

För oss som var på plats blev det också tydligt att Simon kan sjunga. Kanske inte på det sätt som Frank Ocean elegant framför sin känslosamma musik, eller hur Drake tagit över världen med sin rapsång – utan snarare på sitt helt egna sätt. Ett sätt som passar honom.
– Jag brast ut det när jag gjorde Hemlisar, att ”det här kan jag göra hur full och hes jag än är!”, haha. Rappa är skitsvårt, speciellt när man är full och hes, men sjunga så här? Det kan jag alltid bröla ur mig. Om det är det mest naturliga sättet att sjunga, då är det kanske det här jag borde göra. 

På Hemlisar lyser mycket av Simon Supertis personlighet igenom. Det är pompöst och svulstigt med en lättsam underton, men i grunden finns ett allvar och en vision. Precis som Cornelis använder han sig delvis av fiktiva karaktärer för att berätta om sin samtid och när han sammanfattar skivans syfte går det inte att låta bli att dra parallellen till just Cornelis och klassikern Brev från kolonien. Eller i Simon Supertis fall snarare brev från gatan. 
– Hemlisar handlar om att ta en hård gatuhistoria till en annan värld.

Öppningsspåret på albumet är ett statement som också fungerar som en välbehövlig brygga mellan Simon Supertis två världar. Den han befunnit sig i de senaste 15 åren och den han nyss äntrat. För de som endast känner honom som den brölande Cornelis-adepten på titelspåret fungerar Exakt som er som en introduktion till vem han är och var han kommer ifrån. 
– Jag gjorde den låten för jag tänkte att fan, när dom tror att man bara är nån jävla trubadur eller att det går bra i popvärlden, då finns den här låten som en påminnelse om vem man är. 

Resterande del av albumet fortsätter i samma personliga ådra, men det låter annorlunda. Här får vi känslosamma uppbrottslåten Oslo tillsammans med Jocke Berg och Samma saga om omöjlig kärlek. Det avslutande spåret behandlar Simons uppväxt och hur föräldrarna ofta bråkade och drack, över ett arrangemang som haft Miss Lis Så mycket bättre-tolkning Här kommer natten som referens och enligt Simon är en svensk vals, men som låter som en cover av Rihannas Love On The Brain. Skivans andra singel, Stockholm, har inslag av Janis Joplins Jolene och var tänkt till Miley Cyrus. 
– Stockholm började som en pitch till Miley Cyrus. Jag frågade om vi kunde få fram något som lät som Jolene, för det är flera som har påpekat att den låter lite som den. Vilket var meningen. Då tog Daniel Ledinsky fram det här. Jag tänkte alltså göra en sån här låt till Miley Cyrus, men när jag kom på top linen så körde jag den på svenska, säger Simon och börjar nynna på refrängen lite oseriöst.
– Då sa Daniel ”skit i Miley Cyrus, vi kör en Simon Superti-låt”, haha. Jag skrev den på 40 minuter kanske, sen freestylade jag slutet med Amo och allt det där. Det politiska.

Men vi ska längre bak i Simon Supertis liv än tre år. På låten Knarkar och super, som han talande nog ville döpa till Rädda mig, hörs en refräng som spelades in redan för åtta år sedan. I en helt annan kontext, men med precis samma känsla som idag. Om Hemlisar och Stockholm till stor del handlar om droger ur ett berättande samhällsperspektiv där Cornelis Vreeswijks karaktärsbaserade berättande får ta plats, så berör han här ämnet ur ett personligt perspektiv. 

– Idag kan jag prata på ett annat sätt. Jag står upp för vem jag är, för det första. För det andra så måste nån säga det. Det är lätt för folk som träffat mig att tänka ”Simon är en sån där kille som festar”, men majoriteten av gångerna så är det för att man mår skit. För tre-fyra år sen när jag vann Grammis och hela hiphopsvängen hände så var det mycket så. Jag var alltid fucked up! Glad och trevlig säkert, men jag var alltid helt. Folk fick väl en bild av mig som en sån lirare ett tag, medan jag egentligen bara mådde skit. Det är väl det där med masken och clownen… man sätter på sig den och låtsas som att allt är bra. Det är väl det den här låten handlar om egentligen.

"Stockholm är typ norra Europas knarkigaste stad”

Vad har du för personlig relation till droger?
– Jag har växt upp runt det. Jag har sett droger sen jag var liten. Jag har rökt weed i hela mitt liv. Det är min ADHD-medicin skulle jag väl säga. Officiellt så röker jag inte i Sverige längre, för det är olagligt här, säger han och ler.
– Men alla jag känner har någon form av missbruksproblematik. Jag menar skiten slutar ju inte, Stockholm är typ norra Europas knarkigaste stad. Så någon behövde snacka om knark! Folk får göra vad dom vill, men jag belyser känslan av hur det är när det ser kul ut fast det inte är så jävla roligt.

