Under vintern har den hyllade souldoldisen Kaah återigen varit aktuell. Dels som husband i långköraren På spåret och nu med Färger - ett album till stora delar målat med nya nyanser av elektronisk dansmusik.
Det finns få artister i Sverige som 25 år in i karriären fortfarande lyckas hålla sig kreddiga och nyskapande. Som inte medverkat i Så mycket bättre, sluppit sjunga sommarvisor i Allsång på Skansen och laga mat i tv. Kaah är en av dem.
När han inte kände att universum kretsade kring musik tog han en paus, utbildade sig och tog ett jobb inom den osvängigaste bransch han kunde tänka sig. Redovisningsekonomen Peter ”Kaah” Alexandersson har sedan dess kunnat fortsätta leka med sina musikaliska influenser utan att behöva utgå från något annat än sig själv. Utan att bli världsfrånvänd, som han menar att många andra i hans generation blivit.
Fem år sedan senaste plattan släpper han nu Färger, ett album som inleds med en P3 Soul-intervju från 1997 där Kaah förutspår en dyster framtid i förorten Rinkeby där han då bodde. ”Det är redan kaos. Tänk om tio år, om det fortsätter såhär…”, säger han ödesmättat om arbetslösheten bland andra generationens invandrare innan skränig jazzmusik tar över och sätter en svartvit filmkänsla.
Han berättar att det först inte fanns en tanke med att rota fram de gamla intervjuerna men att en slump ledde honom till sekvensen.
– För några år sen hade jag en idé om att ta reda på vem jag var för länge sen. Hur lät jag? Vem var jag? Vad tänkte jag på? Då kontaktade jag Mats Nileskär och fick loss några intervjuer med honom. Det var mest en kul idé. Då fanns det ingen tanke bakom, mer än att kanske sampla det i någon refräng. Sen lät jag det ligga tills jag såg en kommentar eller något där någon skrev ”det här sa Kaah redan då”, typ, som hade lyssnat på en av intervjuerna. Då lyssnade jag på det och kände bara ”det är klart det här ska vara med”.
Sina tre år i Rinkeby - dit han flyttade som 22-åring från Norrköping - beskriver han som ”en perfekt tid”. Den dystra profetian till trots. Idag är det ett annat Rinkeby, precis som på många andra platser i Sverige.
– Vissa grejer fanns inte då, det säger ju alla. Det som är uppenbart är ju alla skjutningar. Det var om någon hade blåst någon på riktigt, då kunde det hända. Idag är det helt galet. Vi har tappat greppet om ganska många i en generation. Det är ju barn liksom! Det är så tragiskt. Att vi kan ignorera det i ett välfärdssamhälle, säger han med uppgiven röst och berättar om en vän som jobbar som ungdomsledare och tjänar betydligt mindre än han förtjänar.
– Han borde tjäna 60 lök, vilket är småpengar i sammanhanget. Tänk vad det kostar samhället att inte satsa på saker! Det är det som stör mig. ”Det är för dyrt”, säger dom och fritidsgårdar läggs ner. Lägg pengar på det istället. Konsekvenserna är mycket dyrare.
Du har en gång sagt att kärlek, hat och politik är känslor som driver dig i ditt skapande. Hur använder du musik som personlig funktion?
– Ibland är det bara för att försvinna. Att få utlopp för känslor och det här inre som man nästan aldrig kommer i kontakt med i samhället idag när man bara stressar runt. Att bara få känna ”vem är jag?” och hitta det sköra i en själv. Det är en sak. Sen använder jag det också för att ventilera ilska och frustration kring samhället. Just då kanske det inte blir något fantastiskt, men jag låter det gro för att sedan skapa något konstruktivt och säga något som utmanar på något sätt. Så använder jag det också. Sen kan det bara vara att man är olyckligt kär och tycker synd om sig själv. Ibland är det skönt att få tycka synd om sig själv upphöjt till tio, under en kort period, haha.
Jag ska villigt erkänna att jag inte lyssnat på alla dina låtar i din katalog…
– Gör inte det!
