Nicole Sabouné har nog aldrig låtit så pass bra som hon gör på sitt nya album. Den majestätiska sångerskan har på ett lekfullt sätt skapat musik som doftar av goth, pop och en svunnen tid.
Det har gått sju år sedan jag för första gången hörde Nicole Sabouné. Året var 2014 och sångerskan från Sölvesborg släppte I Surrender, som handlade om att tillåta sig själv att ge upp.
Över en natt blev Nicole Sabouné hur cool som helst bland oss kids som lyssnade på goth-musik. Recensenter och kritiker var inte sena med att ansluta till hyllningskören.
Men sedan hände något.
Musiken slutade att väcka lika kraftiga känslor. Den unika rösten och de tunga trummorna var fortfarande ruggigt bra (framför allt live), men det där lilla extra saknades. Varför vet jag inte, men så var det i alla fall för mig. Kort därpå valde Nicole Sabouné att ta en paus och studera kemi på KTH i Stockholm.
Nu kommer det tredje albumet Attachment Theory. Låt mig säga redan nu att det finns massvis att säga om verket. Ta bara faktumet att skivan spelades in analogt med livetagningar, men allra viktigast att lyfta fram är att Nicole Sabouné aldrig har låtit så pass bra som hon gör nu.
2019 släppte sångerskan en EP som hade ett betydligt mer avskalat ljud. Ett sound som det verkar som att Nicole Sabouné har fortsatt att experimentera med på sitt nya album.
Förstå mig rätt. Den gotiska stämningen ligger fortfarande som ett tjockt moln över oss, men Nicole Sabounés stämma skär igenom de mörka molnen. Rösten har hamnat allt mer i fokus i takt med att postpunkspåret har dämpat sig. Ett val som känns självklart, då rösten alltid lyckas träffa en rakt i bröstet.
Precis som vanligt är berättelserna på albumet nakna, råa och självupplevda. I pressutskicket står det att varje låt berör relationer som Nicole Sabouné haft genom åren, vilket knappast är förvånande.
Resultatet blir en underbar berättelse om en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka. Stämningen sätts ordentligt redan i inledningen, där vi får höra en trollbindande monolog. Nicole Sabouné berättar om tillfället då staden doftade av regn medan hon närmade sig tågstationen.
Väl där mötte hon upp personen som fick henne att fundera: “borde vi kyssas eller inte?”. Den sårbara inblicken i något som redan har varit får det att knyta sig behagligt i magen.
Nicole Sabouné verkar helt enkelt ha hittat hem. Den gotiska sångerskan är fortfarande dramatisk och dyster, men i takt med att rösten får allt mer utrymme känns verkligheten ändå mindre hopplös.
