På flykt från verkligheten

Nöjesguidens Linn Koch-Emmery har varit inlåst på ett mentalsjukhus med First Aid Kit. 

Året är 1965 och vi är inlåsta i ett rum på en psykiatrisk avdelning någonstans i New York. På väggen till vänster hänger ett medicinskåp med namn på antipsykotiska droger och i hörnet står en stol med grova spännband. Det hörs ett dovt dunkande från andra sidan dörren. Min taktik är att stå stilla i mitten av rummet, så långt från allt som potentiellt kan låta eller röra sig. Det innebär också att jag är hopplöst i vägen för systrarna Johanna och Klara Söderberg och vår gemensamma vän Freja som småspringer fram och tillbaka mellan föremålen i rummet. Vi har 60 minuter på oss att ta oss ut och har redan avverkat 20 av dessa med att dividera om antalet dagar i november. 

Ni har gjort över 30 escape rooms världen över. Man visste inte att First Aid Kit var sådana spänningssökare? 
K: Vi är båda väldigt tävlingsinriktade och gillar spel. Dessutom är det en perfekt turnéaktivitet. Man har så mycket dötid när man är ute och spelar.
J: Jag tycker det är renande. Man måste fokusera på det som händer där och då i rummet, det går inte att tänka på något annat. Vi är adrenalinjunkies. Envisa och lite knäppa i huvudet. Det är nog därför vi tycker om att spela live, det är en inte helt olik typ av kick.

Jag utgår från att ni spelade Cluedo som barn? 
J: Jag älskar Cluedo!
K: Det var mitt bästa spel. Jag kommer ihåg att jag fick det i julklapp när jag var liten.

Vilket är det obehagligaste escape room ni gjort? 
K: Vi gjorde ett rum i Stockholm en gång med seriemördartema. När tiden startade var vår kompis fastkedjad på väggen och jag och Johanna var inlåsta i två mörklagda celler. 
J: Jag satt fast i väggen.
K: Det gick inte att komma ut därifrån. Och så gick det runt en okänd person i rummet, en skådis.
J: Det är det närmsta jag har kommit en levande skräckfilm.

Min syster och jag slogs en del när vi var yngre och behövde samarbeta under tidspress. Ni hade ändå en hyfsad ton till varandra där inne.
J: Vi slogs också när vi var yngre, fast på skoj.
K: Fast var det det?
J: Kanske mest på skoj för mig.
K: Johanna är tio centimeter längre än mig och har alltid varit det. Men absolut, jag kan verkligen ha en dålig ton mot dig Johanna. Det går snabbt att hamna där men det går också snabbt över. Det är något fint med en relation där man kan vara sitt värsta jag.
J: När vi står på scen blir det mer att vi ger varandra blickar. Man vet alltid vad den andra tänker.

Beskriv en typisk situation när onda ögat åker fram?
K: När jag håller ett mellansnack på scen och Johanna tycker att jag blir långrandig.
J: Då säger blicken "runda av", typ.
K: Blicken kan komma om man spelar fel eller är förvirrad med.
J: Men blicken kan också vara positiv! Som när vi spelade på Jools Holland senast. Jag var så himla, himla nervös och fick ingen feeling. Men så i ett parti i låten log vi mot varandra, och då var det som att det vände. 

Johanna rycker planlöst och hetsigt i den elektriska stolen. Jag stålsätter mig själv, jag har varit här inne tillräckligt länge nu för att förstå att vi är sekunder från en obehaglig upplevelse. Två meter bort sitter Klara i skräddarställning på golvet och försöker lista ut vad som ser ut som en gigantisk Rubiks kub. 

Klara och Johanna flyttade hemifrån tillsammans när de var 20 och 22 år gamla. De hade kommit över ett andrahandskontrakt för en tvåa på Ringvägen i Stockholm. Johanna bodde i sovrummet medan Klara sov i vardagsrummet. Under det kommande året skrev de sitt tredje album Stay Gold.
J: Jag tyckte det var så stort bara att kunna flytta hemifrån.
K: Vi hade redan jobbat ganska många år då så vi hade råd att göra den grejen. Men jag minns också att det kändes stort.
J: Jag tyckte det var så jäkla coolt att bo i stan.

