RZA fortsätter expandera

14:31 1 Sep 2011


Hörlurar och regissörsstolar är två saker som RZA snart har sitt namn på.

Jay-Z och 50 Cent är de första som nämns när det pratas företagsamma rappare, men RZA – producent och grundare av legendariska Wu-Tang Clan – har jobbat i det tysta på sitt eget imperium. För Amat Levin berättar han om nyckeln till kreativitet, kommande regissörsdebuten och toaletters underskattade funktion som lärosäte.


Det börjar illa. Den gamla Tempelhof-flygplatsen i Berlin har omvandlats till en enorm designmässa och under ett par dagar i juli visar klädmärken från hela världen upp sina nya kollektioner. Medan värmen utmanar besökarnas mentala tillstånd rör sig en långsam hjord människor mellan de olika båsen. Utanför går allt i ett oklart Mad Max-tema, Theophilus London spelar och den som söker skydd från insidans tropiska klimat möter en outtröttlig sol och en rykande mark. Det är intrycksfullt eller påfrestande beroende på din grad av pessimism. Hit ska alltså RZA slussas så fort han har anlänt, men hans plan som redan skulle ha landat befinner sig fortfarande någonstans över Atlanten.
När jag ett par timmar senare slutligen vinkas in i intervjurummet ter det sig som utsidans raka motsats. Soffor och väggar går i stilrent vitt, stora växter är det enda som vittnar om andra färgers existens och vid fönstret står ett schackbräde. Det är egentligen självklart att RZA, som för varje hård gatuskildring rappar om två filosofiska teorier, tar emot journalister i ett rum som förkroppsligar serenitet.
Trots att RZA har gjort sitt största avtryck som producent har han det senaste decenniet haft sitt finger med i en allt bredare skara projekt. Han har komponerat musiken till Kill Bill, släppt bästsäljande böcker, skådespelat i American Gangster och debuterar senare i år som regissör med kung-fu-filmen The Man With the Iron Fists. Vad som vid utannonserandet verkade bli en parantes har nu utvecklats till en produktion på 20 miljoner dollar med Russell Crowe och Lucy Liu i rollerna. Som producent, van att instruera artister, torde han dock ha ett försprång i jämförelse med andra regissörsdebutanter.
– Att ha varit en del av Wu-Tang Clan har helt klart förberett mig för att regissera skådespelare. Den här filmen var en utmaning och många dagar fylldes av svåra beslut som involverade starka personligheter och stora namn. Jag jobbade ju inte med vem som helst. Jag hade två av världens bästa skådespelare i Russell Crowe och Lucy Liu och dessutom hade jag Pam Grier. Det var först när jag sa att Grier skulle vara med som min fru blev nyfiken.
RZA värdesätter själva förberedandet. Hans filmteam jobbade i månader på manuset och tillbringade ytterligare månader med att hitta den perfekta platsen att spela in på.
– En av mina scener utspelar sig på ett värdshus på den kinesiska landsbygden. Vi var alltså tvungna att hitta ett värdshus som passade den tidsålder filmen utspelar sig i och som fungerade med kameravinklarna. Problemet var att ett sådant värdshus inte existerade. Så min produktionsdesigner var tvungen att bygga ett utifrån min fantasi, han var tvungen att veta exakt hur jag tänkte. Men jag var välsignad med en fantastisk designer, Drew Boughton, som dessutom själv var musiker och kunde följa min rytm. Inspelningsledaren frågade däremot samma frågor 20–30 gånger och gjorde mig så snurrig att jag ville sparka honom. Men han frågade för att han ville vara säker till 100 procent och efter tolv veckor med den skiten kunde han svaret när jag hade glömt bort det. Där har vi förberedelse.
Bakom kulisserna har förmågan att planera varit RZA:s signum. När Wu-Tang Clan bildades 1992 övertygade han övriga medlemmar om att låta honom bli gruppens envåldshärskare. I utbyte lovade han att inom fem år göra Wu-Tang till världens största akt. 1997 sålde Wu-Tang Forever, gruppens andra album, 612 000 exemplar på en vecka, blev Grammy-nominerad och nådde platinastatus fyra gånger om. ”The five year plan”, som RZA själv kallar den, hade spelat ut sin roll, gruppen blev en demokrati och har sedan dess aldrig nått samma höga nivåer, varken försäljningsmässigt eller kritiskt.

