Konsertrecension: Hurula på Debaser Strand

Hannes Lundberg Andersson 09:59 28 Apr 2014



Han känns förvånad, Robert Hurula, att så många dykt upp på hans första riktiga spelning som just Hurula (smygspelningen på Riche i onsdags räknas inte). Flera gånger under spelningen frågar han publiken var de var för fyra år sen, när han frontade Masshysteri. Frågan är nog snarare var deras promotionteam var för fyra år sen. För i stora drag är Hurula-Hurula och Masshysteri-Hurula väldigt lika varandra. Folk visste kanske bara inte att punkpoparna från Norrland existerade?

 

Till en början verkar det som att det kommer bli en vanlig promotionspelning för nya, och första, soloskivan Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. Första låten på Debaser Strand är skivans första spår Allt ska försvinna, som direkt når publiken. Som direkt sitter. Det märks inte att det är Hurulas första spelning, förutom att han själv är så förvånad över publikmassan. Hans solokarriär verkar redan vara etablerad trots att skivan precis släppts.

Spelningens andra och tredje spår, Sveriges ungdom och förstasingeln Sluta deppa mig, går även de hem hos en publik som kan texterna, som kan låtarna, som tillsammans med Hurula och bandet – med Glasvegastrummisen Jonna Löfgren på trummor – kortfattat levererar en perfekt rockspelning, med händer i luften och vippande luggar.

 

Det är dock inte förrän i fjärde spåret allt lossnar. När Masshysteri del två, inledningsspåret från Masshysteris andra skiva, slamrar igång gör publiken vad som på en arenahousespelning skulle kallas fucka ur, men som på en punkspelning är vardag. De glider på varandras händer över publiken, dyker från scenen, öppnar kaotiska moshpits – allt det där man inte får göra på konsert i Sverige. Och det håller sig kvar – trots att ordningsvakter förbannat dyker in i publiken och ställer sig på scen, osmidigt nog mitt framför Hurula, för att se till att ”våldet” ska upphöra – genom nya Om jag tänker alls, Skjut mig och Stockholm brinner, vidare till hastighetsökande Masshysterilåtarna Beskjutna och Låt dom hata oss.

Hurula lyckas kombinera den Håkan Hellströmska popådran med sitt eget punkhjärta. Han får en publik som precis skrikit ur sig samhällshat sjunga om att tro på kärleken.

 

Det är klart att det är en promotionspelning. Det är klart att Hurula vill föra fram sin nya skiva. Faktumet att han väljer att göra det tillsammans med ”låtar från förr” är bara att hylla. För han hade inte behövt det, sololåtarna är i sin liveklädsel starka nog för att bära hela spelningen. Som allsångsrefrängen 22 eller avslutande Det är ok om du glömmer mig, i vilken Hurula drar av strängarna på sin bas och slänger den i marken.

Det enda sjuka är att Masshysteris slagkraftigaste låt Dom kan inte höra musiken inte spelades, som ett välriktat långfinger mot Sveriges strama extremdansförbud, och att ljudteknikern inte lyckades få upp Hurulas egen mick tillräckligt. Ni som stod där bak – hörde ni?

Hurulas solodebut finns fördelaktigt recenserad här.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!