Det är dags för Nöjesguidens summering av filmåret som gått.
Vad ska 10-talets sista filmår bli ihågkommet för? Legenden Agnès Vardas filmiska testamente som hade premiär knappt en vecka efter hennes död, Martin Scorseses diss av Marvel, politiseringen av kassakon Joker, Martin Schibbyes kritik av hur den fängelsevistelse som han har byggt hela sin karriär kring skildras, eller vårens kritikerdebatt startad av någon som inte kunde komma över att någon annan tyckte om Aniara-filmatiseringen? Hur det än blir är det med en kvardröjande bitter eftersmak 2019 slutar, efter nyheten om att det trots miljonanslag är synd om den svenska filmindustrin.
Medan Svenska filminstitutet gråter över att de inhemska storproduktionerna har setts av rekordfå på bio undrar jag vem som först kommer att komma på den briljanta idén att implementera Stockholms eget underbara landstingsråd Kristoffer Tomsons kollektivtrafiktänk: vill du få fler att gå på svenska filmer? Höj biobiljettpriset! Minst 200 per skalle. Och är det Roy Andersson, låt det då kosta 100 per minut så man verkligen får en känsla av exklusivitet (fast du i själva verket sitter i en kall och popcornnedskräpad biosalong med en harklande farbror bakom). Eller varför inte varsla alla och hyra in utländska filmare och konsulter som ska effektivisera publikfrieriet à la Karolinska? Du kan tacka mig sen, Anna Serner.
Den svenska filmens floppår kan dessutom ge grönt ljus för att med all inneboende kraft satsa på att Sverige ska bli ännu mer USA-influerat – det är amerikansk film som står för hela 73 procent av andelen på svenska biografer under 2019. Det lär dröja till nästa galaktiska år innan kvalitativa biosuccér som Midsommar, Booksmart och inte minst den hetaste potatisen Joker får sina svenska motsvarigheter. I väntan på det, se de fem filmer som toppar min sammanställning av 2019 års bästa:
Kapernaum av Nadine Labaki
Nadine Labakis film om Zein, det självuppfostrade gatubarnet som stämmer sina föräldrar för att han fötts har så klart kritiserats för att vara fattigdomsporr. Men att hävda det är att göra det väldigt enkelt för sig. Årets överlägset bästa film är snarare en universell berättelse om flykten hemifrån och en visuellt makalös och väl avvägd protest mot sociala orättvisor.
The Favourite av Yorgos Lanthimos
Det lät tveksamt när jag hörde den morbida greken berätta under sitt Sverigebesök att han jobbade på ett stjärnspäckat kostymdrama. Men resultatet är storslaget. Det tragikomiska triangeldramat om brittiska hovintriger är Lanthimos mest tillgängliga film men den stryker inte publiken medhårs för det. The Favourite är vad kungahuset vore om alla fick lite syra i sin morgongröt.
Once upon a time in Hollywood av Quentin Tarantino
Årets hata-eller-älska-fiilm. Vad man än väljer går det inte att anklaga Tarantino för att vara annat än en sann cineast. Once upon a time in Hollywod är nostalgifrossa när den är som bäst. Med estetisk känslighet, lekfull lätthet och djävulsk detaljrikedom levereras en hyllning till den uppväxt som formade honom som konstnär. Vissa hävdar att filmen är ytlig och förskönande. Och som det är med allt man älskar så man kunde dö är det svårt att förklara varför detta i Tarantinos näst sista film inte gör något alls.
Smärta och ära av Pedro Almodóvar
“Om jag slutar göra film blir livet helt meningslöst” – säger den påtända livströtta regissören Salvador Mallo i den 70-års jubilerande Almodóvars lågmälda reflektion över svunnen tid – en film som också är en storstilad kärleksförklaring till den tionde grekiska musan. Det är filmkonsten Antonio Banderas rollfigur tänker på när han värmer upp heroinet. Det är den han trånar efter när han lider av ryggvärk, reflux, ångestattacker och hundra andra åkommor. Och det är naket och övertygande.
Atlantics av Mati Diop
Denna Netflixproducerade lika poetiska som politiska spökfilm är definitivt årets fräschaste. Franska Mati Diops debut är ett skrik som ekar bland Dakars Blade Runner-liknande skyskrapor, överröstat av den ilskna oceanen som filmens huvudkaraktär Ada ser från sitt fönster. Allt detta kombineras med magisk realism som vävs in i en vardag där iphones är lika med lyx.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2019.
