Sarah Klangs bucketlist innehåller amerikanska talkshows, parfymbutiker och att äta pasta naken med Kakan Hermanson.
Alla vill prata med Sarah Klang. Sarah som ger legendariska livespelningar och nominerades till årets nykomling på Grammisgalan. Hon som lyckats boka ikoniska SXSW-festivalen i Texas och fått hedersuppdraget som musikalisk gäst i På spåret, innan hon ens släppt sin första platta.
– Undrar du vem jag har mutat? frågar Sarah när jag påpekar detta. Jag har nog haft tur. Jag tror helt enkelt att ryktet har spridit sig från de livespelningar jag har gjort, och någon skribent på en tidig spelning har tyckt att det var nice och velat skriva om mig.
Men till saken hör, att lyssnar en på Sarahs musik känns alla dessa framgångar helt självklara. Inte alls som tur, utan snarare som att det bara var en tidsfråga. Hennes röst är enorm, och för en debutant har plattan ett nästan oförskämt tight sound. – Skivsläppet är jag inte så stressad över. Jag har ett så bra band och team bakom mig. Att vara omtalad för sina känslosamma livespelningar är det enda som skulle kunna göra Sarah alls nervös inför debuten. – Jag ser mig ju som en liveartist främst. Eller, i alla fall ser jag det som två helt olika saker. Live kör jag ju på känsla på ett helt annat sätt. Jag har adrenalinpåslag och maxar mer röstmässigt. När jag spelar in handlar det istället väldigt mycket om att jobba fram ett sound.
Baserat på de recensioner som släppts hittills behöver hon dock inte bekymra sig. Alla verkar rörande överens om att hennes röst och närvaro inte gått förlorad i inspelningen. Jag frågar om hon övervägt medelvägen – att släppa en liveplatta, och ser framför mig en skiva likt "Johnny Cash på Österåkersanstalten". "Klang på Kumla" kanske? Given succé.
– Åh jag har ingen aning. Jag är ju typ tolv år, haha, så kanske senare? Måste man inte vara lite mer etablerad för det? Jag gillar dock hela grejen med studio. Att få jobba fram ett sound, kunna lägga om grejer och kunna närma sig någon slags perfektion.
Sarahs hela artisteri är genomarbetat och väl uttänkt. Från soundet till bandets scenkläder och det visuella arbetet med musikvideor och layout. – Jag har absolut ett visuellt intresse som går hand i hand med musiken. För mig är kläder, kostym, film och bild nästan lika viktigt. Sen blir det en annan grej när ett liveband har en visuell look tycker jag. Många läser ju in det visuella i musiken och det har vi velat förstärka. Vi har ju lagt på en look och ett sound till något som i grunden är en ganska klassisk popskiva.
Sarah börjar spela in sin nästa platta redan senare i vår, något som kan kännas snabbt från en åskådares håll, men som hon är redo för.
– För mig har ju den här skivan varit klar länge nu, så jag är mentalt på nästa redan nu. Men det som händer precis härnäst är att vi åker ut och spelar live. Målet är ju såklart att låtarna landar rätt, att någon kan knyta an till musiken och att den träffar i hjärtat. Sånt är ju fint när det händer en själv.
Att det är tur som lett till att Sarah är där hon är idag vägrar jag tro på och efter att ha pratat med henne är jag ännu mer övertygad om att det är hon som styr skutan. Jag övertalar henne därför att drömma högt om framtiden som artist, och frågar henne vart hon är om fem år.
– Om jag får drömma försörjer jag mig ju på min musik. Jag kan betala tillbaka pengar till alla som har stöttat mig, och kan kanske bjuda med dem på nån resa någonstans. För att säga tack. Sen gör jag ju fortfarande musik för att det känns kul och för att jag har inspiration.
Vad händer om du plötsligt tappar inspirationen? Vart åker du då och “hittar dig själv”?
– Vid det laget har jag ju köpt ett hus i Italien, tänker jag, så då hänger jag väl där och surar för att jag inte har någon inspiration, skrattar hon.
Och slutligen, grattis Sarah, du ska få ett *kändis på en plats* program. Som Ebbots ark, Pluras kök, Jills veranda (o.s.v i all oändlighet). Vad är det för program?
– Ja men det är ju ett program i mitt hus i Italien då. Jag bjuder in massa goa kvinnor och har superdjupa samtal. Vi börjar gråta, äter pasta och har ansiktsmask. Kakan Hermansson är första gästen, och alla mina tjejkompisar och lite random kvinnor också. Sen är det ju långt fram i tiden också, så vi är ju nakna, men det är helt okej. Det är lite progressivare då. Vi bara har det gött.
Det låter gött! Sarahs Italien. Äta pasta, gråta och ha ansiktsmask.
– Nakna! I TV! Det här är ju redan en färdig pitch ju?
Läs även vår recension av Sarah Klangs debutskiva Love In The Milky Way.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2018.