Har ni har alltid kunnat leva på er musik?
K: Sen jag var 16 år. 
J: Vi har aldrig haft något annat jobb, inte ens ett sommarjobb, vilket är ganska sjukt. 
K: Vårt sommarjobb var att turnera. 
J: Det är lite konstigt. 
K: Det var det såklart men det var inget jag reflekterade över då.
J: Jag gick i gymnasiet när vi började slå igenom och jag minns att jag mest längtade efter att skolskiten skulle ta slut. Jag var så kaxig, haha. En lärare frågade vad vi skulle göra efter studenten och att jag svarade att jag minsann inte var ett dugg orolig för det. 
K: Men gud. 
J: Men jag visste att jag skulle hålla på med musik och skulle kunna leva på att göra det. Men det fanns aldrig i min tanke att det skulle rulla på, på det sättet som det har gjort.  

Vad gör det med en tonåring?
J:  Det är först efteråt som jag förstått att det var en ganska speciell tillvaro. Det var vi två och våran farsa som åkte runt och spelade. De flesta tonåringar kanske inte hade velat ha det så.
K: Men samtidigt var det en trygghet att ha med honom. Vi hade tur som hade ett så stort stöd hemifrån, det har jag tänkt på inte minst under #metoo. Man blir rätt överrumplad av bekräftelsen och uppmärksamheten när man är sådär ung. Då var det skönt att mamma och pappa fanns där och stöttade.

Hann ni ens drömma om genombrottet innan det hände? 
J: Ja, absolut. Vi var så himla glada. Det var helt sjukt – en hel värld som öppnade sig.
K: Jag minns när vi fick åka till USA första gången och spela. Jag kunde knappt ta in det. 
J: Att musiken tog oss dit liksom. Vi spelade på jättesmå klubbar, åkte runt i en van och sov i bilen men var höga bara på känslan av att vara där. 

Vad hände där innan det tog fart?
J: Vi hade börjat få en del lyssningar på Myspace och skulle spela på Pet Sounds Bar i Stockholm. Vi visste att det skulle komma dit folk, skivbolag och så. Jag var alldeles bubblig i kroppen när jag skulle gå och lägga mig kvällen innan det giget. Det var inte som att det blev en overnight succé, men känslan av att folk var intresserade av oss var stor.

Så ni la alltså upp er musik på Myspace?
J: Ja. Jag var helt knäpp i huvudet och skickade vänförfrågningar till ALLA som hade något med musikbranschen att göra. Jag kontaktade nog tusen personer om dagen. Jag var jävligt driven.

Vilka kontaktade du?
J: Alla som var något. Verkligen alla! Jag kollade upp vem som jobbade med vissa artister, vem den var vän med och så vidare. Se la jag till, och la till och la till. Till slut hittade folk oss. Det hade väl hänt ändå men det skyndade nog på processen.
K: Det här beskriver våra personligheter på något sätt. Jag hade inte ens tänkt tanken.
J: När det gäller sånt här är jag väldigt driven. 

Hur är er arbetsfördelning idag? 
J: Jag sköter våra sociala medier. Det är nästan bara jag som gör, typ.
K: Nu skäms jag.
J: Jag tycker att det är kul, annars skulle jag inte göra det. Såklart inte alltid lika roligt. Ibland kan det kännas lite som ett tvång. Ofta är det skivbolagen som vill att man ska vara aktiv. Du vet, lägga upp minst tre Tiktoks i veckan. 

Ni spelade på Other stage på Glastonburyfestivalen i somras, är ni Sveriges enda rockstjärnor? 
K: Det finns väl andra?
J: Det är ett gäng artister i Sverige som turnerar internationellt. 
K: Det är så dumt att jämföra sig.
J: Fast det gör du väl ändå?
K: Ja, men det är inte som att jag går runt och tänker att vi är de enda svenskarna som  turnerar internationellt. 
J: Nej, så tänker man inte. 
K: Man är så himla mycket inne i sin egna värld. 
J: Min känsla är fortfarande att vi suger. "Vad gör vi här?" liksom, haha.

Det låter lite jante.
J: Ja, så är det. Ibland känner jag att jag borde unna mig oftare att tycka att jag är bra. För att jag tycker vi förtjänar det, vi har hållit på så länge.
K: Men när vi gör skivorna och är i studion, då tycker vi ofta att det är jävligt bra. Även live när man har hela publiken med sig, då kan jag känna det. 
J: Jo, jag håller med. Men jag ser oss fortfarande inte som en del av det där. Det är fortfarande som att musikvärlden är en grej, och vi är en annan.

