Det är bara att direkt konstatera att Palomino är First Aid Kits mest kompletta album hittills. Deras paus som oavsiktligt varade i drygt fem år har verkligen gjort deras sound gott, som denna gång återigen vibrerar av liv efter det förra sorgtyngda albumet Ruins.
På Palomino har systrarna äntligen anammat sin retrovurm fullt ut. Som en mer vuxen, grundad och genomarbetad Emmylou. När Nöjesguiden intervjuade duon i juli sa de att skivan är deras bästa hittills, att de tycker att låtarna är bättre än någonsin och både mer hoppfulla och positiva. Det är bara att instämma. Det är absolut mer glatt, vi får till och med en och annan lycklig kärlekslåt. Smäktande The Last One lär ju inte direkt spelas på få bröllop.
Det är inte lika hitfokuserat i varken melodispråk eller produktion, men desto mer tidlöst. För det är ett så kallat “no skip”-album, där man inte vill hoppa över en enda låt. Medan deras tidigare album innehållit ett par tydliga singlar och många mer lågmälda spår, är Palomino en betydligt mer jämn samling.
Kanske lite för jämn, för nu saknar jag ändå det melankoliska från tidigare låtar som Fireworks, även om alla låtar har en glimt av något bitterljuvt. Kanske är det Daniel Bengtssons produktioner, som absolut lyfter helheten, men tyvärr inte erbjuder särskilt mycket motstånd eller friktion.
Systrarnas symbios tycks dock ha blivit starkare, samtidigt som de denna gång också får varsin mer distinkt roll. De tar fler risker i sin sång och testar sina gränser, och det är det som verkligen gör albumet så bra.
När man sätter på ett nytt First Aid Kit album vet man att man aldrig blir besviken. Men lite mer svärta och lågmäldhet önskar jag mig nästa gång.