När du mådde som sämst, var det på grund av personliga saker bakåt i tiden eller för att du kände att du inte var på en plats rent musikaliskt som gjorde dig lycklig?
– Både och, kanske. Just den här låten skrevs nästan fem år innan Grammis, men absolut. Jag gick med massa skit på mina axlar som jag inte kunde berätta för någon. I flera år. Det har ju spelat ut sig i Expressen nu om inte annat, vad som faktiskt hände. Folk har gått bort och dom flesta sitter inne, du vet, säger han med en suck.
– Jag kommer ihåg att när jag kom in till skivbolagen så tyckte alla att alla var så jävla coola hela tiden. Jag var väl en av dom få som visste vad som hände på riktigt. Det var fan stressande i sig, att behöva deala med all problematik som fanns runt dom här rapparna men också i förorten. Det vi gjorde musik om. 

Simon fortsätter förklara att skivbolagen och människor i branschen inte insåg hur allvarliga saker faktiskt var och kanske framför allt; att det var på riktigt. 
– Vi gick in i coola byggnader med coola människor som inte fattade hur allvarligt det var. Dom satte sig själva och oss i situationer som dom aldrig hade gjort om dom visste vilken nivå det var på. Sen blev folk rädda och när Nisse dog, rest in peace, så fattade folk allvaret. Så jag gick runt med massa skit som inte hade med musik att göra, i tre-fyra år. Det här är väl första gångerna jag pratar om det, säger han och fortsätter:
– Det är lite därför jag skrev den här skivan också. För jag tänkte att om jag skriver om det här på det här sättet så kommer jag kunna uttrycka mig till folk som aldrig hade lyssnat på mig annars. Om jag hade suttit och rappat om dom här grejerna på det sättet… jag själv hade inte pallat höra det i alla fall. Och Agda, 75, får inte in det över huvud taget. Det kommer komma ännu råare låtar om sånt, men ah, det är därför jag gjorde plattan.

Utanförskapets gemenskap är en röd tråd i Simon Supertis musik. Som gatubarn uppväxt utanför storstaden, tidigare dömd och med ett brett känsloregister har Simon en soft spot för de som inte riktigt passar in. Denna känslostämning manifesteras också i låten Joel Hjälte, där de rungande och allsångsvänliga ledorden lyder ”om alla kallar oss för galna, då vill jag inte va normal”. Låten är tillägnad barndomsvännen med samma namn, som trots en otrolig talang inte riktigt funnit sin plats i världen och brottas med att hantera sin verklighet.
– Han kommer att hata mig för att jag pratar om honom, men han får skylla sig själv”, säger Simon med kärlek i rösten när han berättar historien om personen som hans vänner kallar ”Joe”.
– Han är lätt den mest talangfulla musikern jag träffat. Problemet är, och nu vill jag inte outa honom för mycket, att han försvinner i perioder. Årslånga perioder.

Han berättar att han spelade upp en av låtarna för Jocke Åhlund, som direkt undrade vem som lagt gitarren på låten. Detta ledde till att Simon återberättade historien om Joel Hjälte och vips hade man en låt med arbetsnamnet Joel Hjälte, där Åhlund spelar gitarr.
– Det fanns ett tillfälle när dom spelade upp den för mig och jag började gråta. Fan vad jag grät. För helt plötsligt står man där och uppfyller sin dröm. Vi har gjort musik tillsammans i 18 år, vi har gjort en låt om honom som alla älskar och han är inte där. Så jag ska väl göra en Joel Hjälte Foundation någon dag.
– Han kommer hata att läsa det här, tillägger han med ett uppgivet skratt och trycker på play.

”Jag har aldrig blottat mig så mycket som jag gör på den här skivan”

Genom intervjun så noterar jag att varje gång han pratar om en händelse eller person som betyder mycket, så kysser han en klackring på sin högra hand. Och det blir en del kyssar under tiden vi pratar. För egentligen allt han gjort det senaste året har handlat om känslor. En majoritet av låtarna har han inte skrivit ner, utan skapat styckvis på känsla i studion. Fyra rader i taget. En topline i taget. En refräng i taget.
– Hela den här skivan är ett känsligt ämne. Den första skivan jag gjorde var så klart mycket känslor, men det här är något helt annat. Låtarna har kommit ur diskussioner och det var mycket blod, svett och tårar. Jag är ju artist från början men jag har blivit påmind om hur jobbigt det är att gå igenom allt. Jag har aldrig blottat mig så mycket som jag gör på den här skivan.

För de som inte känner till Simon Supertis historia så började den i Salabacke i Uppsala. Där gjorde han sig ett namn som rapparen Simon Sez SB innan ett fängelsestraff motiverade honom att flytta till Stockholm och satsa helhjärtat på musiken. Han började producera musik åt både sig själv och andra, vilket så småningom skulle utgöra ett stort bidrag till västerortsvågen av förortsrap under andra halvan av 10-talet, med artister som Z.E och Adel i spetsen. Hans första soloalbum kom först 2018 och två år senare vann han en Grammis för Årets producent 2020. 

