Disclaimer: Detta är inte ett inlägg i Yung Lean-debatten. För det finns ingen sådan debatt.
Jag står på spelningen med Yung Lean & Sad Boys/Gravity Boys på Debaser Strand i början av februari. ”Jag har varit rädd för att spela i Stockholm”, säger Yung Lean på scenen. ”Men jag är inte rädd längre.” Publiken skanderar: ”Jonte! Jonte! Jonte!”. Kids röker e-cigg. Jag är där själv, vill inte bli fotad av vimmelfotografen från Rodeo.
Jag försöker bonda med en 20-åring genom att säga:
– Låter inte alla låtar exakt likadant?
– Nä! Han stirrar rakt fram med arg blick.
Hej, det var jag igen. ”En vuxen”. ”Etablissemanget".
Inför konserten skriver Debaser på sin sajt att ”han skakar om hiphopvärlden och delar upp lyssnare och tyckare i två läger. De som omfamnar det nya och ser möjligheter och traditionalister som ser utvecklingen som ett hot. Med andra ord, allt är som som vanligt när en ny framgångsrik kreatör inte rättar sig efter de etablerade reglerna".
Men vad är det du är rädd för, Lean? Alla älskar ju dig här. Kanske särskilt etablissemanget. Om det inte är så att du i själva verket är en del av det.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skriver i sin efterföljande recension i Dagens Nyheter att konserten är som ett blixtnedslag, med de bästa beatsen som svensk hiphop har skådat. Fredrik Strage har tidigare jämfört Yung Lean med Broder Daniel. Vi vet alla att det är den högsta utmärkelsen som en svensk musikskribent född innan 1980 kan ge. De flesta svenska recensioner av tidigare spelningar som jag har läst har varit positiva. Han blev nominerad till Hiphop/Soul-kategorin i P3 Guld 2014.
Samtidigt refererar Yung Lean själv till hatet mot honom i Sverige i många av de intervjuer som han har gjort utomlands. I en videointervju med Message Magazine säger han: ”We were really hated in Sweden in the beginning, because we had fans in the US and stuff. Sweden didn't know what the fuck we were doing because they are not used to that type of music.” I den första intervjun med honom i svensk media på länge, av Anton K Nilsson för Dagens Nyheter, säger han att det är i USA som folk fattar honom: ”I Sverige skriver man om att jag är från Söder och att min pappa är författare.” Intervjun är symptomatiskt nog gjort i New York. Det blir liksom mer intressant då.
Men det är i internationella medier som han har fått den mest svidande kritiken. Som när Larry Fitzmaurice på Pitchfork recenserade Yung Leans spelning på Way Out West 2014: ”If anything, it calls back to the repulsive tradition of minstrelsy, even more so than other, bigger artists who have recently weathered similar accusations. Up close, hearing a Swedish teen shout 'I’ma get a chopper, shoot that ho in the face' scans at an impossibly offensive level of cultural appropriation, even situated in a musical culture that’s played fast and loose with borrowing similar elements in the past.”
Jag står på Yung Lean-konserten på Debaser Strand och tänker på att han ska ha fått sin första hiphopskiva av sin pappa, poeten Kristoffer Leandoer. ”Fuck the norm” rappar Lean. Normen är visserligen relativ, men jag har lite svårt att se vari detta fuckande ligger. Är detta ironin som alla sjuttiotalistjournalister verkar förknippa med Sad Boys-estetiken? Att vara hatad i sitt hemland är en tacksam plats att inta. Vem vill egentligen vara älskad i Sverige? Detta provinsiella rövhål till land med kömoral och hushållsost som våra främsta nationalklenoder. Dessutom blir man per definition intressant om man är hatad. Som att man måste ha gjort något rätt för att förtjäna det.
Men som sagt, i en stor majoritet av de artiklar som har skrivits i större svenska tidningar är ordalagen positiva. De är i första hand skrivna av manliga skribenter. Ett undantag är Rebecka Åhlunds epos Yung Love i Arena 6/14, där hon skriver vackert om sin kärlek till artisten, men också, om man ska vara ärlig, projicerar sin fyrtioårskris på honom.
Kritiken som har uttalats är ofta sagd i förbifarten, som när Camila Astorga Díaz i en chatt på Rummet i augusti skrev: ”Det är sjukt att Yung Lean rappar 'faggot' på samma scen som Silvana Imam stod på fem minuter tidigare, men att ingen reagerar. men om Outkast har kvinnor på scen så är det DET VÄRSTA MAN VARIT MED OM.” Eller när rapduon Mohammed Ali i december twittrade att ”Yung lean får posera med en blunt på DN Kultur men när vi förortsrappare gör likadant då stoppas våra spelningar av Aina”. Jag kan tillägga att det inte var ett stort polispådrag på Debaser Strand när Yung Lean spelade där nu i februari.
Är det ett initialt svalt mottagande som Lean syftar på när han återkommer till ”hatet” mot honom? För det är i nuläget, två år efter att han slog igenom, svårt att se något annat än ett gäng killar som gör musik ihop och hyllas av manliga kritiker i etablerade tidningar. Det är inte en underdogposition. Man kan göra bra musik ändå.
Men ”fuck the norm” och ”hatad i Sverige”? Nja.
Läs även: gången då Nöjesguiden fick en sorts intervju med Yung Lean själv.
