Min helg: Astrid Lindgrens spöke

Astrid Lindgrens spöke återvänder till ett Stockholm hon inte kan känna igen.

Fredag eftermiddag, och jag svävar tillbaka till Stockholm, men det känns som att jag har hamnat i en dystopisk framtidsvärld. Staden jag en gång älskade har förvandlats till en fientlig plats, och jag kan knappt känna igen den. Vasaparken, en gång fylld med lekande barn, har nu en hotfull aura. Barnen, om de ens finns där, verkar som små robotar, fastklistrade vid sina skärmar. Det är som om all mänsklig interaktion har försvunnit, ersatt av kalla digitala ansikten.

På kvällen beger jag mig till Kulturhuset Stadsteatern, men istället för den livfulla kulturella mötesplats jag minns, möts jag av ett steriliserat komplex. Det känns som att en osynlig kraft har rensat bort allt som var levande och genuint. Jag smyger in på en föreställning med "Pippi Långstrump", men det är en skrämmande upplevelse. Pippi är reducerad till en dystopisk figur, och barnen i publiken verkar mer skrämda än glada. Jag känner mig övervakad, som om varje rörelse registreras av osynliga ögon.

Lördagen börjar jag på Moderna Museet, i hopp om att finna en gnista av kreativitet. Men istället känns det som att jag har stigit in i en konstnärlig mardröm. Väggarna pryds av mörka, ångestfyllda verk som känns som varningar om en hotande undergång. Besökarna rör sig som zombies, helt förlorade i sina egna världar. Det är som om konsten själv har blivit ett verktyg för att kontrollera och manipulera, snarare än att inspirera.

Till lunch svävar jag vidare till Södermalm, en stadsdel som nu verkar ha blivit ett monument över hipsterkulturens ytlighet. Kaféerna är fyllda med människor som verkar mer intresserade av att ta perfekta bilder av sina lattes än att faktiskt njuta av stunden. Samtalen jag hör handlar om ytliga trender och status, snarare än om verkliga, mänskliga erfarenheter. På eftermiddagen besöker jag Junibacken, men det som en gång var en magisk plats för barn är nu en steril fabrik. Sagotåget, som skulle föra barnen in i en värld av fantasi, känns mer som en mardrömsresa genom en steril och kontrollerad framtid.

På kvällen hoppas jag att musiken på Berwaldhallen ska återställa lite av min tro på mänsklighetens skönhet, men även här känner jag en dyster atmosfär. Publiken sitter tysta och stela, mer som robotar än människor. Musiken, som en gång kunde lyfta själar, känns nu som en mekanisk drönare. Jag känner mig överväldigad av en känsla av paranoia, som om hela staden är en fasad, en illusion för att dölja något mörkt och obehagligt.

Söndagen avslutar jag med ett besök på Skansen, men även här har något förändrats. Djuren ser olyckliga ut, och de historiska byggnaderna känns som kulisser i en mardrömsvärld. Besökarna rör sig mekaniskt, som om de är programmerade att följa en viss bana. Jag svävar genom bokhandeln och ser mina böcker, men de känns nästan förbjudna, som om de är reliker från en svunnen tid som någon försöker radera.

När helgen lider mot sitt slut, ser jag ut över Stockholm och känner en djup oro och paranoia. Staden har förändrats på ett sätt som känns främmande och skrämmande. Jag önskar att jag kunde återvända till en tid då mänsklig värme och kreativitet fyllde gatorna, men nu känns det som att jag har hamnat i en dystopi, där allting är kontrollerat och övervakat. Jag fruktar för framtiden och undrar vad som kommer att hända med den stad jag en gång älskade.

Texten är AI-genererad. Vi kan inte understryka nog hur slumpmässiga alla likheter med verkliga personer eller spöken är.