Haha, men spontant känns det som att du har en väldigt ”glad och varm” diskografi? Du har aldrig gjort ett mörkt album, även om du tar upp svåra saker.
– Nej, så är det nog absolut. Det finns väl någon deppig låt, men det kanske räcker. Jag tror inte jag skulle palla det… och jag har nog gillat såna artister också. Om jag är deppig så kanske jag lyssnar på Sly Stone (Sly and the Family Stone, reds anm). ”Jag tycker synd om mig själv”, men det finns ändå något glatt i det. Han har något sånt, kan jag tycka. Han har varit väldigt inspirerande för mig.
”Jag trodde att min generation skulle vara bättre”
Genom åren har Kaahs influenser varit tydliga och många. Likväl har han själv influerat en stor skara artister som aspirerat på att skapa svensk soul och r&b. En del har lyckats, många har det inte. På låten Influera mej tar Kaah avstamp i en sampling av gospelpianisten Per Erik Hallin där han vänder sig till både sin egen och den yngre generationen med ett välvilligt pekfinger.
– Den kom från en känsla av att jag gillar det nya och gillar allt nytt, men…
Han tar en paus och suckar åt sig själv.
– Det här låter ju sjukt. Som att jag är någon jävla Gud, så är det ju inte… men man vill liksom vara en förälder också. Fattar du? Gör din grej! Folk sitter och gnäller på att folk är influerare och tjänar cash på att lägga ut grejer. Gör det! Gör det rätt bara. Jag vill bara inspirera folk att do the right thing.
Du säger också ”vad gjorde ni med era känslor, leker kurragömma med era känslor”.
– Det är till min generation. Att vad hände med er? Varför är det som det är? Varför är vi så polariserade? Min generation är politiker. Min generation är superpolariserade. Vi har släppt på vissa ideal och fallit in i… populism, suckar han. Jag trodde att min generation skulle vara bättre, förstår du?
En som precis passerar gränsen för att tillhöra generationen efter Kaah är åtta år yngre Albin Myers. En person som kommit att spela en avgörande roll i skapandet av Färger. Myers hade redan för några år sedan uttryckt en önskan om att få jobba med Kaah och när trebarnspappan beslutade sig för att göra en skiva var kanske vägen dit inte helt uttänkt. Brist på plats - och framförallt tid - gjorde att samarbetet blev totalt avgörande för att skivan kunde färdigställas.
– Det möjliggjorde att få det gjort över huvud taget. Jag är så tacksam för det, han har verkligen ställt upp.
Kaahs åttonde soloalbum innehåller både gammalt och nytt. Titelspåret påbörjades för tio år sedan och avslutande spåret Get Down var i mångt och mycket ofärdigt innan Myers kopplades in. Där den förstnämnda rör sig i någon disco-funk-soulvärld tar sig låtar som Get Down och tidigare släppta singeln Ingen vet till en ny, hårdare och modernare elektronisk värld än vi tidigare hört Kaah i. Mycket tack vare Myers.
– Absolut, så är det verkligen. Ingen vet kommer mycket från Albin från början. Get Down gjorde jag hyfsat klar och det skulle vara en låt inspirerad av klubbmusik. Det slutade med att jag la den åt sidan, men sen uppdaterade han den. Så parti två i den låten, den byter ju… ”färg”, det är hans skapelse mer. Den första är mer min. Så det var lite kul!
Precis som alla Kaah-album låter Färger på många sätt olik sina föregångare. Förutom att en ny typ av klubbmusik fått agera canvas åt stora delar av skivan menar Kaah också att han börjat släppa mer och mer på kontrollen och gå mer på känsla. En inställning som i de flesta fall blir mer naturlig med åldern och som i bästa fall gör sällskap med äventyrslust. I slutet av maj fyllde Kaah 50 år och det brinner till i hans ögon när han får frågan om det finns någon genre han ännu inte gjort som han vill göra.
– Ja, svarar han betydligt snabbare och tydligare än han svarat på någon av frågorna under intervjun.
– Det är jazz. Att göra en renodlad jazzplatta, det hade varit jättekul. Det hade jag också tyckt varit jättesvårt, förmodligen. Men fan, nu kanske jag måste göra det.
