Åre Sessions-aktuella Nicole Sabouné har släppt sitt tredje album Attachment Theory, där hon djupdyker ned i sina egna relationer och i sin historia.
Efter ett litet uppehåll på några år kände Nicole Sabouné att hon ville ge sig in i albumvärlden igen. Resultatet blev Attachment Theory.
– Jag hade en ganska klar idé om hur jag ville att albumet skulle vara och tänkte redan då att “är det någon jag vill göra det med så är det Jenny Wilson”. Jag har haft kontakt med Jenny i många år och verkligen sett upp till henne, hon är en fantastisk person och kreatör, allting hon gör blir magiskt. Först var jag nervös över att fråga, men vad var det värsta som kunde hända? Jenny visade sig vara peppad och redan från första stund så kändes allting bara så himla bra, lättsamt och härligt. Det blev vackert, vi hittade verkligen in i någonting som vi båda ville fortsätta med. Så då fortsatte vi att skriva och sen spelade vi in och sedan så blev den klar; allting gick så snabbt.
Anknytningsteori har varit lite trendigt för de som är intresserade av relationer och psykologi överlag. Har du grottat ned dig i det också?
– Ja, jag kan hela konceptet bakom. Jag har läst Hemligheten, som alla har, och jag hade kunskap om det redan innan jag gjorde det. Även i kemi och neurokemi som jag studerar så pratar man i vissa sammanhang också om det och vad det leder till, så det har varit väldigt intressant. Det är alltid intressant att gå tillbaka till olika typer av situationer och relationer tycker jag och anknytningsteorin hjälper till lite om man vill guidas in i det på något sätt.
Har arbetet med albumet gjort att du har sett äldre relationer i ett nytt ljus?
– Ja, det skulle jag säga. Äldre relationer men också min relation till mina föräldrar och vad jag hade för relation till mig själv innan och hur jag var som liten. Många sådana tankar har dykt upp, och jag har aldrig skrivit om det på det sättet alls innan. Jag har gömt mig bakom vissa teman innan och det har också varit jättekul. Typ att tolka Harry Martinsson och sådana grejer - men nu fick jag göra en tolkning av mig själv och min egen historia. Det har jag inte riktigt gjort innan.
Balansgången kring vad man vill dela med sig av och inte, hur har den sett ut under albumprocessen?
– Jag har alltid varit väldigt privat och har väldigt stark integritet, även som privatperson. Det har alltid varit så. Jag tror att det är därför jag inte har klarat av att skriva på det sättet innan, jag har inte vågat vara så sårbar och visa den sidan av mig själv. Där kände jag att Jenny hjälpte mig väldigt mycket. Det var som att i rummet med henne så fick jag vara sårbar, öppna mig och prata.
Vad tror du att det var som gjorde att det fungerade så bra för er att arbeta ihop?
– Vi undrar också det. Vi är båda ganska på vår egen kant och ser väl oss själva lite så i branschen, att man är på sin egen kant, man är inte ute så mycket och träffar så mycket folk och hänger inte på så mycket branschfester och allt vad det är. Det har vi kunnat dela redan innan. Vi tycker väldigt mycket om varandra och känner något slags släktskap. Jag kan inte tala för Jenny, men jag kände mig lugn och trygg med henne. Jag kan känna så privat, när jag går in i en situation att ”okej, det här kommer att bli jobbigt”, men med henne är det inte så. Hon är verkligen en trygghet.
Finns det något spår på albumet som du känner dig extra nöjd med?
– Jag tycker att Monologue blev otrolig, den var en sådan låt som fick hända i stunden. Jag hade texten klar och så, men vi visste inte riktigt hur vi skulle göra, vi hade en liten idé i början och sen så blev det inte så. Jenny satt bara och spelade lite och så körde jag texten. Den blev så himla målande för hela albumet och jag lyckades få ihop storyn väldigt bra. Sen så är Trying To Get By en låt som jag känner mig väldigt nöjd med och som jag gillar.
Just Monologue är en spännande låt. Man slussas rakt in i albumet och den bryter av lite kring vad man är van vid att ett album öppnar med.
– Det var verkligen sådär ”åh gud, vad är det här?”. Jag inspireras av Laurie Anderson, Leonard Cohen och Nick Cave så det känns som att den låg nära den typen av uttryck som jag själv gillar, och som man ibland kanske blir lite rädd för därför att det känns lite annorlunda.
Under avslutningshelgen i Åre spelar Nicole Sabouné som en av akterna under Åre Sessions.
