På spåret behöver bli töntigt igen

I fredags var det säsongspremiär för den 32:a säsongen av På spåret. Jag har alltid tittat på programmet, men mitt intresse har sakta svalnat de senaste åren. Och jag tror jag kommit på varför: På spåret är inte töntigt längre.

Jag har följt På spåret ända sedan jag var en liten geografinörd som älskade frågesporter. En annan som älskade På spåret var min mormor. Mormor konsumerade På spåret samtidigt som hon drack enorma mängder isvatten. ”Det gör huden yngre”, sa hon alltid om isvattnet och sög under programmets gång i sig ett halvt paket John Silver utan filter. Om programmet sa hon: ”Jag kan inte så mycket, men jag tycker det är mysigt att ha på.” Och jag tror att mormor var en ganska bra representant för den genomsnittlige tittaren förr.

Men de senaste åren har jag noterat ett skifte i den På spåret-tittande floran. Jag kan inte belägga detta med något empiriskt underlag, utan jag hänvisar till min känsla och till Twitter. Det har blivit coolt och inne att titta på det. Jag misstänker att det kan ha skett något med publiken sedan Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg 2009. Att den nya programledarduon lockade en något yngre, coolare publik.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet för 15 år sedan ansågs det töntigt att titta på På spåret. Det var ett program för töntar och pensionärer, sa de coola. Jag fick utstå gliringar för att jag gillade programmet. ”VAR DU HEMMA OCH TITTADE PÅ PÅ SPÅRET I HELGEN, ELLER!?” frågade klasskamraterna mig varje måndag morgon samtidigt som de skröt om helgens eskapader. De pratade högt och brett om vilka som spytt på lördagens fest och om vilka som hånglat. Till och med om vilka som legat och eventuellt varit otrogna.

"På spåret var ett program för oss outcasts"

Jag däremot var hemma och tittade. Jag älskade skiten och hade inget bättre för mig. På spåret var ett program för oss outcasts. Minns att jag en gång drog Bilbao på åtta poäng efter ledtråden: ”Sagan om ringen-karaktär med diftong på slutet”. Jag var nöjd. Jävligt nöjd.

Varje lördagskväll satt jag klistrad och kunde under en timme glömma vad som pågick i världen utanför, alla fester som pågick. På spåret höll mig i handen och sa: ”Nej, du kommer inte få ligga nu, det kommer dröja, men nu kan du åtminstone vad Paraguays huvudstad heter.” Att veta att Paraguays huvudstad heter Asunción var inte direkt en statushöjare bland skolans coola kan jag avslöja.

Ska nu alla ni som var coola när ni var unga komma och ta vårt program, göra det till ert? Ge fan i det. Ni vet ingenting om hur det är att vara fjorton år och veta vem Katti Hoflin är samtidigt som dina skolkamrater blir av med oskulden på någon moppefest. Att varje måndag morgon vara livrädd för frågan: ”Vad gjorde du i helgen då?” och inte våga säga att man satt hemma och hejade på Cecilia Hagen och Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren i dressinen.

Läs även: Agnes Wold sätter sig i vagnen.