Vad hade hänt om din plan sträckte sig över tio år? Om du förblev diktator?

– Vi hade ett avtal och när det avtalet gick ut ville jag inte försöka påtvinga de andra medlemmarna någonting. Jag visste att min tid var över. Du vet, många anser att Wu-Tang Clan är den största gruppen i hiphopens historia, men när MTV gjorde en sådan lista hamnade vi bara på fjärde plats (efter Public Enemy, N.W.A. och Run-DMC, reds.anm.). Det är lugnt, men om vårt avtal hade sträckt sig över tio år hade vi odiskutabelt varit etta. Faktum är att hiphop inte hade blivit så poppigt. Eller, hiphop hade blivit pop med oss. Vi skulle ha vuxit med poppen och utvecklats tillsammans med den. Istället var vi inte beredda och hiphop blev pop utan att någon varnade oss. Men allt har sin mening.
Ett av de första demokratiska besluten blev också en brytningspunkt för gruppen. Trots RZA:s vädjan valde större delen av klanen, ett par veckor efter premiären, att hoppa av den världsturné de frontade tillsammans med Rage Against the Machine 1997. Klanen såg ut att splittras och gick, enligt RZA, miste om chansen att bredda sin publik.
– Det borde inte ha varit en omröstning. Att genomföra den turnén borde ha varit obligatoriskt för alla. Det är därför band som Black Eyed Peas är så stora – de har lyckats hitta helt nya lyssnare. De kan göra house och kalla det hiphop, medan vi sitter här och försöker påminna folk om vad ”riktig” hiphop är. Världen är större än ditt kvarter. Kolla på Jesus, han blev en profet först när han lämnade Nasaret. Ibland måste du röra dig utanför din egen värld, din bekvämlighetszon, och sprida ditt budskap. Jag tror att vissa hade svårt att se det långsiktigt på den tiden.

Även om ni aldrig har sålt lika mycket som Jay-Z eller Eminem har ni lojalare lyssnare. Jag har till exempel aldrig sett en Rocafella-gaddning, men på rapkonserter är det inte ovanligt att skymta Wu-tatueringar.

– Exakt. Jag har sett folk med Wu-Tang-tatueringar i ansiktet. En snubbe hade Ol’ Dirty Bastards ansikte på benet. Jag har känt människor som först efter flera år har visat mig deras Wu-tatueringar. Det beror nog på att vi kommer åt folks hjärtan, inte bara deras öron. Jag själv har blivit uppfostrad att det är fel med tatueringar, men jag har Wu-logon på vänster arm och jag skulle ge den armen för gruppen.

Är det svårt att vara hungrig, att fortsätta vara på topp, i en sådan situation? Ni skulle kunna släppa usla album och fortfarande turnera i flera år med ert gamla material. 

– Visst är det vackert? Vi har tur som kan åka jorden runt och beröra människor. Men jag är ärligt talat inte intresserad av att vara på topp. Många skulle säga att jag inte har varit på topp på väldigt länge, med tanke på att mina album säljer sämre och inte är lika kritikerrosade. Men det är för att jag växer som människa och artist, och om du inte växer tillsammans med mig är det upp till dig. Jag har inget emot att vara ett par steg före och låta folk komma ikapp senare.

Din mest hyllade musik producerade du när du knappt visste vad ett ackord var och syntar bara kunde sampla ett par sekunder i taget. Och vissa menar att teknologiska avancemang, med alla valmöjligheter det innebär, har påverkat människors kreativitet negativt. Känner du igen dig i det?

– Jag håller med! Idag skapar du inte musik, du manipulerar den. Men det är därför jag har min gitarr med mig hela tiden. Jag uppfinner 50 olika låtar varje dag som jag sedan aldrig kommer ihåg. Jag bara spelar och låter universum flöda genom mig. Samtidigt har jag min dator med mitt musikprogram där allt är organiserat. Det finns ingen själ i det, det kan inte mäta sig med ett riktigt instrument.

Samtidigt har du syntar, trummaskiner och annan hårdvara att tacka för många av dina framgångar?

