I tiden för kvinnliga vrål och berättigad ilska över otaliga övergrepp, frågar jag mig: hur ska kvinnor känna sig trygga när vi inte ens i en utsatt situation har en trygg och fungerande plats att vända oss till?
En kvinna med starka smärtor i buken och kraftig blödning från underlivet uppmanas att snarast komma till gynakuten ”men inte på direkten för vi har många våldtäktsfall just nu, stanna hemma så länge du orkar”.
Gynakuten skyltas inte vid Södersjukhuset. Vi tar oss in genom stora ingången och frågar i informationsdisken vart vi ska. Vi ska gå ut från entréhallen, runt huset till en annan ingång. Nummerlapps-maskinen har utöver ordinarie textade alternativ ett till: en handskriven tejpbit med texten (kvinnosymbol) Gyn-akuten. Där betalar patienten. Men gynakuten är inte där. I stället ska vi gå tillbaka samma väg. Tillbaka till huvudentrén, därifrån genom labyrintliknande och ödsliga korridorer för att hitta hiss B (200 meter bort, mobilen registrerar).Väl inne på gynakuten som är (ett provisorium?) inhyst i hälften av en vanlig vårdavdelning visar det sig att det endast fnns en arbetande läkare. I väntrummet, som i själva verket är ett två-patients vårdrum, sitter 15–20 personer.
I ena sidan av rummet står en läskautomat lika bred som en vårdsäng, jämte en kaffeautomat. Längs de andra två väggarna och i mitten har stolar tryckts in, så många det går. Kvar fnns de gamla patientskåpen. Ventilationen fungerar knappt och luften är katastrofal. Efter tio minuter blir kvinnan jag kom med yr. Efter två tre timmar svimmar en annan kvinna, ytterligare en gråter. Vi väntar. Två lampor har ett lätt, knappt märkbart blinkande ljus. Den stora läskautomaten som också har kakor är trasig. En annan automat fnns två trappor ner, halvtom, halvtrasig. Efter fem timmars väntan är hungern besvärande. Ner och tillbaka den långa vägen till entréhallen. Pressbyrån håller på att stängas, jag lyckas köpa två bruna bananer och smoothies. Sedan 200 meter igen. Väl tillbaka får jag informationen: den enda läkaren som arbetar på akuten har kallats till operation. Vi väntar. När sex timmar har gått säger en kvinna i väntrummet att hon upplevt samma situation i samma rum två gånger förut, senast för ett år sedan; det vill säga orimligt lång väntetid med endast en arbetande läkare, trots att det då inte var en söndag. Kvinnan jag kom med har utöver sin kraftiga smärta i buken även stark huvudvärk och kan knappt titta, hon ligger ned med huvudet i mitt knä. Ljuset fimrar fortfarande. Efter sju timmars väntan visar läkarundersök-ningen att kvinnan som jag kom med – med starka smärtor i buken och kraftig blödning – att hennes behandling var akut nödvändig.
På vägen hem från Södersjukhuset känns hela upplevelsen fiktiv. Utmattad men full av vrede och frustration. Är det här verkligen Sveriges kvinnosjukvård 2018?
Av Carolina Krupinska.
