Modevärlden är en värld av paradoxer. Trots att det är en bransch präglad av nytänkande, av framåtskridande, att ligga i konstant framkant, är den också djupt konservativ. Åtminstone när det kommer till vissa aspekter. För finns det någonstans annars där en sådan uniform, generisk och konstant bild av skönhet reproduceras? I modets värld är skönheten självklart förkroppsligad i en smal, lång, ung, vit modell.
När Vogue Italia år 2008 gjorde sitt Black Issue, ett nummer som enbart använde sig av svarta modeller, blev det både hyllat och omdiskuterat. Samtidigt mötte det kritik; är verkligen ett separat temanummer lösningen? Nu har Vogue Italias hemsida en permanent del vigd åt svarta läsare, den uppdateras halvofta, mest med bilder på Beyoncé, och känns på något sätt litet avslagen. Ändå finns det ju åtminstone något. Samtidigt måste det ju ses som ett misslyckande. Separate but equal, istället för en naturlig del av sammanhanget. En egen liten nisch.
Parallellt har både en del europeiska, men främst amerikanska, tidningar långsamt förbättrat sitt utbud. Inte så att magasinen fullständigt dignar av people of color, men ett litet smink- eller hårtips brukar kunna smyga sig in. Fler svarta än bara Rihanna kan ibland återfinnas på sidorna.
De fyra omslagen för Vogue Italias svarta nummer.
Men hur ser det ut här i Sverige? Sverige, antirasismens hemland, vi som är bäst i världen på rättvisa, solidaritet och öppenhet. (I alla fall enligt oss själva.) Hur ofta kan man hitta en modell som är svart, eller åtminstone något annat än vit, här, och i vilka sammanhang?
Det finns hierarkier i en tidning, liksom överallt annars. Olika delar som är tyngre, mer ärofyllda: de redaktionella reportagen som involverar stylister, fotografer, assistenter, en hel produktion. Och så de som är mindre viktiga, eller åtminstone mindre kostsamma: de inslagen som är mer klipp-och-klistra ifrån catwalks med en fyndig rubriksättning och klatschiga punchlines om it-väskor eller leopardprints.
Men allra mest prestigefyllt är positionen som är tidningens omslagsbild. Det är inte bara det första man ser, det är också den bild som ska signalera till omvärlden att denna tidning finns, varför den finns, och ytterst varför man bör köpa den. Det finns en hel vetenskap kring omslagsutformningen: vilka färger på logga och text som säljer, exakt antal rubriker för att locka istället för att förvirra. Men allra viktigast är kanske valet av modell.
För det är, om man ska tro tidningsmakarna och modellbranschen, just kvinnan på omslaget som säljer flest lösnummer. Hon, för det är nästan uteslutande en hon i de svenska modetidningarna med en främst kvinnlig målgrupp, ska vara tillgänglig, men samtidigt ouppnåelig. Men detta varierar beroende på vilken framtoning ett magasin har. En kommersiell tidning som VeckoRevyn, som ska tilltala en ung läsarkrets, premierar oftast en kändis eller en girl next door-typ. Gärna blond, snygg och trendig, men inte direkt high fashion eller avantgarde.
Ju högre modeanspråk en tidning har, desto större svängrum. Modellen behöver inte längre signalera helylle – nu är det snarare polyethylene som gäller. Detta blir särskilt tydligt när man tittar på internationella publikationer. I Sverige har vi kanske Bon eller Rodeo som kan fylla den positionen. Där ser modellerna lite annorlunda ut, där åtminstone Rodeo med ojämna mellanrum har ickevita modeller på omslaget. Men hur ser det ut med de större publikationerna?
