Med ett av årets mest kritikerrosade album i ryggen intog Philadelphia-sonen Kurt Vile Hultsfredsfestivalen i mitten på juni. Efter spelningen träffade Sara-Märta Höglund honom för att prata svensk skärgård, varför han hoppade av sitt tidigare band och hur det går att kombinera familjeliv och turnerandet.
Det är tidig kväll och Hultsfredsfestivalen är inne på sitt sista dygn. Festivalen som i år har fått lämna Småland, till förmån för ett fält utanför Stockholm, badar i sol och var och varannan minut passerar flygplan på väg bort eller hem ovanför området. Kurt Vile & The Violators har nyligen avrundat sin spelning på den blå scenen och nu sitter de utspridda på artistområdets gräsmatta. Kurt Vile tar skydd i skuggan där han snart ska berätta vilken syntklassisker som inspirerat hans senaste album. Samtidigt tultar äldsta dottern Ewilda runt och drar The Violators i håret.
– Vi hade en veckas semester efter vår förra spelning i Paris, så bandet stannade där ett tag. Men jag har bott i en stuga i Stockholms skärgård med min familj istället, så nu är de här! (Kurt pekar mot sin fru och ”den lilla där borta”, som är yngsta dottern Delphi.) Vi bodde på en jättefin ö, Blee… Bleedoh?
Blidö
– Ja! Jag tänkte inte på att jag varit ledig ett tag så idag blev showen lite ”loose”.
I vanliga fall bygger man ju upp en viss tolerans mot alkohol och whatever på turné, men nu drack jag några öl innan och spelningen blev liksom lite mer emo för varje låt, haha.
Hur tidigt kom musiken in i ditt liv?
– I fyran började jag lära mig att spela trumpet och fortsatte sedan med det tills elfte klass. Började med banjo när jag fyllde 14 och året efter fick jag min första gitarr. Då började jag spela in mina egna låtar nästan direkt och jag är trettio… eh… tre nu, så du får räkna ut hur länge sedan det var. Jag gillade att lyssna på Smashing Pumpkins, Beck, Pavement, Dinosaur Jr och Sonic Youth också, indiescenen. Men jag hade ju min banjo, så jag snöade mest in på banjomusik.
Vad inspirerade dig under tiden du jobbade Wakin on a Pretty Daze?
– Jag gjorde det perfekta blandbandet med Byrds senare grejer och några sidoprojekt som har en viss Los Angeles-vibe. Sedan Gary Numans Are ’Friends’ Electric?, som bara är sex-minuters himmelsk och euforisk groove, väldigt melodisk! Sedan lyssnade jag jättemycket på Depeche Modes Everything Counts, älskar den låten. Alla i bandet är skivsamlare och tipsar alltid varandra om saker vi gillar. Jag tycker att det är en del av jobbet att lyssna också, dessutom är det det enda man kan göra i en turnébuss. Eller visst, man kan läsa men efter ett tag blir det rätt enformigt. Om någon bara skulle spela sin egen musik utan att lyssna på vad andra gör tror jag att de fastnar till slut, det blir typ som att vara förgiftad.
Har det alltid varit självklart för dig att det var musiker du skulle bli?
– Ja, eller från väldigt tidigt i alla fall.
Du var med i ett annat band förut, The War on Drugs, hur kommer det sig att du hoppade av?
– Adam (Granduciel, frontman i The War on Drugs) och jag är bästa vänner, men mitt egna projekt med Violators har alltid varit i fokus för mig. Så det var mer att jag backade upp hans projekt och det var jättekul. Men när han skulle släppa skiva kände jag att jag var tvungen att hålla tillbaka. Annars skulle det bli mer ”Kurt Vile från The War On Drugs” än ”Kurt Vile” och han fattade den prylen helt. Men vi är jättegoda vänner och vi ska faktiskt spela in nytt material i hans hus snart, Adam är verkligen bäst.
Du bor fortfarande i Philadelphia, samma stad där du är född och uppväxt. Det går rykten om att borgmästaren i staden uppkallat en dag till din ära?
– Folk brukar säga att de är från Philadelphia när de egentligen bor typ en timme därifrån, men jag kommer faktiskt från en liten förort precis utanför. Dagen är mitt bevis, det här kan bara hända ”riktiga” Philadelphiabor. Först tyckte jag att det lät weird med en egen dag, men jag tror att det bara är för i år och inte permanent. Det är väldigt hedrande förstås, man får ett pris från borgmästaren och sedan ska vi göra en spelning i stadshuset.
Din familj är med här idag, men hur fungerar det annars att kombinera livet som turnerande artist med att vara småbarnspappa?
– Det är alltid ledsamt att åka och jag saknar dem mycket när jag är borta länge, men det funkar faktiskt bra. När jag väl står på scen är jag helt inne i det. Vi i bandet har förstått att det är nu det händer för oss, i alla fall enligt vår standard. Vi spelar inte på de största arenorna eller så, men vi älskar verkligen musik och har jobbat hårt för att få göra det här. Vet du, just nu kanske vi turnerar ett år eller så, men sedan kan vi ju dra oss tillbaka. Jag har jobbat nio till fem tidigare och jag skulle verkligen inte klara av det igen, samma jävla skit varje dag, år ut och år in. Då får man inte gnälla när man ska åka på turné. ■
Kurt Vile-day infaller den 28 augusti och Wakin on a Pretty Daze finns ute nu.
Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 6/2013
