Same frame, but different

Utställningen Mynningsladdare. Dwane, Buff-it, Låt Stå. Foto: Carolina Falkholt

Globalisering handlar inte längre bara om att Volvo lägger ner och flyttar utomlands. Om att Kina snart går om USA som världens rikaste land. Den påverkar förstås också konsten. För pengar är aldrig bara pengar och Kina är inte bara ett abstrakt fenomen. Det är ett land. Ett jättestort land fullt med väldigt många nyrika människor.
Om det är något som förenar nyrika människor är det 1) ett desperat behov av att fortsätta vara rika till varje pris och 2) att vilja visa upp sin strida ström av guld för omvärlden. Och vad är då en bättre investering än konstverk? Ända sedan konst en gång i tiden gick från att ses som en glorifierad tapet till en handelsvara med ett abstrakt värde har det varit det ultimata skrytobjektet. En smart investering man dessutom kan impa på grannarna med. Detta är den enda orsaken till att Kina 2010 gick förbi skrytlandet USA som de största konstköparna. Allt som är ett bra köp är ett bra köp. Det kan vara bilföretag. Det kan vara konst.
Vi står därför inför det oundvikliga faktumet att allt mer konst nu och i framtiden kommer att flöda över från väst över till kinesiska köpare. Det är en enkel ekvation. De som har mest pengar vinner auktionerna. Glöm MoMa. 2030 är det på MOCA i Beijing som de tunga namnen kommer att hänga.
Men innan vi tar på oss den dammiga protektionisthatten och börjar yra om stulna konstarv och kinesisk kulturimperialism, som om det inte var det vi själva hållit på med de senaste 500 åren, låt oss fundera på vad konst som en trygg investering innebär. Knappast intressanta samtida experiment – snarare väl beprövade konsthistoriska rariteter och moderna favoriter. Och det vet vi ju, efter Göteborgs konstmuseums envisa fokus på att hänga upp gamla stötar istället för nytt och obeprövat – dyr konst är inte tvunget bra konst. Medan kineserna köper på sig konstvärldens greatest hits kan vi lugnt fortsätta njuta av det viktiga samtidiga.
Det hela känns ännu mer okej när vi påminner oss om att Europas konsthistoria redan har flytt kontinenten. Det är ju inte i Paris eller London du hittar de mest framstående verken i modern konsthistoria. De hänger… just det, på MoMa i New York. Det är som de visa thailändarna säger till de blekfeta vinterturisterna: Same same, but different.
                        
Bäst just nu

1. Mynningsladdare
Röda Sten Konsthall
Graffitin har alltid haft en självklar plats på Röda Sten. Långt innan kulturföreningen Röda Sten tog över kontraktet på bygget graffade åttiotalets Göteborgs hämningslöst ner bygget. Nu släpps etablerade svenska graffitiartister med Carolina ”Blue” Falkholt i spetsen in i kylan igen under konstnärlig flagg. De ska utforska graffitins förhållande till konstens finrum. Ett lovande projekt, om inte annat för den djupa historielöshetens ironi.
Öppet: tis–sön 12–17, ons 12–19, 40 kr

2. Bo Christian Larsson  – Falling Down Redux
Borås Konstmuseum, Kulturhuset
Jahapp! Nu är det dags för en resa till Borås igen! Bo Christian Larsson är ett praktexemplar på den unga svenska konstens omåttliga begär efter ockulta upplevelser. Kors, ugglor, pendlar och annat symboltungt fyller Boråsarnas konstmuseum i vår. Är det en pose? Är det på allvar? Förtrollande mystiskt hur som.
Öppet: tis–fre 11–17, tors 11–20, lör–sön 11–16, till och med den 24 mars

3. Fredrik Brånstad
Galleri 1 – Erik Dahlbergsgatan 14
Fredrik Brånstad är extremt förtjust i att avbilda nakna, kliniska rum höljda i mörker. Vissa vinklar och vrår utforskas i pervers realism medan andra helt göms undan. Svarta dörröppningar. Tunga skuggor. En perfekt avslutning på en lång, skoningslös vinter.
Öppet: tis–tors 12–17, fre 12–15, lör–sön 13–16, den 2–24 mars