Julia Stanislawskas film om Rikard Wolff är en varm och närgången skildring av det vackra i att beundra och att beundras. Rikard invigde Tempo dokumentärfestival.
– Det finns väl en anledning till att jag står bakom kameran och inte framför. Jag tror att en dokumentärfilmare förstår sig själv genom att observera andra, genom att låta andra stå där framme, säger Julia Stanislawska.
Hon ser sig som en beundrare snarare än en som blir beundrad. Mest beundrar hon andra berättare. Att berätta är som att ge en gåva till någon, säger hon. En generositet hon finner hos 60-talets stora sångpoeter, som Bob Dylan och Leonard Cohen. Hon talar också varmt om franska chanteuser och chanteurer. Barbara, Brel, Piaf – artister som blivit ikoner inte bara för musiken, utan även för att sångtexterna är som små berättelser. Det torde med andra ord ha varit ganska logiskt för Julia att göra en dokumentär om en av Sveriges mest älskade berättare och frankofiler, Rikard Wolff.
Rikard är Julias första film sedan hon tog examen efter tre år på Stockholms dramatiska högskola, men behovet av att dokumentera har alltid funnits där. Julias föräldrar jobbade med bistånd, vilket innebar att en stor del av barndomen gick åt till att flytta mellan olika länder. Frankrike, Schweiz, Bangladesh, Kenya – alla dessa platser förevigade Julia med sin kamera. Kanske är det också utanförskapet och känslan av att vara på flykt som fick henne att börja intressera sig för Rikard Wolff. Kan det vara så att hon förstod sig själv genom honom?
– Jag kanske uppfattade en liknande ton hos Rikard som hos mig själv. Eftersom jag bott större delen av mitt liv utanför mitt hemland kan det här med flykten till andra världar ha tilltalat mig personligen. Men jag tror också det handlar om att även jag har en stark relation till konsten och musiken. Det är något jag kan identifiera mig med, att leva så starkt i skapandet.
I filmen Rikard är det genomgående temat just att beundra och att bli beundrad. Vi möter en man med en oerhört passionerad relation till de franska ikonerna, liksom fansen som har en lika passionerad relation till honom.
Julia tror att en del av Rikards relationer kan ha uppstått på det viset. Folk kom till hans konserter och blev berörda, för att sedan lära känna honom. En av dem är parisiskan Nicole Petetin, som också är med i filmen. Hon har sett Rikard på scen över 200 gånger, och haft som rutin att efter föreställningarna uppvakta honom med blommor och signerade Jacques Brel-skivor. Trots att hon inte ens kan svenska.
– Det var Rikard som först berättade för mig om Nicole. Eftersom Rikard själv var ett fan kunde han förstå hur folk relaterar till honom. Den ouppnåeliga kärleken och de fantasier som idoler står för, som tillåter människor att ha de här känslorna, finns det en sådan kraft i. Det var något med Rikard jag uppfattade som unikt, i hur han förhöll sig till sin publik och även till sina förebilder.
Samtidigt är filmen en närgången och stundvis mycket sorglig skildring av Rikards kamp mot en allt envisare lungsjukdom. Konsten verkar vara ett sätt för honom att hålla sjukdomen och rädslorna i schack, som en form av självmedicinering.
– Rikard kämpade väldigt mycket, och det var otroligt att se att han kunde stå på scen så länge trots att han hade det så tufft fysiskt. När han uppträdde var det som att det inte fanns, som att han var helt frisk. Och väldigt stark, han är ju en otroligt stark person.
När beskedet kom att han gått bort, hur reagerade du?
– Det var hemskt. Fruktansvärt sorgligt och svårt. Förutom att det är tomt att han gått bort, är det för mig otroligt tråkigt och konstigt att han inte fick se den färdiga filmen. Efter all den tid han lagt ner på den hade jag gärna velat visa den för honom.
Istället kommer några av Rikards musiker och vänner som medverkar i filmen att närvara vid premiärvisningen, som äger rum ikväll den femte mars vid Tempos invigning på Folkoperan. En passande lokal för den operaälskande Rikard. Filmen kommer även att visas på SVT, och Julias förhoppning är att den ska erbjuda något för alla. Från de mest hängivna fansen till de som precis blivit nyfikna på konstnären.
– Jag hoppas att de som ser filmen blir berörda och uppfattar den som humanistisk, att man känner värme och får se något man inte sett förut. Även om man är en ”Rikardbeundrare”.
