När jag läser den första berättelsen i Peter Kihlgårds [I]Serenader[/I] blir jag så arg att jag vill kasta ut boken genom fönstret. Det är en tokknasig historia om udda lantisar med stort hjärta, illasittande kläder och märklig dialekt, full av omvända ordföljder och falsk identifikation. Om det här är bussen till Po Tidholm-land vill jag kliva av nu.
I en stund av svartsyn får jag för mig att Kihlgård måste vara Ernst Brunners begåvade lillebror, han är lika perverst förtjust i ovanliga substantiv och skabrösa episoder.
Sedan sträckläser jag de följande sju berättelserna, och kommer för sent till mammas lördagsmiddag. [I]Serenader[/I] är med andra ord litteratur som har potential att förändra världen.
Peter Kihlgård skildrar vardagslivets metafysik med lika delar snubblande slapstick och kirurgisk exakthet. "Real World" är ett middagstal på engelska om en man som skolat om sig till segelbåt, medan "Ut och in" är en rå berättelse om våldtäkt och incest, med en lika vidrig som rolig peripeti. Titelnovellen handlar om en kvinna som bekänner sin otro på en läkarkongress med spelad ånger, medan berättarjaget i ett anfall av patetisk självömkan tiger fram sina svartsjuka repliker:
"Sonar gör man på ett gammaltestamentligt vis. Pliktar gör man med kroppsdelar. Så är det. Skulle det vara värt en tumme att få det ogjort? Vad säger du? En hand? En tå?"
Riv ut och kasta den inledande historien, och du har höstens hittills bästa svenska bok.
Stad:
