Med sitt nya album Solna hyllar Nomads sin hemstad. Nöjesguiden stämde möte med Nix Vahlberg och Hasse Östlund utanför Korv-Ingvar och drog sedan vidare till Hotell Flamingo för att låta Nomads guida till Solnas viktigaste platser, till sin nya skiva och bland de förebilder Nomads haft förmånen att få spela tillsammans med.
Skytteholm
Nix: - Vi brukar räkna långfredagen 1981 som tillfället när vi debuterade, för det var då vi var det kompletta bandet med Ed på trummor. Det var förstås på Café Apromus i Skytteholmsplugget.
Hasse: - Men vi hade faktiskt hunnit med tre spelningar tillsammans året innan. Bland annat hann vi faktiskt spela på Musikverket (legendariskt punkstället på Götgatan /åldrad red anm).
N: - Då tyckte vi nog att det var så långt man kunde komma i en karriär, att få spela på Verket! Som trea på billen.
Varje sommar spelade Nomads på Apromus lokala gratisfestival Gräsrocken på Skytteholmsfältet.
N: - Det blev nog nästan varje år. Till slut blev det nästan lite fånigt. Men det är klart, vi var ju ett av få band som repade i musikföreningen Apromus som hade gjort skivor.
H: - Oj, vi måste ha repat där fram till 1991 eller 92. Eller var det ännu längre?
N: - Jo, vi började repa på Apromus 1981, och jag vet att vi gjorde demos där 93-94. Ja jävlar, det var ett tag det. Men det var ju gratis.
Tiden i föreningen var ännu längre.
N: - Vi gick med i Apromus 1979. Då spelade Hasse med Sewer Rats och jag i Element 19. Så la båda banden ner ungefär samtidigt, och då slog vi två oss ihop och fick replokal på det första Apromus, som faktiskt låg i Ängkärrsskolan på den tiden.
Huvudsta torg
Med en mun slår Nix och Hasse fast nästa viktiga plats i Solna. Korvkiosken intill övergången på pendeltågsspåret i Huvudsta.
N: - Det var där man hade hela sitt sociala liv. Där hängde alla polarna, åt korv, spelade flipper, snackade.
H: - Sedan när man blev äldre ersattes det av Ankan och Jensen, där man kunde köpa alkohol. Man hade ju hela tillvaron där.
N: - Jag vet faktiskt inte om motsvarigheten finns nuförtiden, lokala ställen i förorten där polarna är och där man faktiskt hänger som ung? Eller åker alla in till stan för sådant nu?
Svanströms, Solna Centrum
N: - Egentligen köpte vi väl mest skivor nere på Skivcentrum i Sumpan, eftersom Solna inte hade någon vettig skivaffär. Men under en period var Svanströms i Solna Centrum riktigt bra, innan det förvandlades till Bokman. De hade Ramones första album uppskyltat i fönstret, till exempel.
H: - Jag gick på högstadiet i Hagalundsskolan, och där hade vi någon konstig grej; vi röstade fram veckans skiva, som sedan spelades på alla raster under veckan. När min klass skulle bestämma valde vi ELO, A New World Record, men när jag och en kompis skickades ner till Bokman för att köpa in den till skolan hade de Ramones i skyltfönstret. Det kunde vi inte motstå, så vi köpte den istället!
Saluhallen under Solna Centrum
N: - Den saknar jag. Dels var det lätt att köpa ut mellanöl där, och dels träffades vi alltid där och fikade innan vi gick för våra lördagsrepningar.
H: - Haha, just det. De serverade Sveriges första capuchino, som var en kopp vanligt kaffe med mycket vispgrädde och kanel.
N: - Och efter saluhallsfrukosten stack vi till Apromus i Skytteholmsskolan för att repa. Egentligen ägnade vi mest tid åt att ta ut låtarna från något Cramps-album, och under tiden kom polarna dit och hängde. Det blev liksom lördagsfesten. Jag fattar inte att de stod ut.
Nomads nya album, Solna
N: - Det är otippat, kanske. Men det har inte funnits anledning för oss att lägga av. Vi är självkritiska, och när vi blir trötta och tråkiga finns det ingen anledning att fortsätta längre. Men som det är nu, när vi spelar på hobbybasis, är det enbart kul. Vi kan plocka de bästa bitarna ur rocklivet, boka någon spelning i Spanien och ta flyget med enbart gitarren istället för att hålla på att kånka och turnera autobahn upp och ned.
H:- Vi har förstås inget karriärtänk kvar. Vi har vår försörjning tryggad på annat sätt.
Och att ni signats till världens största skivbolag är än mer otippat.
N: - Vi trodde nog att vi skulle hamna på någon garagerockkilles lilla sovrumsbolag. Senast vi gav ut ett album, för elva år sedan, hade inte vare sig skivbolags- eller skivaffärskrisen slagit till, så vi visste nog egentligen inte så mycket om hur skivbolag funkade idag. Men salig Peo Berghagen, som vi kände från förr, tog med våra inspelningar till Universal, och där nappade de direkt.
H: - Vi fick till och med välja label bland alla dem om hör till Universal.
N: - Vi valde förstås Sonet, där vi gav ut Sonically Speaking. Det skapar kontinuitet. I England ligger vi på en liten label, och i USA på en ännu mindre, Green Mist.
H: - Men amerikanerna tjatar hela tiden på att vi ska åka över och spela där.
N: - Vi har inte lirat där sedan år 2000. Vi var på väg året därpå, men flighten till Las Vegas Shakedown-festivalen var inbokad till den 12 september, så det kändes inte riktigt rätt.
H: - Jag tror att mer än hälften av banden stannade hemma istället, även de amerikanska. Det var inte direkt feststämning.
Att det tagit lång tid är inte så konstigt.
H: - Alla processer tar längre tid i den här ålder. Vi har jobb och familjer nu. Chips är producent på heltid, och det innebär att Nomads är nedprioriterat. Fast medlem? Så fort han vill, men han vill inte. Vi ser honom som en hangaround.
N: - Vi började skriva låtar för fyra år sedan. Chips (Kiesbye) och Björne skrev Ain't No King of Rock’n’roll på beställning åt Backyard Babies, som hade någon sorts skrivkramp då. Men de gillade väl inte riktigt det budskapet, så vi tog den själva och fick jättebra uppmärksamhet för den.
Lejonparten av jobbet ligger på Chips och Bjarne.
N: - Jag, Hasse och Jocke har haft en väldigt lätt inspelning. Förr stressade man i en förbokad studio, och var tvungen att hinna, men nu finns en annan teknik. Mina gitarrer spelade vi in på sommarstället, i ett rum som hade bra akustik. Däremellan badade vi, eller grillade eller så.
Bara en enda cover finns på Solna.
H - Och på förra fanns det ingen alls. Men det var ett misstag.
N: - Det var svårt att hitta en bra garagecover att göra. Vi ville göra The Vagrants I Can't Make A Friend - det hade till och med varit en grym albumtitel - men vi fick inte riktigt till den.
N: - American Slang var på ett sätt en suverän uppdatering av Johnny Thunders. Jack Yarber från The Oblivians hade skrivit den till japanska Guitar Wolf, men de fattade inte det roliga. De talar ju ingen engelska, så det hade varit hysteriskt kul att höra dem sjunga American Slang. När jag träffade honom och frågade om vi fick göra den blev han eld och lågor. ”Ni är ju också utlänningar”, liksom. Han är jävligt bra.
Att de minst lika mycket är fans som förebilder har alltid kännetecknat Nomads.
N: - Det stämmer. Shit, det dröjde ju jättelänge innan jag såg mig som musiker överhuvudtaget.
H: - Så var det ju när man kom fram i punkvågen - alla fick spela. Nuförtiden känns det som om man måste ha gått musikskola för att få bilda ett band.
N: - Det var ju lite för enkelt, från början. Vi upptäckte alla de där fantastiska gamla garagelåtarna - och det var som att gitta en guldskatt. Fantastiska låtar som ingen hade hört talas om, och som dessutom var superenkla att spela. Och så tackar folk oss!
Bland annat har det inneburit möjligheter för Nomads att spela med många av dem som inspirerade dem från början.
N: - Det känns häftigt att kunna bocka av idoler som man har fått chansen att träffa och att spela med. Människor som Alex Chilton och Roky Erickson - det är en av höjdarna med att vara Nomads.
En av dem är Joey Ramone.
N: - Han är den störste. Jag och Jocke tillbringade en hel natt i en hotellbar i Helsingfors med honom. Man kan bara konstatera att han var en fin människa.
En annan är Roky Erickson, som Nomads var kompband till på Peace and Love 2009.
N: - Roky överlät allt praktiskt på sin son Jegar, som var turnéledare. Vid det laget hade hans familj på något sätt lyckats återförenas, och det var jäkligt fint.
N: - Han flöt ut i tankebanor hela tiden. När vi repade inför spelningen - totalt kanske 45 minuter i ett miljonprogramsområde i Borlänge - stod vi utanför lokalen, och då kunde Roky titta sig omkring på de grå hyreshusen och utbrista i en ärligt menad fråga. "Is this a prison, man?" I övrigt var han en disträ och snäll gammal farbror.
H: - Vi fick rådet att inte försöka bestämma över honom, men att påverka försiktigt.
N: - Om man bara följde de råden gick det bra. Vi gick fram till honom mellan låtarna och föreslog, Vad sägs om att spela Two-Headed Dog nu, och då svarade han "Yeah, great idea". I någon recension stod det att vi hade samtalat på ett nära sätt med varandra mellan låtarna.
H: - Det enda problemet var att om man tog ett steg framåt trodde han att det var dags för ett solo, och då klev han omedelbart tillbaka från mikrofonen. "Nej, nej", liksom, så fick jag backa tillbaka så att han skulle fortsätta sjunga. Men det lärde man sig snabbt.
Johnny Thunders gästade Beyond the Valley of the Dolls.
N: - Då var man starstruck. Han var i vår studio men gillade ingen av våra förstärkare. Vi sprang och passade upp på honom och lyfte fram den ena efter den andra, "här Johnny, pröva den här". Jag fick till och med hålla i hans gitarr, den som han alltid haft på alla coola bilder.
H: - Jag fick titta på den när den låg där!
N: - Jeffrey Lee Pierce är en annan som gjorde ett djupt intryck. Han inspirerade mig till ta andras låtar och göra något eget av dem. Att han kunde få ut något av vår musik känns fortfarande speciellt.
H: - Gun Club fick mig att överleva 80-talet. Annars finns det folk som man ändå inte vågade prata med. Jag läste i Melody Maker om hur Kid Congo Powers (gitarrist iThe Cramps och i Gun Club) lyssnade på "coola Nomads", men inte fan vågade jag mig fram när jag stötte ihop med honom.
N: - Eller när vi mötte Stiv Bators på posten. Eller när vi blev uppgraderade till första klass på flyget och hamnade direkt bakom Iggy Pop. Vi vågade inte säga ett ord, trots att vi hade spelat på samma festival kvällen innan.
H: - Vi pratade med Lenny Kaye när Patti Smith var här för Polarpriset, och han sa att han kände till Nomads. "Vi träffas och jammar nästa gång jag kommer", sa han. Det vore något.