Det kanske är bra?
K: Ja. Då känner man inte att man måste passa in i något. 

"Jag tror inte folk har fattat hur

mycket pop vi har varit"

Jag vet att ni är stora fans av Phoebe Waller-Bridge. Berätta om ditt möte med henne Klara!
K: Nej men det är.. Johanna såg henne när vi stod i publiken under Phoebe Bridgers gig på Glastonbury i somras. 
J: Jag anade att hon skulle vara där. De två har ju jobbat ihop. 
K: Jag fick panik. Vi är kompisar med Phoebe Bridgers så vi gick bakom scenen efteråt för att hälsa och då var Phoebe Waller-Bridge också där. På sista sidan i hennes bok med manuset till Fleabag har hon skrivit "Write like you're not afraid". Första gången jag läste det började jag gråta. Jag har skrivit på ett filmmanus under väldigt lång tid och tillslut kände jag att jag behövde gå fram och säga någonting. Hon bad om min mail och senare fick jag ett meddelande där det stod "Write to me like you're not afraid. From Phoebe Waller-Bridge". 

Och vad har hänt nu? 
K: Ingenting. Jag har en filmidé jag jobbat på i sju år som jag utvecklar och skriver på hela tiden. Men nu på sistone har jag inte riktigt haft tid. När det är någon som hon vill man ju känna att man verkligen kan stå för det och inte skicka något jag skrev för fem år sen. Men någon gång ska jag göra det.
J: Hela den där Glastonburygrejen var sjuk. Jag var inte med i och för sig, jag orkade inte.

Vad gjorde du? 
J: Jag gick och var med min kille, haha. Jag är också ett stort fan av henne men Klara är mer orädd när det kommer till såna grejer.
K: Jag får en känsla av att "jag måste". 
J: Man har ju inget att förlora.
K: Nä, man har ju inte det. Det värsta som kan hända är att hon säger "tack" och är lite blasé.
J: Men, hon visste vilka vi var!
K: Ja, det var så himla fint. Det är det största som har hänt.
J: Största 2022. Större än skivan, haha. Det är det här du kommer minnas från Glastonbury.

Vad är skillnaden att vara First Aid Kit idag jämfört med när ni släppte er första EP för 14 år sen?
K: Att det inte längre är hela våra liv. När vi var yngre så verkligen levde och andades vi First Aid Kit. 
J: Som tonåring är musiken hela ens identitet. Vi skulle andas folk och country. Det gör vi inte längre. På ett sätt är det kanske tråkigt men det är också hälsosamt att få mer distans.
K: Och viktigt med tanke på att vi även är familj. Man måste ha egna saker för sig, saker som man inte delar med varandra. Och det har vi skapat med tiden. 

Jämförs ni fortfarande mycket med varandra?  
K: Folk har jämfört oss sen vi började. Allt från våra röster till hur vi ser ut. Ofta riktigt taskiga saker också. Att läsa att ens syster är mycket vackrare och att man själv är ful när man är 16 år är hårt.
J: Det är klart att den här grejen har påverkat oss. Jag har ju också fått höra att jag är ful. Det är hemskt. I vårt jobb är man medveten om hur man ser ut hela tiden.
K: Vi älskar att jobba med det visuella, som att ta fram omslag och musikvideos, men egentligen hade jag nog gärna valt bort att vara med på bild.
J: Du hade nog hellre stått bakom kameran.
K: Verkligen. Jag tycker det är kul att fotograferas om det är lite mer konstnärligt, som när vi fotade omslaget till Palomino med Olof Grind. Då skapade vi något gemensamt som representerade den här skivan. Men att stå rakt upp och ner och se snygg ut är inte en del av min dröm. 
J: Det är väldigt mycket annat runt själva musiken. Att spela är typ tio procent av det vi gör. Men allt det där andra grundar sig i de där tio procenten. 

Palomino! Ny skiva! Hur gick det till den här gången? 
K: Vi älskar den. Det är första gången vi har haft med andra låtskrivare på en skiva. 
J: För det mesta har vi setts på vårt kontor vid Mariaberget och skrivit. 
K: Generellt går det till som så att jag kommer med en idé, ett litet röstmemo typ. Sen sätter vi oss och jobbar ihop den idén. Den här gången när Björn (Björn Yttling, låtskrivare och producent, red. anmärkning) var med började vi från scratch på vissa låtar. Vi gick vi in lite mer förutsättningslöst. 
J: Vi har gjort fyra skivor där vi skrivit allt själva, vi behöver inte längre bevisa att vi kan det.
K: När vi var yngre var det så viktigt för oss att vi bli tagna på allvar. Ingen annan skulle komma och lägga sig i låtarna.
J: Vi hade nog kunnat bli överkörda och ha förlorat det som gjorde oss unika om vi tagit in andra låtskrivare för tidigt. De här nya låtarna sticker ut från det vi gjort tidigare.

