Motståndaren är ett gastkramande psykologiskt drama som sätter maskulinitet, intimitet och våld under lupp. Nöjesguidens filmredaktör pratar med regissören Milad Alami om varför vissa inte trivs med frihetens tyngd.
Frihet har en helt annan betydelse i ett land som Iran än i ett land som Sverige. Kan de som söker sin tillflykt till Sverige och får alla möjligheter som ett nytt pass innebär, någonsin bli helt fria? I Milad Alamis nya film Motståndaren brottas huvudkaraktären Iman bokstavligen och metaforiskt med sin självbild som patriark. Ett rykte sprids om honom i hemlandet och tvingar hans familj på flykt. De hamnar i norra Sverige där han snart återigen jagas av sitt förflutna.
– Jag ville att filmen skulle präglas av den känsla jag själv hade när jag flyttade till Sverige i slutet av åttiotalet och hamnade på en flyktingförläggning i nordligaste Norrland. En ombyggd skola, omringad av mörk snötäckt skog. Hela ens värld vändes upp och ner, allt förändrades. Ens identitet och personen man höll på att formas till. Men samtidigt, någonstans i mörkret fanns personen som man lämnade efter sig kvar, och förr eller senare var man tvungen att konfrontera honom.
Du skrev filmen väldigt snabbt.
– Jag hade sådan enorm lust att göra någonting som handlade om män, kroppar och maskulinitet på ett sätt som var både väldigt vackert och våldsamt. Så kom brottningen in i bilden. Plötsligt började historien växa. Jag måste känna att mina manus kommer inifrån mig, att mina filmer är värda min tid.
Du verkar vara mycket intresserad av film noir.
— Älskar film noir! De filmer jag tycker mest om präglas alltid av ett mysterium. Jag vill skapa en känsla hos publiken som direkt gör dem engagerade så att de tänker: vad fan gör karaktären? Varför gör han det? Vad är det som har hänt?
I Motståndaren ville jag göra huvudkaraktären till ett enda stort mysterium. Du ska sitta där och undra över Imans bevekelsegrunder. Jag formulerade det för mig, det är en corny formulering haha, men det ska kännas som att du står jättenära en tavla. Ditt synfält är mycket begränsat. Men filmen gör att du får ta ett steg tillbaka hela tiden för att i slutet bygga ihop hela bilden.
Huvudkaraktären Iman är som du nämnde professionell brottare. Vad har du för relation till brottning?
– Jag hittade till brottningen när jag ville åt en stereotyp bild av en iransk man. Brottningen är den största sporten i Iran, det är en nationalsport. Jag ville bygga den väldigt klassiska bilden av supermaskulina män och krossa den. För att skildra det gjorde jag jättemycket research, var mycket på brottningsklubbar. Jag pratade med folk som hade gått igenom resor som liknade huvudkaraktärens, visste vad man fick och inte fick göra, var gränserna för intimitet går.
Det är en av de äldsta idrottsgrenarna. Och kanske till och med den vackraste?
– Det är någonting med brottningen som gör något med dig, när du tittar på den intensivt, får du en märklig känsla; det går väldigt långsamt och så exploderar det. Och så går det väldigt långsamt och så exploderar det. Jag ville att det rent känslomässigt skulle vara så för min huvudkaraktär. Iman går och bär på allt och plötsligt exploderar han. Brottningen är en så extrem sport, du måste vara otroligt dedikerad. Du kan inte äta allt, du måste träna hela tiden, du har inget privatliv.
Dina skådespelare Payman Maadi och Björn Elgerd är inte direkt några professionella brottare?
– De fick lära sig allt, de stackarna. Payman bor i Iran och Los Angeles och han tränade där. Sedan kom han till Sverige och fortsatte träna. Björn fick också träna jättehårt. Resultatet var så otroligt imponerande. Man kan inte se att de inte gör det professionellt till vardags.
Hur var det för dig att återvända till norra Sverige dit du själv kom som liten med dina föräldrar? Jag hörde historien om en viss SFI-lärare som dök upp på inspelningen.
– Det är en så sjuk historia, min barndoms SFI-lärare kom en dag till inspelningen, och skulle vara statist! Hon hade med sig teckningar jag och min bror gjorde när vi bodde på flyktingförläggningen. Det och mycket annat som hände fick mig också att tänka tillbaka på vissa saker.
