Det finns inga tråkiga tjejer, bara tråkiga killar. Det fick jag lära mig för några månader sen när jag suckade över att mitt ex blivit ihop med ett A4-papper.
“Det är inte henne det är fel på utan honom. Vi tjejer måste hålla ihop” säger min kompis. I chock har jag precis berättat om en tjej jag känner som nyss blivit ihop med ett ex till mig. Det var några år sen vi umgicks i samma krets och jag minns inte så mycket av henne mer än att hennes personlighet var sövande. Hon var så jävla tråkig. Hade slappa analyser, sparkade in öppna dörrar och hade ett instaflöde med identiska spegelselfies.
Hon och jag klickade aldrig, men tydligen hade hon nu gjort det med mitt ex.
“Att prata illa om en annan tjej gynnar inte kvinnokampen direkt” fortsätter min vän som blev feminist efter att Zara Larsson trädde på sig en kondom på smalbenet. Medan hon håller ett föredrag om rätt och fel zZzZzoomar jag ut och tänker på hur en del av gruppen nyfrälsta feminister tycks ha missuppfattat hela ideologin.
Självklart har min kompis rätt i att kvinnor ska stötta andra kvinnor. I alla frågor som handlar om att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män bör vi såklart backa varandra, men vissa verkar tro att den här typen av support ska appliceras i exakt alla kontexter som innehåller en kvinnoperson.
Det är en slags syn på feminism som vill förbjuda oss att ifrågasätta och kritisera andra av samma kön.
Exemplen finns i hundratals, men eftersom jag var sjukskriven för utbrändhet senast i december unnar jag mig att bara nämna tre :) Här är ett av dem:
Normaliserandet av skönhetsingrepp har på senare tid diskuterats i texter, grupper och kommentarsfält på www.
Allt från Kylie Jenners läppar till botox och rövimplantat har ifrågasatts för att det spär på ett skevt skönhetsideal.
I den upprörda stämning finns ofta kommentarer med samma aura som min kompis hade när kallade mitt ex nya tjej för tråkig. Men i det här sammanhanget kallas ifrågasätta för något annat; shaming.
Shaming är i den här kontexten en slags kritik av kritiken. Den som skriver “sluta shamea” menar att den som ifrågasätter ett visst beteende lägger skam på kvinnan i fråga genom att framföra sin kritik. Handlingen är därmed inte särskilt systerlig, utan rakt av ofeministisk.
Mediaprofilerna Hannah Widell & Amanda Schulman vet hur det känns. För ett tag sedan blev duon kritiserade för sitt kosttillskott “Hers” som de menade skulle rätta till hormonell obalans och bla bla bla men som visade sig göra… typ ingenting alls. När duon och deras fans skulle svara på kritiken användes systerskaps-argumentet som en slags härskarteknik. Att ifrågsätta kosttillskottet kallades bland annat “kvinnohat”, “antifeministiskt” och motarbetade tydligen “kvinnligt entreprenörskap”.
Lägg in det här som en daglig påminnelse i mobilen: Det går att problematisera och ifrågasätta andra kvinnor OCH vara feminist. Även om motståndet ibland är högljutt.
Ett sista exempel på det var när jag Twitter-rantade om en smal tjej på Instagram som kallade sig för “kroppsaktivist”. Jag tyckte att det var anmärkningsvärt (och en aning hånfullt) att en tjej med normig kropp la upp upp lättklädda bilder på sig själv och hävdade aktivism fastän det enda hon gjorde var att upprätthålla ett smalt kroppsideal.
“Du som kallar dig feminist borde veta bättre än att hata på andra tjejer” sa en följare i ett DM.
Och det är så det är; vissa kan inte se komplexiteten. Det är svart eller vitt. Som om vi kvinnor var en homogen grupp som resonerar, känner och tycker likadant. Det gör vi inte.
Så när ska det bli socialt accepterat att hata kvinnor? Skoja. Rubriken var ett lol, men det fattade du väl om du inte är ett A4-papper.
Glöm inte att följa Nöjesguiden på Facebook.
