Innan Shout Out Louds ens släppt sin första EP gjorde Nöjesguiden en av de första intervjuerna med bandet. Sedan dess har vi stämt av med ojämna mellanrum, och när bandet nu släpper sitt fjärde och bästa album lagom till tioårsjubiléet är det dags att sammanfatta historien hittills. Det blir en åtta timmar lång färd från trång replokal via ölande i vänners lag till kockens bord på en av huvudstadens bästa krogar.
I receptionen till ett av Stockholms enklare hotell står Adam Olenius och dividerar med receptionisten om en nyckel. Shout Out Louds har sin replokal i källarvalven under hotellet, och där är det knappt utrymme att vända sig om för Adam och Carl von Arbin, som är de bandmedlemmar som är på plats när Nöjesguiden anländer just när eftermiddagen börjat mörkna. Bakom en tunn vägg bullrar det från diskmaskinerna i köket till grannportens nöjesetablissemang, som förr brukade låta bandet kånka sin utrustning den vägen.
– Vi tänkte att om vi blir tillräckligt bra kanske vi kunde få fast jobb som det ställets husband, fnissar Carl.
– Det är därför vi fortfarande inleder varje repning med ett potpurri av hits från sjuttiotalet och framåt, spånar Adam vidare.
Golvet är täckt av sladdar och pedaler, medan replokalslyx som nedsuttna soffor och uttjänta kaffebryggare lyser med sin frånvaro i Shout Out Louds lilla lokal. Det är ingen vidare plats att samtala på, och Adam och Carl föreslår att vi tar en öl istället. Efter en kylslagen promenad förbi Nybrokajen och Dramaten når vi Tudor Arms innan fredagsrusningen kommit igång, och så småningom ansluter sig Eric Edman för en hastig öl på väg hem från dagjobbet.
Med Guinness och ale på bordet börjar vi alltså från början. För Shout Out Louds historia är till stora delar äldre än tio år.
– Jag, Adam och Bebban gick i samma klass och kände varandra, minns Carl. Ted Malmros och Adam kände också varandra och snackade om att starta band på någon fest.
– Vi gick på Forsbergs när Ted en dag spelade en låt med Neutral Milk Hotel för mig, ler Adam. Holland, 1945. Det var skitigt och distat, och det var egentligen den låten som fick oss att starta bandet.
– Så vi började repa och spela in demos, fortsätter han. En av dem lämnade vi in på Metropolis. Rätt knäppt egentligen, att lämna en demo på en klubb och sedan stå och hoppas att de skulle spela den, men det var så man upptäckte ny musik på den tiden. Vår första låt var faktiskt The Comeback, inspelad med en trum-maskin som bara gick i bossanova-takt, och det kändes som att vi måste hitta vårt sound innan vi kunde hitta fler medlemmar. Men sedan kändes Eric som en självklar medlem.
– Bebban Stenborg var den sista pusselbiten, förklarar Adam. Vi umgicks ju alltid. ”Ska ni iväg och repa nu igen?”, brukade hon säga, och live var hon vår egen Bez. Jag minns en av våra första spelningar, år 2001 på Stampen, när hon hade händerna fulla med konfetti som hon slängde upp direkt i första låten.
Där någonstans bokade Nöjesguiden sin första date med Shout Out Louds.
– Jag hade just kommit hem från Brasilien – min dåvarande flickvän var därifrån – och så fick vi träffa Nöjesguidens Tom Pyl på ett kafé. Haha, jag kommer ihåg att jag fick en fråga om electroclash. Jag visste inte riktigt vad det var för något, men jag insåg att det var något coolt, så jag svamlade lite.
– Och jag kommer ihåg när vi skulle fotas till den intervjun, fyller Carl på. Fotografer har väldigt bestämda idéer, ”går si, gör så, sitt här, stå där”. Den gången skulle vi sitta på bollar, av någon anledning. Jag har ingen aning om varför, men det blev ganska kul bilder.
– Nuförtiden är det många som frågar oss hur vi vill göra med foton, funderar Adam. Det är kanske för att vi har fått ett rykte om att vilja styra också över det estetiska, genom att vi gör våra egna omslag och så. Och med tiden har vi ju lärt oss vad som blir bra och vad som inte blir. Att stå ute, uppställda mot en vägg i 21 minusgrader blir ingen bra bild, när alla står och huttrar med spända axlar.
Jag undrar om det handlar om att man utvecklar sin auktoritet i takt med erfarenhet och framgång, men riktigt så enkelt är det inte.
– Vi var jävligt mycket petigare förr, och skulle bestämma mer i relation till media, menar Carl. Nu känns det ganska kul att bli lite utmanad. Och visst händer det att vi hoppar på riktigt knäppa idéer ibland, även om jag tror att de flesta sådana sorteras bort av skivbolaget innan vi ens hinner höra talas om dem.