– Ja, när jag var en nybörjarproducent kunde jag inte spela några instrument. Men jag visste vad jag ville höra, så jag samplade partier från fem olika låtar för att göra ett beat. Det var det som gjorde mig unik. På Bring Da Ruckus hör du oss slå på papperskorgar, du hör en cd som spelas baklänges och du hör mig spela bas på keyboarden. Det, i kombination med kung fu-film-samplingarna, skapade ett nytt sound. Och det var ett bra sound, men jag hade inte kunnat skapa det om det inte fanns elektricitet. Nu när jag kan spela instrument behöver jag ingen elektricitet. Jag är elektriciteten.
Som ytterligare en kvist i RZA:s förgrening har han inlett ett samarbete med svenska WeSC. Tillsammans ska de leverera högkvalitativa hörlurar som, enligt honom själv, ska vara lika användbara för dj:s som för vanliga lyssnare. Han påpekar också att de är designade så att färgerna går att matcha med de flesta sneakers och att hörlurarna har LED-lampor som rör sig i takt till musiken.
– Jag var på en middag med Greger (Hagelin, en av WeSC:s grundare, reds.anm.) som berättade att WeSC ville utveckla hörlurar med mig. Jag kollade upp vad företaget stod för och det kändes rätt. Det bästa var att de ville att jag skulle vara involverad i den kreativa processen. De hade lika gärna bara kunnat ge mig pengar och klistrat dit mitt namn. Men jag var involverad, till och med i hörlurarnas logo. Vi spenderade ett par hundra dollar på att anställa någon som kunde designa en logotyp, men jag kände ”uugh” när jag fick se skisserna. Så jag föreslog att vi skulle använda min autograf och alla gillade det.

Wu-Tang-logon hör till musikvärldens mest kända och man kan hitta den på kläder, affischer och albumosmlag. Visst är den också hemsnickrad?

– Ja, jag bad Allah Mathematics (RZA:s forne producentprotegé och Wu-Tangs turné-dj, reds.anm) rita den, men den ni ser nu är inte den första versionen. I början ville jag ha ordet Wu-Tang och ett avhugget huvud, men när han hade ritat det såg jag att det blev för mycket. Sedan hade vi ett W, ett svärd, en bibel och något slags moln i bakgrunden.

En bibel?

– Ja, jag hade en tanke om att jag ville ge folk ett val mellan en bok och ett svärd. Men sedan skalade vi av allt och använde bara W:et. Mathematics tecknar mycket bättre än jag, hörlurarnas logo är ju bara hur jag skriver mitt namn.

I en av dina böcker, The Tao of Wu, skriver du om vikten att hitta sin ”kreativa ö”, oavsett om den är fysisk eller psykisk. Du skriver också att Wu-Tang Clan aldrig hade existerat om ni inte fick tillfälle att bubbla och växa i er egen takt på den, i New York-mått, isolerade stadsdelen Staten Island. Vilken är din kreativa ö idag?

– Hemma i Los Angeles har jag en stig som leder upp till en kulle. Dit går jag när jag behöver meditera och hitta mig själv. Jag kanske röker något, men inte alltid. Sedan tar jag fram min gitarr och sitter där uppe i fem, sex timmar och när jag kommer ner igen är jag klar i huvudet. Man måste hitta sin plats. Den platsen kan vara i ditt badrum på toaletten om det är det som krävs.

Du pratar av egna erfarenheter?

– Om en människa inte ger sig själv minst en timme per dag är han en idiot. Du ger din tid till alla andra, varför inte ge dig själv en timme? När jag var barn bodde jag i en överfull lägenhet och den enda plats där jag kunde läsa, där ingen störde mig, var på toaletten. Jag läste därinne i 40 minuter. Jag hade en diskussion med Quentin Tarantino om det här när vi filmade i Kina. Där har de inte vanliga toaletter, de står upp när de använder den. Eller, de hukar men du förstår. Och Quentin påstod att deras sätt att använda toaletten var mycket bättre eftersom att man har gravitationen på sin sida. Men han tänkte inte på att det gör det svårare att läsa samtidigt. Och jag måste läsa, jag måste studera, där inne.
                       
RZA och WeSC:s hörlurar, ”Chambers by RZA”, släpps i mitten av oktober. The Man With the Iron Fists har ännu inget fast premiärdatum.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!