Det har avslöjats att Bonnier planerar en försäljning av SF Bio. Hur kommer det att påverka svensk film?
Under sensommaren 2012, på ödesdatumet den 11 september, kunde Dagens Industri avslöja att familjeägda mediejätten Bonniers hade långt gångna planer på att sälja biografkedjan SF Bio, detta för att stärka finanserna efter ett antal misslyckade affärer under nollnolltalet. Med en monopolbetonad ställning på den svenska biografmarknaden är SF Bio en inkomstbringande kedja och kort efter avslöjandet började spekulationerna om möjliga intressenter dyka upp i finanspress och facktidningar. Främst är det riskkapitalbolag med intressen i branschen som pekats ut och en stark kandidat som nämnts flera gånger är Ratos, ett svensk riskkapitalbolag som 2011 förvärvade Finlands ledande biografkedja Finnkino.
Sedan DI publicerade uppgifterna om en stundande försäljning har ytterligare fakta tillkommit och i skrivandets stund (tidigt i februari) har ledande personer inom ägarfamiljen Bonnier ifrågasatt förtjänsten i att göra sig av med SF Bio. Oavsett hur affären slutar är det relevant att fråga sig hur en försäljning av biografkedjan kommer att påverka svensk film.
Sedan konkurrerande kedjan Astoria (tidigare Sandrew Metronome) gick i konkurs 2007 har SF Bio haft en monopolställning på den svenska biomarknaden. Man har haft ett mycket stort inflytande över vilka filmer som visat på bio i Sverige och även hur länge och var de visats. Ingen film har kunnat genomföra en bredare lansering utan att först ha blivit godkänd av SF Bio. Att de ofta använt sin maktposition för att förhandla till sig exklusiv visningsrätt av filmerna de köpt in har också lett till att både storkedjor och småstadsbiografer har fått stora problem med att etablera sig.
Flera klassiska biografer med anor från stumfilmstiden, som Röda kvarn i Helsingborg och Royal i Lund, köptes upp av SF Bio efter Astorias konkurs och stängdes sedan ner. På Röda kvarn, en av landets äldsta biografer, lade SF Bio ner sin verksamhet 2010 och tog med sig all utrustning, från projektor till ridå och duk. Detta trots att man helt saknar konkurrenter på den svenska biografmarknaden. När kommunen sedan skrev kontrakt med Folkets hus och parker ansåg SF Bio att man “gått bakom ryggen på dem”. Tanken var att visa svensk kvalitetsfilm och livesända opera. Eftersom SF Bio fortfarande satt på hyreskontraktet och vägrade släppa salongskartor fick man dock snabbt problem med att sälja biljetter till hösten när man skulle ta över kontraktet.
Med denna inställning skulle man kunna tänka sig att SF Bio själva riktat in sig på det svenska utbudet av kvalitetsfilm, men så är inte fallet. Som programdirektör för Sveriges dominerande biografkedja har Sture Johansson en maktfullkomlig ställning inom svensk film och det är utifrån hans smaksinne som det beslutas om en film går upp på SF Bios biografer eller inte. Och att det handlar om ett högst subjektivt smaksinne har med största tydlighet framgått under 2012 då han ifrågasatte om hyllade Hassel – privatspanarna av Måns Månsson ens var en film och helst ville att Axel Peterséns Avalon, av Hollywoods branschtidning Variety höjd till skyarna, bara skulle gå upp på en biograf i hela Sverige.
Att man ändå borde oroa sig för en försäljning av SF Bio beror främst på två saker. Som det ser ut nu är SF Bio en del av SF, som även distribuerar och producerar svensk film. Detta innebär att SF inte kan skita helt i svensk film eftersom man är beroende av finansiellt stöd till sina produktioner och distributioner från SFI, som månar om just den svenska filmen. Som distributör av svensk film ser man givetvis också till att visa de egna filmerna på SF Bio:s biografer. Vid en eventuell försäljning är det alltså bara SF Bio som lämnar Bonnier och således saknas plötsligt helt kopplingarna till svensk film som kommer genom distribution och produktion.
I Finland har en försäljning av landets i särklass största biografkedja Finnkino redan genomförts och köparen, riskkapitalbolaget Ratos, är även en av huvud-kandidaterna till köpet av SF Bio. Juha Elomäki, en veteran inom finsk film som sedan 1985 arbetat med Arthouse Cinema Niagara, den största Arthousebiografen i Finland, berättar lite oväntat för Nöjesguiden att finsk film haft sitt bästa bioår på länge med Ratos som nybliven ägare av Finnkino.
– Finländsk bio är numera nästan helt digitaliserad och över 95 procent av Finlands biografer kan visa digitala filmkopior. Det innebär att man kan premiärvisa filmer över hela landet samtidigt vilket har haft en positiv inverkan på den inhemska produktionen. ”2012 var ett succéår för inhemsk film med över 2,4 miljoner lösta biobiljetter, vilket betyder att 28 procent av alla biobesökare såg finsk film – det bästa resultatet på väldigt länge. 39 finska filmer hade också premiär under året vilket är den högsta siffran på 50 år.
Så du har inte upplevt några negativa effekter av att Finnkino numera ägs av Ratos?
– Det är egentligen ingen skillnad från tidigare. Det är klart att storfilmerna får bäst förutsättningar, men så har det ju alltid varit. Ingen omorganisation har heller genomförts och samma människor arbetar på Finnkinos distributions- och biografavdelning som innan försäljningen. Sedan kan man ju tänka sig att detta beror på att Finnkino går med stor vinst.
Tar Finnkino något kulturellt ansvar för att exponera finsk film på sina biografer?
– Ja, när de visar finsk film på sina biografer tar de ju ett sorts ansvar, den stora risken ligger ju dock hos distributören eftersom en film som drar in dåligt med pengar bara får färre och sämre visningstider. Man visar en hel del indiefilm också, men det beror nog mest på digitaliseringen. Eftersom Finnkino inte äger projektorerna som står i biograferna måste distributören även betala en kostnad till AAM, som äger projektorerna, för att deras filmer ska visas. Detta bidrar till att finsk film sällan går upp på alla Finnkinos biografer.
Man kan alltså konstatera att Finnkino valt ett radikalt annorlunda förhållningssätt till inhemsk film jämfört med SF Bio som behandlat all svensk film bortsett från Sean Banan inuti Seanafrika som ett provrör med mjältbrand – potent fara som kan dra med sig hela kedjan ner för stupet. Värt att notera är också att Finnkino fortfarande distribuerar film. I vilket fall som helst är framgången med inhemsk film för Finnkino förhoppningsvis en fingervisning till Sture Johansson om att det kanske är dags att omvärdera inställningen till det svenskproducerade.
Sedan måste man givetvis konstatera att det aldrig kan bli ett krav att ett vinstdrivande företag ska ta ett kulturellt ansvar och visa film som man inte tror kommer att locka publik. Det man däremot kan ifrågasätta är en kroniskt negativ inställning till en viss typ av film. Och varför staten har satt svensk film i en sådan usel förhandlingsposition. Ett alternativ är att låta Svenska filminstitutet utforma ett nytt filmavtal som gör det möjligt att parallelldistribuera nya filmer på bio och vod (video on demand) samtidigt. Någon som dock SF Bio starkt motsatt sig.
I Finland går Finnkinos satsning på finsk film just nu hem, men att det ska fortsätta så finns det inga garantier för och med enbart en vinstdrivande förmedlare av film lever alltid den inhemska filmen farligt när konjunktursvängningar och trender påverkar vad man väljer att visa. ■