Vad minns du starkast?
– Den outhärdligt långa väntan. Och då var den betydligt kortare än vad den är för många nu. Det var en annan tid. Men jag minns hur vi satt och väntade, och att föräldrarna var oroliga. I filmen ville jag återskapa den här sjuka känslan av att bo på en så avlägsen plats med en massa människor som du egentligen inte känner, men som du måste bo med. Obehaget kring det, jag minns det väldigt tydligt. Som barn lekte du bara. Men samtidigt var du med om grejer som var helt fucked up. Någon som hade kastat sitt barn ut från en balkong, minns jag liksom, och ner på snön.
Att återvända dit var häftigt men väldigt svårt. Det var en utmanande inspelning, samtidigt som det fanns så mycket värme och engagemang runtomkring den, alla statister som är med i filmen och spelar flyktingar är riktiga nyanlända. Jag började märka att det som sitter i deras kroppar finns kvar i mig fortfarande. Även om det har gått många år och jag har fått ett nytt liv och en högre ekonomisk och social status, sitter det fortfarande kvar.
Du skildrar mycket väl hela komplexiteten i att vara i en så utsatt situation, även den absurda vardagen, som att ständigt bli förflyttad till nya rum, sitta i ett kontorslandskap och berätta om fruktansvärda saker du varit med om för en högtalare och en tolk som också är nyanländ.
– Det är exakt så det ser ut. Det är helt absurt. Du ska blotta dig och berätta om ditt liv för en högtalare - för din handläggare sitter någonstans i Stockholm - framför en tolk som har bott i Sverige i sju månader, och är i samma situation som du. Det var inget jag hittade på. Dessutom är det också något väldigt unikt med norra Sverige, den enorma isoleringen som förstärker alla känslor.
Din film är som en studie i frihetens tyngd. Vad är frihet för dig?
– Frihet betyder framför allt en inre frihet. Det är den här inre friheten som man brottas med om man har kommit från en plats där det inte varit möjligt att vara fri. Att erövra den inre friheten betyder mest för mig. Precis som när du kommer från en social status till en annan, eller från en annan kulturell eller ekonomisk bakgrund. Det finns ständigt en rädsla för vad du kan ta dig för.
Jag minns så tydligt mitt samtal med Payman om friheten att göra vad du vill. I västvärlden kan du göra allt, du får kyssa vem du vill. Men för någon som aldrig haft den friheten är det svårt att ta för sig.
Detta är en av anledningarna till vad som händer i Iran just nu. Folk kräver sin frihet, att kunna välja fritt hur de klär sig, vem de älskar och hur de ska leva sina liv. Filmen undersöker denna frihet.
Med den nuvarande situationen i Iran i bakgrunden får din film en ytterligare dimension, den skildrar så tydligt vad alla former av frihetsberövande gör med människor.
– När vi gjorde den här filmen visste inte så många i det svenska teamet om vad moralpolisen i Iran höll på med. Jag var tvungen att förklara det för dem, vad det var, och hur allt funkar i Iran.
I ett diktatursamhälle som det iranska, skapas en paranoid stämning bland invånarna som gör att ingen riktigt är fri; du censurerar hur du talar, vem du talar med, dina tankar och hur du uttrycker känslor.
Det är det jag känt tydligast de gånger jag har varit i Iran. En konstant paranoja över vad folk säger, vad jag får göra, är det okej om jag säger det här? Jag sitter i en taxibil och snackar med chauffören, är det okej att jag säger så här? Saker du kan göra helt fritt i andra delar av världen får du dödsstraff för där.
Jag känner med hela mitt hjärta med alla de här modiga människorna i Iran och jag hoppas att några som har maktpositioner i Iran blir riktigt jävla förbannade när de ser min film.
Tidigare har du sagt att du inte vill göra politisk film. Har det förändrats nu?
– Jag tycker inte om filmer som försöker trycka ner ett budskap i halsen på mig. Jag tycker mycket mer om filmer som ställer en fråga. Filmer som inte slutar när alla credits kommer, utan sådana som fortsätter inom dig.
Motståndaren har svensk biopremiär den 31 mars.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2023.