– Förr läste jag mycket intervjuer med oss, erkänner Adam. Jag har ett extremt kontrollbehov. Jag brukade gå och deppa i två veckor om vi hade fått en dålig recension, men numera släpper depressionen redan vid midnatt.
Så många dåliga recensioner var det inte fråga om i samband med debut-albumet. Howl Howl Gaff Gaff kom ut i oktober 2003, och ett och ett halvt år senare hade den väckt sådan internationell uppmärksamhet att en ny version av den släpptes i USA, där karusellen var i full gång.
Är det en skillnad mellan hur bemötandet ser ut i Sverige/Europa och USA?
– På alla sätt, slår Adam fast. På spelningar i USA kan många i publiken hela albumet, medan många här enbart känner till hitsingeln. Och journalister i delar av Europa har en tendens att vara väldigt pretentiösa. ”Den här låten får mig att känna mig som om jag ligger på en strand, och försöker hålla kvar sanden som sakta rinner mellan mina fingrar. Hur känner ni för det?”.
– Vi blev rätt paranoida när vi reste runt i USA i sju månader, och liksom bara knuffades i olika riktningar. ”Först ska ni till den radiostationen, sedan ska ni dit, sedan dit, och sedan till konsertlokalen.” Att göra intervjuer mellan klockan 10 och 22 var ju inte vad man funderade på när vi startade bandet. Sådant gjorde oss misstänksamma mot allt, och det gjorde att vi till exempel krävde att de skulle bygga ett speciellt podium åt oss på scenen, så att vi var tvungna att stå tätt tillsammans, som i replokalen. Det var vår lilla sköld mot världen.
Jag skojar lite slarvigt om ”det ultimata kompisgänget”, ”En för alla, alla för en” och ”om någon skulle hoppa av är det över”. Men Adam hummar, kommer på att våra glas är tomma och beger sig till bardisken för påfyllning. Carl skrattar lite generat.
– Det är ju viktigt att alla har tid för sitt. Ted måste få filma, till exempel.
På den kommande turnén blir hela bandet inte med, visar det sig.
– Eric har ju jobb på bank och är småbarnsförälder, så vi behöver ta in trummis för turnéer.
– Relationer förändras ju, menar Adam. Orsaken till att man startar band är för att ha en relation med polarna. Men mellan mig och Carl kan vänskapen ibland bli lidande för att kreativiteten är central, medan vänskapen med Eric egentligen bara har blivit starkare.
Just då ansluter sig Eric efter sitt dagsverke på banken. Han tar inte illa upp över resonemangen om att ersättas.
– Vi har ju haft ersättare tidigare, både för mig och för Ted. Och vänrelationen är viktigare än att spela i samma band. Om jag kommer fram till att jag inte kan prioritera bandet längre skulle inte jag bli sårad om de ändå fortsätter som Shout Out Louds.
Men Carl och Adam försäkrar att Eric hur som helst är en lika viktig medlem som de andra.
– Han är med när han vill. Vi har rest så mycket tillsammans allihop, vi har så mycket gemensamma minnen, så vi hör ihop. Vill någon vara ledig för barn, för jobb för att bo i Paris eller Australien ett halvår är det okej.
Dessutom har Eric en speciell roll i bandet.
– Eric är kanske vår lugnaste medlem, tänker Adam. Vår Charlie Watts, nästan. Han är ju ekonom och sköter en massa praktiskt. Bokar alla flygresor. Ordnar det sig inte ordnar det sig ändå, tycker han. Sådant är skönt att ha med sig.
Vi dricker upp och vinkar farväl till Carl och Eric. Medan jag och Adam trotsar kylan för att promenera ner från Östermalm mot vårt bort på Vassa Eggen pratar vi om hur Adams sångröst har förändrats under åren.
– Från början var min röst väldigt mycket Robert Smith. Du var inte den enda som kommenterade det, när du recenserade vår debut och skrev att det lät som The Cure i en garderob. Men det är inte så konstigt, för jag älskade J Mascis och Neil Young, och den kombinationen låter så. En gång blev jag till och med kär i en tjej från Lidingö bara för att hon gillade Dinosaur Jrs Freak Scene.
– Men efter andra albumet kom förändringen av rösten, och det var helt omedvetet. Jag tror att det handlade om att jag då hade spelat så många gig att rösten hittade något bekvämt. Och idag har jag på det sättet en bredare repertoar, där jag liksom kan välja mellan flera olika röster. Nu är det mer falsett, men också mörkare. När jag skriver låtarna gör jag det väldigt tyst, med örat nära gitarren, och då blir det högre stämmor som jag sedan inte klarar av att ta i replokalen.
