Revolutionen som kom av sig

Veckorevyns chefredaktör Irena Požar har skrivit sin första bok, och hon hoppas att den inte kommer försent.

Fem år efter det största kvinnouppropet i modern historia har dammet lagt sig och allt återgått till det normala. I boken går hon på djupet i den moderna historien om kvinnors motstånd mot sexuella övergrepp, och frågar vad metoo egentligen gjorde med oss.

Varför kände du behovet av att skriva den här boken, så pass i närtid efter metoo?
– Vi är kanske snarare bara i början av det, och jag tänker att det enda sättet att bryta det extremt negativa narrativet är att förstå var det kommer ifrån. Det kan man göra först om man sätter det i en historisk kontext. 

För sen är det försent?
– Det är egentligen redan försent, men för mig under arbetet med boken kändes det väldigt befriande att förstå att kvinnor i Sverige inte har gjort något fel. Tvärtom, det var för att vi gjorde rätt som motståndet blev så starkt. 

Det är svårt att ta sig igenom första kapitlet ens utan att bli redigt förbannad.
– Jag vet! Vi firar typ lite för mycket. Ta samtyckeslagstiftningen som exempel. Den har absolut ingenting med metoo att göra. Men det är nog samtidigt nödvändigt att bli lite arg ibland, jag blev själv det när jag arbetade med boken.

Jag vet att du själv är en stark antivåldsförespråkare. Men blir du inte sugen på att göra ett undantag? 
– Jättemycket. Egentligen skulle inte sista kapitlet handla om hämnd, men det var det enda jag tänkte på när jag satt där på KB och skulle skriva det. Jag skulle aldrig kunna försvara en väpnad feministisk rörelse, men jag finner en tröst i att dagdrömma om det. Ibland vill man bara bomba hela skiten, även om du inte får sätta det som rubrik.

I förordet berättar Irena att hon har fått censurera en hel del för att inte riskera stämningar. Med tanke på utgången i Justitiekanslerns förtalsmål mot Cissi Wallins bok, undrar jag om det är något hon ångrar idag. 
– Nej faktiskt inte. Det är klart att det skulle bli jobbigt att bli stämd, så mycket pengar har jag inte. Men framför allt handlade det om att jag inte ville låta samma män kapa debatten igen. Jag ville helt enkelt inte ge dem det utrymmet.

Kommer du att släppa den ocensurerade utgåvan som directors’ cut? 
– Det kan finnas en poäng med att namnge personer, och det gjorde det absolut i början av metoo-rörelsen. Men rörelsen i stort handlar snarare om strukturer än enskilda män. Samtidigt blir det fånigt om man gör som i SVTs metoo-serie att man blurrar Soran Ismail när man visar klipp från Persona Non Grata. Det är alltid en avvägning. 

Tillbaka till bokskrivandet. Det här är din första sådana. Med Veckorevyn har ni gått väldigt mycket mot det digitala i olika former, hur kom det sig att du ville göra något fysiskt? 
– Det kom sig aldrig, utan det bara råkade bli så. Jag har i flera år bestämt hävdat att jag inte ska skriva en bok, då jag verkligen inte har något tålamod. Det var hemskt att skriva så långt, men det var samtidigt nödvändigt för att få med det historiska perspektivet. Och så lång är den faktiskt inte.

Vad var den största utmaningen för dig personligen? 
– Jag fattar inte hur det kunde ta så lång tid att skriva 150 sidor, drygt ett halvår. Men det var som att min krönikehjärna inte fattade hur man skriver långt. Jag ville bara komma till poängen snabbt. 

Jag kände mig väldigt smart efter att ha läst den.
– Bra! Det var exakt det jag ville. 

 “Det handlar mer om att ge kvinnorna upprättelse än att hämnas på männen”

Ett ständigt återkommande ämne som går likt en röd tråd genom de 150 sidorna är ifrågasättande. Ifrågasättande av personer, vittnesmål men inte minst sina egna uppfattningar om hur världen fungerar. Jag undrar hur mycket Irena själv har ifrågasatt sina tankar och åsikter under arbetet med boken.
– Ganska mycket, men jag har landat i ungefär samma slutsatser. Jag har absolut känt mig som en galen feminist ibland som har en massa konspirationsteorier. Men det är inte en konspirationsteori, det är helt enkelt patriarkatet. 

I slutet av boken kommer vi som sagt (äntligen) in på ämnet hämnd, och jag börjar tänka att boken i sig kanske är en kallt serverad rätt till de mottagare som bör känna sig träffade.
– Det skulle krävas betydligt mycket mer skada och våld för att väga upp för vad alltför många män utsätter kvinnor för. Ingången till att skriva boken var emellertid mer att ge kvinnorna upprättelse än att hämnas på männen. Jag hoppas att den tas emot mer så än som en hämndbok.

Metoo och revolutionen som stoppades finns ute nu.

TRE LITTERATURTIPS 

Vill du läsa vidare? Irena Pozar tipsar om tre ytterligare källor till kunskap och fördjupning. 

Mary Beard - Kvinnor och makt: Ett manifest
Storbritanniens mest kända forskare i klassiska studier återvänder till genusfrågorna och beskriver på vilket sätt kraftfulla kvinnor har behandlats genom historien.

Susan Faludi - Backlash 
I boken som ursprungligen gavs ut 1991 presenterar Faludi bevis på att media driver en kampanj för att motarbeta framstegen som den amerikanska feministrörelsen gjorde under sjuttiotalet.

Maria-Pia Boëthius - Skylla sig själv - en bok om våldtäkt 
Boëthius författardebut startade en debatt om offrets roll i våldtäkter och fick betydelse för den lagstiftning om våldtäkter som kom 1984.