Priset skulle betyda mycket för hans karriär. Förmodligen har det varit en bidragande faktor till att han lyckats samla en så imponerande skara musiker till Hemlisar. Den hemlighetsfulle Daniel Ledinsky, som bland annat signade Thomas Rusiak och släppte Sveriges kanske första kommersiellt framgångsrika rapsingel på svenska, Petters Vinden Har Vänt, har spelat en stor del. Både i och utanför studion. Jocke Åhlund är utöver Teddybears STHLM med i band som Caesars och Les Big Byrd och vann nyligen pris på American Music Awards tillsammans med svenska rockbandet Ghost. På skivan har också Erik Arvinder lagt stråkar. Arvinder är kanske mest känd som en del av husbandet i Så Mycket Bättre, men har även jobbat med namn som John Legend, Lady Gaga och Avicii. Han har dessutom assisterat John Williams, som bland annat gjort det ikoniska ledmotivet till Star Wars. Lägg därtill Kalle Gustafsson Lerneholm från The Soundtrack Of Our Lives, som lagt bas på Stockholm, och en tastemaker i form av Joel Kinnaman. Och så Jocke Berg förstås.

Kent-sångaren gjorde tidigare i år debut som soloartist efter 26 år som frontman i ett av Sveriges största band. Här hörs han på refrängen i låten Oslo - en refräng som mycket väl hade kunnat vara en höjdpunkt från ”Vapen & Ammunition”. Låten är en väl avvägd uppbrottsballad som varken överanstränger eller komplicerar känslan av att både sörja och hylla ett förhållande som inte höll. 
– Jag hade dragit mig fett länge för att säga något om mitt förhållande i och med att folk kanske vet vem hon är också. Jag vill inte på något sätt kasta skit på henne eller vårt förhållande, men det ju är jag som är kreativ. Jag släpper ut vad jag känner. När jag kom till raden om att balansera känslor på sin spets, då fanns det ingen återvändo. Jag var tvungen att göra låten.

Simon har svårt att dölja sin entusiasm när han berättar om hur låten kom till. Från det pinsamma ögonblicket då han tillsammans med Daniel Ledinsky blev utelåsta från studion efter en halv session med Jocke Berg, till ögonblicket han insåg att ”en levande legendar” sjöng en refräng på en av hans låtar.
– Det är en av dom mest surrealistiska musikupplevelserna jag haft tror jag. Helt plötsligt sitter Kent, om man får säga så, och gör en låt med mig. Det här har jag sagt förut men jag köpte alltså Hagnesta Hill till min brorsa 1999 för mina sparade veckopengar. Jag hade 920 spänn i veckopeng. Totalt. På ett år. Hur gammal var jag då? 12? Och här står jag med Jocke Berg som låter exakt likadant! Han ser typ likadan ut också, bara att han inte har blont hår och brillor. Och ger mig en sån refräng. Jag kan fortfarande inte fatta det. Och vi har gjort fem låtar till efter det.

Det är en uppbrottslåt, men det känns också som en hyllning till ert förhållande. Ett inkapslande av det fina och ett konstaterande att det inte funkade.
– Tack för att du säger det. Och det var dit jag ville ta det. Vi var tillsammans ett tag och det här är första gången jag yttrar mig om det. Det var väl ett avslut för mig, om inte annat. 

Nöjesguiden #12, 2022.

Vi återkommer till känslor. Känslorna efter ett förhållande som sakta men säkert brunnit ut, känslorna efter att ha levt med en tyngd på sina axlar under flera år. Men det var också menat att komma ut i musiken, vilket framgår när Simon berättar om sin vision.
– När jag satt inne var det såklart många hårda människor där, men dom lyssnade inte på gangsterrap. Inte dom vuxna, som suttit i tio år. Dom lyssnade på Amanda Jensen för att det fanns på bokbussen. Jag lyssnade på Veronica Maggio och Kent därinne. Och jag insåg nyligen att min vision med musiken är att jag vill få vuxna män att gråta. Jag försöker göra musik för dom som fortfarande har hjärta. 

Och han menar allvar. Simon berättar att han till och med kallar studion för ”The Jedi Basecamp”, då det är här han utkämpar sin strid mot mörkret. Precis som jediriddarna i Star Wars. 
– Det är den återkommande grejen för mig… Jag försöker attrahera alla dom tuffaste och hårdaste människorna som kan stå upp för alla gullisar som vi egentligen är. Du vet, alla som har blivit formade av sin omgivning eller behövt vara någon utåt, behövt vara hård och kanske till och med skadat folk. I don’t judge, men så länge dom har hjärta så vill jag kommunicera med dom. Det är dom som i sin tur kommer in i ett rum och shut shit down, mot dom här andra. Dom kalla. Det är vi mot dom, det är så jag ser det.