Jag har gått igenom tre tidningars omslag från de senaste tolv månaderna: Elle, Damernas Värld, och STYLEBY. De tre representerar olika aspekter av tidningsvärlden. Elle, som del i en internationellt konglomerat med utgåvor i 44 länder år 2010. Damernas Värld, Sveriges äldsta och största modetidning, med en upplaga på 80 000. Och STYLEBY, en lite nyare strömning inom mode-Sverige – skapad av Elin Kling, den forna modellen som sedan blev bloggare och till slut creative director, ett exempel på den nya generationens modenamn och makthavare.
Det alla tre tidningar har gemensamt är deras lättillgänglighet: det här är tidningar man kan hitta i mataffären och inte enbart på Press Stop.
ELLE
Årlig utgivning: 12 nummer.
Antal ickevita omslagsmodeller: 2
Här har vi denna miniundersöknings vinnare! Med hela en (1) svart modell, och ett omslag med Jennifer Lopez på, vann man med hästlängder gentemot de konkurrerande magasinen. Tyvärr. För två ynka ickevita modeller på ett år är knappast värt Nobelpriset i representation. Det är minsta möjliga ansträngning. Ändå är det den största ansträngningen som kommer att återfinnas i denna text. Det i sig är deprimerande på riktigt.
Värt att notera är att den enda svarta kvinnan är en supermodell, och inte någon halvkänd inhemsk modell. Nej, detta är Liya Kebede, modell och skådis. I sin intervju får hon besvara frågan ”vad är problemen i Etiopien?”.
Jag hittar också ett reportage i #6 från juni 2014. Under det spännande namnet ”Stilmixat” får en mixad svart/östasiatisk kvinna posera i Masai-inspirerade kläder och kimonos under den talande ingressen ”Den moderna citynomaden låter afrikanskt möta asiatiskt”. Reportaget är svenskproducerat.
En enkel googling på "styleby omslag".
STYLEBY
Årlig utgivning: 8 nummer
Antal ickevita omslagsmodeller: 0
Här är representationen på omslaget faktiskt sämst av alla. Inte ens brunetter är särskilt inkluderade, med futtiga två omslagsmodeller under det senaste året. Jag vet inte om det beror på att modellen ska vara eller åtminstone själv se ut som Elin Kling, men här är idealet blont, blåögd och kanske lite fräknigt.
Men inne i själva tidningen händer något: #27 är tillägnat Maya Angelou. Det är lite ironiskt, då det förutom två inklippta modeller från catwalken inte finns någon annan svart i tidningen. Istället tipsas det om Jennifer Anistons hårprodukter. I #25 återfinns en modell med östasiatiskt utseende i deras egna stora skönhetsreportage.
I #26 återfinns en hårspecial – och både dreads och cornrows finns med! På vita modeller, där det tipsas om att ”flätorna från gatan har blivit fashion och ett perfekt sätt att balansera upp en romantisk look”. Jag vill klösa ut mina ögon, men hindrar mig. Jag har ju en till tidning att gå igenom. Däremot måste man säga att Styleby generellt har mer spridda val av intervjuobjekt, från hela världen, som berättar om sin stil och liknande. Alltid något.
Foundation görs bara för vita. Eller?
DAMERNAS VÄRLD
Årlig utgivning: 14 nummer
Antal ickevita omslagsmodeller: 0
Det börjar bli tjatigt nu. Av alla nummer jag kollade igenom hittade jag bara ett egenproducerat modereportage med en ickevit modell. På ett år. Det var som av en slump det minst genomarbetade reportaget.
Jag ska vara ärlig. När jag kollat igenom alla dessa magasin, känns det mer gångbart att prata om representation i fråga om blondiner och brunetter, för det är där svenskt mode befinner sig. Och där ser fördelningen helt okej ut. Där kan också Damernas Värld få lite kredd för att de även reppar rödhåriga. Vi andra får vänta snällt, eller komplettera våra gatufrisyrer med något feminint. Det får inte bli för mycket.
Läs även: Amat Levin om modevärldens ständiga problem med rasism, del ett och två. Också den svenska skvallerpressen har sina bekymmer – Michaela Larsson har täckt dem här.
