Bam-badam-bam-bam. Bam-badam-bam-bam. Polly Jean Harveys entré på Flamingoscenen är av världsklass, och sker till ljudet av marschtrummor. Bam-badam-bam-bam.
När jag går från The Libertines orkeslösa spelning till att omslutas av PJ Harveys hundraprocentiga närvaro undrar jag om jag ens befinner mig i samma dimension längre. Bandet (med bland andra Mick Harvey och John Parish) är snortajt, inlevelsen är total och i sin fjädriga faux-hawk ser Polly ut som en systemuppdaterad Siouxsie Sioux.
Setlisten består nästan uteslutande av låtar från hennes senare konceptplattor, mellansnacket är obefintligt och allvaret är omnipotent. Och jag har inget problem med det. PJ har i sina två senaste album Let England Shake och The Hope Six Demolition Project återuppfunnit sig själv som artist och hittat ny konstnärlig mark med sina låtar om forntida inbördeskrig och socialpolitiska misslyckanden.
Även om alla låtar inte är sylvassa i sitt grundutförande är inramningen så grundligt konstruerad att resultatet blir monumentalt. Med enkla gester och stora berättelser har PJ Harvey en transliknande kontroll över både musik och publik.