På Vassa Eggen erbjuds vi deras Chef’s Table, ett högt och väl upplyst bord halvvägs in i köket. Där har vi utsikt över såväl matlagningsprocesser som hur de färdiga rätterna på väg ut i matsalen ser ut, och när vi lystet har iakttagit utbudet leder vi åter in samtalet på Optica. Adam har skrivit hälften av texterna tillsammans med Bebban Stenborg, och han kan inte nog berömma hennes skriftspråk.
– Hon skriver noveller som är fantastiska. Jag ligger på för att hon ska publicera dem. När vi skriver poptexter tillsammans kompletterar vi varandra perfekt. Jag tänker bara på hur ord låter tillsammans, men hon är litterär och grubblar över ordets innebörd och grammatik. Jag kan skriva en vers och en refräng och sedan lämna den vidare till henne. Då börjar hon fråga ut mig vad jag menar, och så bygger hon vidare. Vi är nära varandra känslomässigt, så även när jag har varit i perioder i livet som jag inte klarar och inte vill berätta om så fattar hon ändå. Men det tog ett tag att hitta fram till det samarbetet, för låtskrivandet kommer inte alltid så lätt för mig.
Adam behöver bara kasta en blick på menyn för att veta hur den måltiden bör inledas.
– Ostron, va?
Vi nickar nöjt båda två och konstaterar att ostron behöver kombineras med champagne. Medan vi skålar landar samtalet åter i Serenades, kompisduon Adam hade med Markus Krunegård. Från början var det ett prestigelöst tidsfördriv i studion, men innan någon hann fatta hur blev det storbolagskontrakt och USA-turné även av det.
– Jag och Markus hade det helt fantastiskt medan vi arbetade i studion, vi triggade varandra hela tiden. Men det var svårt att resa ihop när vi skulle ut och spela i USA. Jag hade nog inte räknat med att det skulle ta sådan tid, det projektet. Mannen som signade Lady Gaga tog oss under sina vingar, men vi började ju känna att det var svårt att fortsätta prioritera Serenades framför vårt eget.
Jag undrar om det är ett känsligt ämne, men Adam skakar på huvudet.
– Nej, inte känsligt, men svårt. Jag och Markus är ju två rejäla egon, och vi krockade förstås. Så när vi kom hem pratade vi inte med varandra på två veckor. Han skulle göra sin skiva, och jag skulle sätta igång med Shout Out Louds igen. Men nu har vi hittat tillbaka – vi åt middag tillsammans bara härom veckan – och vi har börjat prata om att fortsätta och kanske göra en skiva till någon gång. Jag tror att vi kommer att behöva varandra igen. Om han går med på mina idéer. Hehe.
Till varmrätt är det inte ett svårt val att slå på stort med en strålande wagyu rib eye för två, och kanske lite extra tillbehör vid sidan om. Adam sticker inte under stol med att han utvecklat vissa vanor under Shout Out Louds turnéer.
– Livsnjutare? Jo. Det blir ju så. När man reser så mycket vore det ju dumt att inte passa på att uppleva de bästa krogarna, i Tokyo, till exempel. Det är sådant som jag tror att jag kommer att se tillbaka på om 20 år, de där små speciella detaljerna som att det är till Romario man ska gå för en kopp riktigt bra kaffe om man är i Neapel.
Även Vassa Eggen bjuder på en utmärkt espresso, och även om vi förmodligen borde kan vi inte stå emot en Crème Brûlée att dela på. Efter kaffet känns det sedan som en god idé att låta glasen med starkt italienskt avlösa varandra, medan vi försöker överglänsa varandra i associationer till mer eller mindre obskyra åttiotalsband.
Vi reser oss motvilligt och en smula darrigt, ska erkännas, och går ut mot baren. Efter en sådan middag är det nog bara en öl och en bourbon som fattas, enas vi med nattlig grisbuktlogik. Innan vi på allvar drabbas av konsekvenserna av den hinner jag uppmärksamma hur Adam drar åt sig andra gästers blickar, och konstaterar att hans popularitet är påfallande.
– Med Serenades märkte jag att jag hade fler fans än jag trodde.
Men begrepp som sexsymbol värjer han sig skrattande mot, trots faktumet att en av Nöjesguidens skribenter offentliggjort att hon vill bära hans barn.
– Det var modigt av henne. Jag tycker att man ska ge mer komplimanger, det är sådant som gör världen bättre.
Och särskilt många inviter får han inte.
– Inte just nu. Vi får nog mer kärlek av journalister, och det finns en sorts indietänkande hos dem som gillar oss. De är inte ”fans” på det där sättet som man tänker sig ”fans”. Istället för att ge inviter blir det på kulturell nivå – ”Jag arbetar just med en uppsats om Shout Out Louds”, liksom. Och det trivs jag med. Jag vill hellre att den som ser oss startar ett band än blir våra ”fans”.
