Modevärlden

Av någon anledning har jag och Daniel Sparr fått för oss att följa med på öppningen av tre nya butiker som ingår i PTA Group. Ingen av oss kommer ihåg varför vi sagt att vi ska komma, men vi tror att det var för att man skulle få en värdecheck. Alltför sent inser vi att vi egentligen inte vill ha några kläder från St Jacques. Vi välkomnas till två chartrade bussar och får en lite chipspåse och en liten flaska mousserande vin med ett sugrör. De flesta andra verkar känna varandra. Vi har inte sett någon av de här människorna i hela vårt liv. För att man inte bara ska ta värdechecken och dra åker vi först ut till Täby Centrum. Det är en ny butik för tjejkläderna som går under PTA-flaggan som invigs. Man klipper band och applåderar en kort, lite mullig tjej som visar sig vara deras chefsdesigner. Vi dricker lite mer vin och blir lite störda på att man inte kan ställa ifrån sig glasen någon stans. Alla tittar snett på oss. Man ser att de förstår att vi inte är som de. Att vi inte tillhör deras grupp. Vi försöker se intresserade ut av kläderna, men det är svårt att uppbåda något intresse för plagg som mina släktingar i Borås inhandlar på Ellos. Jag och Daniel går ut till bussen istället. Vi tänker att det är lika bra att sätta sig där och vänta på att vi kan få åka in till stan, men det får vi tji för. När vi försöker gå in i bussen blir vi åthutade av busspersonalen, som tror att vi försöker stjäla någonting. Det förstår vi egentligen först när några andra, mer normala, med-i-gruppen-personer kliver på utan att någon säger något. Eftersom jag hatar korkade människor blir jag tvungen att driva lite med personalen och går fram och på ett överdrivet sätt ber om deras tillstånd att få gå på, trots att jag inte har kostym på mig. Nästa stopp på vägen är den nya herrbutiken, som går under namnet St Jacques. Där får vi lite mat och plågas med ett rockband som ser ut som de är stylade just i St Jacques -- och det förstår ni ju hur det ser ut. Vi orkar inte ens titta på kläderna. Vi vet. Så vi bestämmer oss att dra, trots att resan fortsätter till ännu en PTA-affär för att avslutas på Spy Bar, där man har två drinkbiljetter som måste utnyttjas innan tio. Svenska modevärlden är bisarr, men det här var en verklig närkontakt av tredje graden med konfektionsvärlden. Och om vi hade varit vanliga, svenska modejournalister hade vi glatt skrivit om de härliga kläder som vi sett på den trevliga rundturen. I ett land där konfektion och mode är samma sak är det inte så konstigt att de som verkligen håller på med mode blir rätt knäppa. I augusti är det Damernas Världs Guldknappsutdelning. Det är en relativt påkostad tillställning, som det här året visar sig vara extra intressant eftersom utmärkelsen går till H&M, ett företag som verkligen handlar om att sudda ut gränsen mellan mode och konfektion. Det är intressant tillställning också för att det är det första framträdandet för den nya chefredaktören, som ska ersätta Susanne Ljung. En person som det fasats för i modekretsar och som har setts just som ytterligare ett steg bort från det som är mode på riktigt. Det är lite förvånande hur långt ifrån uppklätt det är. Det här ska ju vara modeeliten, så varför är alla klädda som om de jobbar med reklam? Och om de ska ha jeans på sig, ska det inte åtminstone vara jeans från Chloé då? Några få är föredömligt uppklädda. Carin Rodebjer och entourage har tagit tillfället i akt och visar stolt upp kläder från den kommande vår- och sommarkollektionen. Ingela Klements är som alltid fantastisk i läderbögkeps, pilotbrillor och ett överdimensionerat blingblingsmycke som täcker hela torson. I övrigt är det mest vågade folk har på sig ett par skor från Costume National. En person står dock ut ur mängden. Hon är visserligen uppklädd, men i sällskapet ser hon ut som en ironisk pose. Inte för att hon är snyggt klädd utan för att hon ser ut som hon kommer direkt från officersbalen i Uppsala, med en brokig, glansig nobelbankettssjal. Men det är gratis champagne och folk dricker på. Att det är H&M som ska få priset har redan läckt, men in i det sista hoppas folk på att det inte ska vara sant. I den svenska modevärlden ser alla ut som att de inte är särskilt nöjda med att vara där de är. Det liksom strålar från deras ansikten att de egentligen skulle vilja vara i Paris, eller London, eller New York, eller Milano. Där det riktiga modet finns. Där de skålar i champagne med Kate, Liberty, Gisele. Karl, Donatella, Domenico och Hedi. Det sorgliga är inte den ambitionen eller viljan utan att man får känslan av att det är därför som de jobbar med mode. Till slut är det dags att dela ut Guldknappen och alla tar sina platser. Det är Mark Levengood som är konferencier. Han drar samma skämt om sin gamla farmor eller mormor för tredje galan i rad, samma som på Ellen-galan. Men ingen verkar bry sig, för alla skrattar glatt åt åldersnojehumorn. Antingen har modepubliken inget minne, eller så tycker den kanske att det är retro... Till slut välkomnar Mark den nya chefredaktören på scenen och det går liksom ett sus genom publiken när alla inser att det är den malplacerade kvinnan med nobelbankettssjal och trivselvikt. Det riktigt syns hur alla tänker "Hon pratar säkert med dialekt också!" Men den nya chefredaktören, som heter Mona Johansson egentligen, och som snabbt får epitetet kaktanten i fashionsmashionkretsar, är inte alls en chock. Flera månader tidigare äter jag lunch med Ingrid Giertz-Mårtensson, VD för moderådet, och hon vill att jag ska skriva mer om vad vanliga

