Det väller ut branschfolk. Foajén är tätpackad med regnvåta kappor och cigarrettrök från uteserveringen ringlar in genom de öppna glasdörrarna. Det luktar popcorn, kaffe och svett. Nordisk Panorama har ockuperat den lilla malmöbiografen Spegeln.
Filmfestivalen Nordisk Panorama visar dokumentärer och kortfilmer producerade i norden, av nordiska regissörer och/eller producenter. Ämnen varierar däremot fritt. Under min vistelse såg jag dokumentärer med vilt skiftande innehåll: en minröjares vardag, kvinnor inom grekisk högerextremism, ett musikaliskt underbarn från Malmö, det amerikanska rättssystemets mindre trevliga sidor, en man med övernaturlig styrka.
Detta är en filmskaparnas festival. Här finns det möjlighet att pitcha sin idé för en professionell jury, och möjligheten att få stöd är en del av konceptet. Festivalen fungerar på det här viset som ett slags ekosystem. Filmer som tidigare år fått igenom sina pitchar visas nu på festivalen: Flotten av Marcus Lindeen och False Confessions av Katrine Philp är två framgångsrika exempel. Och har man inte tur på pitchen finns det alltid möjlighet att gå på något mer eller mindre informellt AW-mingel på Grand eller Scandic Triangeln.
Som av en tillfällighet gjorde hösten fullt inträde under Nordisk Panoramas första dagar. Detta gjorde festivalen mycket mysigare. Golfbollshagel letade sig genom en vertikal abrovinsch in i Spegelns foajé. Man drack kaffe och rödvin för att hålla sig varm, råsaft på ingefära för att stimulera blodsockret, åt gruyère och Kalamataoliver för att hålla modet uppe.
Man rymde in i biografsalongerna. Här satt man och kladdade med sönderfallande falafelrullar. Här nös man och torkade bort trådar av trögflytande sekret ur mustaschen. Men det var alltid kallt i salongen. Efter en katastrofal första dag när jag satt och frös igenom tre visningar tog jag med mig en tjock, stickad tröja och jacka. Och jag förblev invirad i flera tjocka lager tyg under resten av festivalen.
Många undrar varför jag gillar att sitta långt fram i biografen. Ett utmärkt sätt att fly undan en värkande, snorig och obehaglig kropp har alltid varit, i alla fall för mig, att rikta blicken uppåt och, ja, se en film. Om du väljer en av platserna längst fram i biografen är också intrycket ett mer överväldigande sådant. Skärmen blir massiv, den tornar sig över dig. Filmen blir större än subjektet som betraktar den. Att sitta långt bak i en biograf tycker jag är jämförbart med att titta på tv. Har man tillgång till en stor skärm bör man istället försöka dra nytta av det. Utplåna dig själv för ett ögonblick. Det kan du unna dig.
En av festivalens bästa filmer var Erik Poppes dokumentär om den döende professorn Per Fugelli. Det är ett rörande porträtt om en man som långsamt kommer till insikt om sin kropps bräcklighet.
När jag läste om filmen Per Fugelli: Siste resept i programmet tänkte jag på Wim Wenders Lightning Over Water från 1980, som dokumenterar filmskaparen Nicholas Rays sista dagar i livet. Även där är ämnet cancer. Nick Ray suger på sin cigarrett, blåser ut det ena tjocka rökmolnet efter det andra i sin Manhattanvåning och vill slutföra en sista film innan döden.
Det var längesedan jag såg Lightning Over Water, men mitt intryck av Poppes film är ett helt annorlunda. Detta är en film som närmar sig ämnet utan några förtecken om att bedriva en kamp. Nej, Poppe försöker i stället skildra en människas relationer till sin omvärld: till naturen, till kärleken och familjen, till sin egen subjektivitet och kreativitet. Och det är inte heller en film som väjer undan från det tragiska, det orättvisa och det meningslösa lidandet.
Per Fugelli var sjuk länge, i över tio år. Men när han slutligen fick beskedet om att hans cancer var omöjlig att bota, att alla behandlingar från och med då skulle vara till att mota bort det oundvikliga, bestämde han sig för att avbryta allt: det var dags att dö. Han bestämde sig i samma veva att skriva en bok om sitt döende. Poppe fick upp ögonen för projektet och föreslog att han skulle dokumentera professorns sista år i livet.
Det som inledningsvis verkar vara en närmast munter – ja, ni läste rätt: munter – uppgörelse med sin egen dödlighet, utvecklas snart till en reflektion över gränser: hur mycket får filmen egentligen skildra av Fugellis död? Hur privat är döden? Och det dröjer inte länge innan filmen får en betydligt mörkare ton – det blir svårare för Fugelli att hålla dödsångesten stången och de sista trettio minuterna är troligtvis festivalens sorgligaste.
Men bland de filmer jag sett på festivalen är Siste resept en udda fågel. Med sitt utmanade perspektiv på filmkonsten, på döendet och den mänskliga kreativiteten tillför den något till tittaren: min hjärna, och kanske mitt hjärta, har blivit lite större. Flera gånger blev det så närgånget att jag funderade på att lämna biografen, men jag stannade kvar och det lönade sig.
Siste resept utmanade mig. Kanske inte konfronterade mig, men gjorde mig obekväm. Den gjorde mig också mycket ledsen. Känslorna sitter kvar i kroppen flera dagar efteråt. Men något jag generellt saknar på festivalen är just att bli utmanad. De filmer jag hunnit se har alla varit mer eller mindre välgjorda: dramaturgiskt välsvarvade, estetiskt medvetna och innehållsmässigt korrekta. Många gånger finner jag mig själv engagerad för stunden: filmerna vet vilka knappar de ska trycka på för att göra publiken intresserad, indragen – men när jag i efterhand ska försöka komma ihåg vad jag sett behöver jag titta i mina anteckningar.
Var är de utmanande perspektiven på tillvaron? Var är experimentlustan? Var är klavertrampen? Jag, och troligen en stor del av resterande publik, sitter och håller med filmen. Det du säger, sitter jag i mörkret och tänker, är sant, sunt och korrekt. Men jag saknar att känna mig upprörd. Det enda som möjligen provocerar mig är att jag tycker mig ha tillbringat oerhört mycket tid i en kall, mörk biograf utan att egentligen kunna dra mig till minnes vad jag har upplevt. Nej, en film behöver inte vara bra. Det får gärna vara en usel film. Men jag vill gärna inte vara likgiltig. Och tyvärr känner jag mig till stor del likgiltig inför utbudet på Nordisk Panorama 2018.
