KONSERTRECENSION: Nicki Minaj i Globen

Nicki ihop med de två fans hon tog upp på scen.

Nicki Minaj öppnar sin Stockholmskonsert, och därmed hela The Pinkprint Tour, med All Things Go, introspåret från sitt senaste album. Med ett svart sorgeflor framför ögonen inleder hon i lugnt tempo. Det känns nästan som hon håller en föreläsning för publiken. 

På The Pinkprint har vi mött en djupare, personligare och mer sårbar Nicki, vars repertoar utökats med ett gäng storslagna rap/popballader. De får ganska stort utrymme under konserten, och det funkar tack vare hennes extremt självklara närvaro och två talangfulla körtjejer som hugger in där Nickis egen röst inte håller fullt ut.

Nicki är allt. Hon är en stenhård rappare som gör glad tuggummipop, douchiga danslåtar och powerballader. Men framförallt är hon en artist med ett budskap. Hon ber oss att tro på oss själva, ber oss att kämpa och att aldrig ge upp, och det känns hundra procent genuint. Hon plockar upp två fans på scen och frågar var de kommer från. En tjej från Kurdistan och en kille från Nacka får dela publikens jubel med Nicki, och jag får gåshud. Efter konserten ser jag killen från Nacka posera med andra Nicki-fans, och jag tänker på att Nickis storhet ligger i att hon ser sina fans, att hon är på fansens sida.

Jag hade velat ha lite mer av den hårda Nicki, showen hade tjänat på några fler renodlade rapnummer. Kanske handlar det om att vi är i Europa – på den amerikanska delen av turnén tar hon med sig Meek Mill, Rae Sremmurd och Dej Loaf, men jag saknar hennes remixer av Danny Glover, No Flex Zone och Boss Ass Bitch. Konsertens avslutande del domineras av hennes danshits från Starships-eran, och stämningen är visserligen på topp, men när konfettin dinglar ner över publiken önskar jag att hon klämt in Four Door Aventador innan EDM-medleyt. Även ett gemensamt nummer med förbandet Trey Songz hade varit på sin plats, särskilt med tanke på att de har levererat några fantastiska samarbeten genom åren.

The Pinkprint Tour är konfettiregn, ballader framförda på en pall, Nickis rumpa i string, fantastiska dansnummer, paljetter, flawless minspel, kaxig rap, simulerade samlag och hoppfulla budskap till alla som någon gång tvivlat på sig själva. Nicki visar tydligare än någonsin att hon är en artist som överskrider genrer. Att hon kan göra vad fan hon vill, oavsett vad gamla trötta rapgubbar tycker.

Bäst: Feeling Myself, Moment 4 Life, Only, killen från Nacka.

Sämst: För lite rap.

Läs även: Valerie Kyeyune Backström om var fokus ligger när vi diskuterar Nicki Minaj.