människor vill ha på sig. Enligt henne finns det ingen som gör det. Jag tolkar det som att hon tycker att svenska modejournalister skriver för lite om svenskt mode och bara åker till Paris och tittar på visningar. Det kanske kaktanten kan hjälpa till med? Så alldeles nyligen, den tv-sända Ellengalan. Tidningen Elles pris. Modet tågar äntligen

in i tv-rutan. Mode är sådär glammigt igen! Som det ska vara. Vem bryr väl sig om att ingen normal människa har det minsta intresse för årets fotograf eller stylist? Det viktiga är att modefolket för en gångs skull får känna sig som att de är med i ett jetset, att de inte är konfektionsindustri, att de må vara utlokaliserade i det här perifera helvetet dit inga lyxmärken hittar, men att de ändå har en direktsänd gala. Det är inte alla länder förunnat. Att Vogues gala tillsammans med VH1 är dödstrist -- trots att det då verkligen är modevärldens crème de la crème -- är det ingen som reflekterar över. Det viktiga är att man är på NK denna magiska kväll. Lokalen är full av kändisar. Svenska kändisar, men ändå kändisar. Flygande reportern Lars-Åke Wilhelmsson -- som ser ut som en blandning av Runar Søgaard och Elton John -- springer omkring och frågar folk vad de har på sig, men det ligger en besvikelse i luften. Kompotten är tråkigare än på filmgalan. Ingela Klements håller stilen förstås samt några av designerna, men det generella intrycket blir liksom... Kikki Danielsson. Inget blir bättre när det bara är de nominerade och deras inbjudna som får sitta ner, tillsammans med alla kändisar. Resten av modekonglomeratet slussas uppför rulltrapporna och rulltrapporna är inte ens igång! På andra, tredje våningen får de snygga och coola inbjudna stå och hänga över räcket och titta ner på de som sitter. De folkliga kändisarna! Mode är inte för dem! Modemaffian får inte ens någon mer champagne för det finns inga förfriskningar här uppe. De börjar desperat ringa alla kompisar som inte är inbjudna eller inte velat komma: -- Alltså det här är ett skämt! Vi står i Marco Polobutiken eftersom det bara är de som är 1.90 som ser något. Vi tänker dra. De förväntar sig väl knappast att vi ska stå här i en och en halv timme? Det är lätt att se att producenterna tycker det är intressantare vilka som sitter i publiken än vad som händer på scenen, för kamerorna zoomar hela tiden in på kända ansikten. Som tur är har man resonerat som så att det som händer på scenen bara blir intressant om man gör scenen lika spännande som publiken, alltså slänger man in så mycket kändisar som möjligt. Men det är inte vilka kändisar som helst. Det är de allra folkligaste av våra folkhjältar: Markoolio och E-Type. Mode måste ju vara för alla! Vi får inte bara ha snygga modeller och glamourösa kändisar. Det bästa ögonblicket är när Eva och Efva blir utsedda till bäst klädda kvinna och Eva Dahlgren börjar prata om trivselvikt. För det första är det väl konstigt att den extremlånga och smala Dahlgren pratar om det av alla saker, men hon kanske har fenomenet på armlängdsavstånd? För det andra är det typiskt att kändisar måste visa på hur naturligt

mode kan vara. Hur det är något för alla

verkligen. Mode, det där oåtkomliga och ouppnåeliga, förpassar vi till förr i tiden. Mode är demokrati. Mode är att alla passar i allt oavsett kropp eller ålder. Mode är inte... mode

längre. Modelejonen på andra våningen och de få i publiken som har fler kompisar ovanför sina huvuden än runt omkring sig förstår att det här inte handlar om mode. Det handlar om konsumtion av glamour och då är det inte så viktigt om det handlar om kändisar eller kläder. Modelejonen vet att mode inte alls är för alla och att det definitivt inte är demokratiskt. Galan utvecklar sig i hemlighet till en dragkamp mellan modefolket och pöbeln. Modefolket sitter i juryn, så därigenom delas pris ut till duktiga, talangfulla kreatörer som Camilla Åkrans, Marina Kereklidou och Blank. Och när pöbeln, representerad av Elles läsare delar ut pris blir det The Ark, Stakka Bo och Evorna som får pris. Det är en meningslös kamp eftersom 99 procent av de som tittar på galan -- eller av kändisarna i publiken för de delen -- inte kommer att komma ihåg "betydelselösa" fotografer som Åkrans eller långa efternamn som Kereklidou. Att The Ark är Sveriges bäst klädda rockgrupp, det glömmer man inte så lätt. Särskilt inte efter deras fina

tal där de förklarade att man kan klä sig hur som helst och att det inte finns något fint eller fult. Juryn och dess priser är en liten intern affär. Man riktigt ser hur il popolo di moda ler smått roat när de nominerade läses upp. Inga överraskningar direkt. Det blir lite lustigt när man anordnar en sådan här gala i Sverige -- som inte direkt är något modeland. Antalet möjliga nomineringar är rätt rejält begränsat. Men vafan! Det känns Vogue, det känns champagne, det känns glamour att dela ut modepriser. Galan lämnar en fadd eftersmak hos modefolket. Var det inte meningen att mode skulle bli glamouröst och internationellt nu när det fick en egen gala? Var det inte motsatsen som inträffade? Var det inte så att galan var konfektionsindustrins slutgiltiga triumf över det kreativa modet? Var det inte H&M och PTA Group som vann och skänkte alla priser till kaktanten?