"Det är fortfarande som att musikvärlden är

en grej, och vi är en annan"

Jag tycker fortfarande det låter mycket First Aid Kit.
J: Vad kul att du tycker det! Men det finns "folkfascister" som vill att det alltid ska låta på ett visst sätt. 
K: "Vad har hänt med deras folksound? De brukade vara så fantastiska".
J: Jag tror inte folk har fattat hur mycket pop vi har varit. Det har alltid funnits där. 
K: Vi har aldrig varit intresserade av att bara vara svåra.

Hur jobbar ni med text?
K: Det är väldigt olika. Jag känner mig mindre ängslig kring text än vad jag gjort tidigare. När vi var yngre innehöll musiken mer naturmetaforer, det var lätt att ta till sånt man tyckte lät coolt trots att man egentligen kanske inte visste vad det betydde. Nu är det inte så, haha. Nu kan jag säga precis vad varenda rad handlar om och betyder.
J: Men man behöver heller inte alltid veta och ibland förstår man i efterhand. Angels på nya skivan till exempel. Den är väldigt naken och direkt i sitt budskap och du ville nästan inte släppa den. 
Men när vi spelade i Halifax kom en transkvinna fram efter giget och grät. Hon kände att låten var riktad till henne och sa att hon äntligen vågade vara sig själv. Då tror jag att all den tveksamhet du kände kring låten försvann.
K: Det blir så sårbart och lätt att syna när texten är sådär rak. Men där och då blev så tydligt att låten var till henne. Då spelar det ingen roll om någon tycker att man är töntig, den här låten betyder något för någon och finns för att just de ska höra den. 
J: Ofta är det när man är lite töntig som det berör. Emmylou var en sån låt också. 
K: Gud ja. 
J: "Det här kan vi inte släppa" tänkte vi innan. Och sen älskade folk den. 

Palomino, vilka mer färger kan ni på hästar?
K: Arabiskt fullblod.

Det är en ras.
K: Aha, då kan vi inga andra färger.
J: Vi är inga hästtjejer.

Men palomino snappade ni ändå upp någonstans? 
K: Det var ett fint ord.
J: Först var det så. Men sen har vi en låt på skivan som heter Wild Horses II och som funnits med oss länge. Så det blev automatiskt lite av ett tema på skivan. Vi såg hästar hela tiden.
K: Själva ordet hade jag skrivit ner i mina anteckningar 2015, jag visste att jag ville använda det någon gång.
J: Det är en fin symbol för var vi är i livet just nu.

Det är ju en även en populär färg på cowboyhästar. 
J: Nu är ju den här skivan den vi försökt göra minst country, haha.
K: Ordet har faktiskt poppat upp en del på senaste. Det kommer en serie med den titeln och Miranda Lambert släppte en skiva med samma namn. Sen finns Palomino Club i Los Angeles där The Flying Burrito Brothers spelade. Det kan ha varit där jag har sett det med. 

Som gammal hästtjej kan jag säga att ni hade tur när ni snubblade över just den färgen. Det är den finaste.
K: Är det sant?
J: Vad finns det för andra färger då?

Fux är den som är lite orange. Skimmel är vit häst..
J: Det här är verkligen bra information för framtida skivor.

Vi tar oss ut ur rummet en kvart över maxtid. Jag är rätt övertygad om att Klara och Johanna inte tycker att det är skitkul att skriver ut just den detaljen i text. Oskar på Paniq Escape Rooms var bjussig nog att låta oss spela tills vi var klara. Efteråt är besvikelsen påtaglig hos systrarna, det spilldes för mycket tid på datumtjafset i början. Vi reflekterar över vad som hade kunnat göras annorlunda. Jag försöker komma ihåg om jag gjorde något där inne som var av värde och får en minnesbild av att jag rättat någons uttal av en antidepressiv medicin. När Klara sträcker sig efter sin kappa noterar jag dessutom två långa rivmärken på hennes högra axel. 

Palomino släpps den 4 november.