Grekpjäsen får Olga Crafoord Lundell att se alla sina ex i sin framtida son.
Dagen efter Hov1 byter jag folklighet mot präktighet och glider in på Teater Brunnsgatan 4 för att se Grekpjäsen. Jag är skakig och hoppas på en lugn föreställning där ingen skriker, men Fanny Lindstedt Grahn inleder med att gestalta en förlossning till tonerna av Lana del Rey.
Det krystas och stånkas. Ut kommer Iokaste, i framtiden känd som Oidipus mor men just nu är hon en bebis i vuxenformat som spelas av Mira Mark. Den vuxna bebisen ammas. Det känns obekvämt. Jag tänker på min egen mamma. Tack och lov glider amningsscenen snart över till att Iokastes är 20 och tvunget ska åka till Rhodos för att hitta sig själv. En klassiker. Till sin hjälp får hon ett pick-me-orakel som spelas av Ella Löfmark. Oraklets främsta karaktärsdrag är en besatthet av sex och… popcorn. Massa popcorn.
På Rhodos stöter Iokaste in i en bartender på baren Carpe Diem, som har en pissigt fulsnygg bardisk i marmor. Han är precis lika vidrig som en bartender på Rhodos ska vara. Han vill ta med henne hem.
– Tänk om du våldtar mig då? utbrister hon.
– Våldtäkt? Sådant där håller jag inte med längre, svarar han.
Det räcker för att hon ska falla in i hans armar. Jag tycker att det är viktigt med våldtäktsskämt. Genom att göra humor av det ständiga hotet mot unga kvinnor åskådliggörs det, men på ett sömlöst sätt. Att blottlägga är det överlägset bästa sättet att förinta sunkiga kulturer!
Engångsligget blir till engångsbarn. Det är verkligen tur att man får dricka vin på Brunnsgatan 4. Det fungerar nämligen som epidural. Nu föds the star of the show, Oidipus. Iokaste, som inte känner sig redo att bli mamma, adopterar bort honom till en blygsam pappa i Örebro. Där fostras han enligt konstens alla regler till en emotionellt frånvarande ung man. Till skillnad från den sprakande relationen mellan Iokaste och hennes mamma är far och son-dynamiken inte passionerad – männen pratar om saker, inte känslor. Skillnaden är rolig, men också mer en studie om tjejers fördomar om killar. Som tjej med just de fördomarna är jag svårflirtad.
Oidipus blir tillräckligt stor för att hata Örebro. Så småningom tar han sitt pick och pack för att bli bartender på Rhodos. Cirkeln sluts. Han dricker pre-work-öl och dekar sig. Har djupa konversationer med pick-me-varelsen, som bjuder på skicklig akrobatik… och popcorn. Sedan når pjäsen äntligen klimax, hurra! (vi vet ju att alla innerst inne är besatta av incest). Iokaste dyker upp på Rhodos och Oidipus blir störtförälskad… i sin egen mamma.
Paret finner något de letat efter i varandra.
– Du är ju min BEBIS! utbrister Iokaste på en nykär kvinnas vis.
Viss igenkänning finns här också. Jag har alltid skrattat åt att mina pojkvänner brukar bonda lite väl bra med min pappa. Nu får jag även syn på mina moderskänslor... Snälla, säg att det finns fler tjejer som mer än gärna kallar pojkvännen ”bebis"?
Alla älskar ju som sagt incest, alla utom Oidipus grabbgäng från Örebro. De uttrycker viss oro över att Oidipus ska gifta sig med en ” 42-årig milf” (skratt). Oidipus lyssnar inte på det örat, det blir wedding ändå. Slutligen går det upp för Oidipus att hans fru är hans mamma och att det är lite wierd. Typ då tar pjäsen slut… Det känns abrupt. Jag hade velat ha en timme till, för att förstå Oidipus bättre.
Efteråt börjar alla mingla med varandra. Jag vågar inte prata med någon. Istället stirrar jag på Oidipus och Iiokastes extremt fina bröllopstårta. Den består av cement, men ser fluffig ut. Jag föreställer mig hur det skulle vara att äta den och ser alla mina ex i min framtida son. Där någonstans förstår jag att det är dags att gå hem.
