Varningsklockorna borde klämta, högt och illavarslande. Ett rockband som snart firar 20-årsjubileum. Som inför sitt sjätte album tar in en utomstående namnkunnig producent. Som inte hittar någon titel för skivan utan låter bandnamnet stå ensamt. Sådant brukar peka i en enda riktning, och det är inte uppåt.
Den sortens signaler brukar per automatik kunna utläsas på ett helt annat sätt – ”vi är medelålders, vi är mätta, nu återstår bara att splittras eller att förvandlas till The Rolling Stones”. Men. Det finns undantag. Idag talar vi om Sahara Hotnights, och då får signalerna inte tolkas så. Det vore helt enkelt fel, väldigt fel.
– Haha, skrattar Maria Andersson. Den självbetitlade skivan – den finns i vart bands diskografi. Ofta är det den första. Ibland är det den sista.
Ofta är det just en markering om nystart för ett band som tycker att de har tappat tråden innan.
– Mmm, instämmer Maria. Men inte för oss. För oss handlade det mycket mer om att vi hade hittat en så fantastiskt snygg omslagsbild, som vi hade gjort tillsammans med Jens Assur. Det behövdes inte mer än den bilden, som inte på något sätt är tänkt att spegla innehållet utan står för sig själv, och vårt namn.
Hur länge sedan är det Sahara Hotnights gjorde en skiva, egentligen? Är det två år sedan? Eller fyra?
– Utan tvekan fyra år, slår Josephine Forsman fast. Okej, coveralbumet Sparks kom för bara två år sedan, men det kan man faktiskt inte räkna. Den var viktig, men på ett helt annat sätt än våra riktiga skivor. Det var kul att spela in, men det kändes aldrig riktigt som på allvar, och ingen av oss brydde oss om vad som hände med skivan när den var klar, om den sålde, om den fick bra recensioner.
Även Maria viftar undan Sparks som en bagatell, men pekar på några viktiga lärdomar från den.
– Det var skönt på ett sätt att halva jobbet redan var gjort. Låtarna kom serverade på silverfat, och det enda vi behövde göra var att spela in dem. Men när vi skulle turnera med låtarna blev det snabbt trist. Jag upptäckte att jag sjöng tomma ord som inte betydde någonting alls. Det lärde mig hur mycket texterna faktiskt betyder för mig.
Sparks var också en orgie i referenser, med låtar av å ena sidan tydliga förebilder som Redd Kross och Suzi Quatro och å andra sidan mer oväntade Janet Jackson. Den här gången var namndroppande förbjudet.
– Nja, förbjudet var det kanske inte, protesterar Josephine. Men efter ett tag upptäckte vi att vi inte hade refererat till några andra artister, och det kändes bra så vi bestämde oss för att fortsätta så under hela arbetet.
Sahara Hotnights har hittat sitt eget sound, och på sitt nya album är det ytterligare utvecklat. Tillsammans med Jari Haapalainen har de både breddat sitt sound, från klockrena pophits till stadiumepos, men samtidigt låter de vassare, mer exakta. En av orsakerna är att Sahara Hotnights har hittat en ny arbetsdisciplin. De har helt enkelt börjat repa.
– Jag hade föreställningen att vår samspelthet skulle ligga latent, och så blev det alltid trögt att komma igång med inspelningar och turnéer, förklarar Maria. Jag hade inte fattat att samspelthet är en färskvara. Men den här gången hade vi repat mycket innan inspelningen, och Jari Haapalainen tryckte också hårt på det under inspelningen. Då var ett av hindren redan bortröjt. Det finns en skillnad mellan att vara noga i replokalen och att vara det i studion. Kommer man förberedd till studion låter det distinkt om riffen, men om man å andra sidan är petig i studio utan att ha varit det i förarbetet finns risken att det låter kliniskt.
Samarbetet med Jari Haapalainen innebar många nya insikter för Sahara Hotnights.
– Samarbeten ska bygga på ömsesidiga fördomar, slår Josephine fast, och ser genast tveksam ut när hon inser vilken följdfråga uttalandet självklart genererar: så hur såg Sahara Hotnights och Jari Haapalainens fördomar om varandra ut?
– Eh. Hmm. Från vår sida var det väl någon slags slentrianmässig indiefördom om organiska arbetsformer och organiska ljud. Jari hade nog en bild av ett band som hade kommit väldigt långt från den kompisbandgrund som vi hade från början, och den var viktig för honom att vi skulle hitta tillbaka till. Han talade mycket om det fina med gemenskapen i ett band, och spelglädjen som kommer ur den gemenskapen.
– Och så trodde han att vi var lata, fyller Maria på. Det hade han rätt i, och även i att vi måste vara lite lata för att det ska låta Sahara Hotnights om oss. Det är en del av vår identitet.
Oavsett om vi talar om ett rockband eller någon annan konstellation människor kan man tala om att en grupp är omogen när medlemmarna bevakar varandra för att bevara en rättvisa som innebär att alla i gruppen gör lika mycket av varje sak, oberoende av medlemmarnas olika intressen eller styrkor. I den mogna och effektiva gruppen fördelar man ansvar utifrån medlemmarnas olika styrkor, och behöver inte bevaka varandra för att se till att sakerna genomförs.
– Vårt bands karaktär finns i kemin mellan oss, resonerar Maria. Vi har fattat först nu att vi inte är identiska. Jag menar, vi har hängt ihop så länge, sedan vi var små, och vi har hela tiden räknat med att vi var så lika och hade samma känsla, samma drivkraft och samma fokus.
– Det har varit befriande att upptäcka att det inte är så, fyller Josephine i.
– På den tiden kunde jag tycka att det var provocerande att Jennie skulle mejla en faktura när jag tyckte att vi borde repa. Men om vi inte fått iväg fakturan hade vi inte haft råd att repa.
I sommar rullar turnerandet igång igen, efter en hemlig tjuvstart under falskt namn på en liten Stockholmspub. Förutsatt att Sahara Hotnights får ihop låtar nog till en konsert.
– Det är så knäppt, vi har ju hur mycket låtar som helst i vår katalog, men vi får svårare och svårare att få ihop kompletta spellistor, skrattar Maria. Man tappar intresset för de gamla låtarna, det är egentligen bara det man gjort senast som känns spännande. Jag längtar verkligen efter att få spela våra nya grejor!
Den 25 maj släpps Sahara Hotnights (Universal).
