Foto: Charlie Sperring.

Matias Varela: "Det var fan bland det värsta jag filmat"

16:40 19 Aug 2019

Historien om Martin Schibbye och Johan Perssons 438 dagar i ett etiopiskt fängelse har blivit film. I huvudrollerna ser vi Gustaf Skarsgård och Matias Varela.

Den 27 december 2011 dömdes journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson till elva års fängelse för terrorism i Etiopien. Svenskarna greps efter att de försökt ta sig över gränsen mellan Somalia och Etiopien, och deras dom väckte reaktioner från hela världen. Organisationer som Reportrar utan gränser, Human Rights Watch, samt medier som CNN, BBC och Al-Jazeera, fördömde alla det overkliga straffet. Deras upplevelser skulle komma att beskrivas med stor inlevelse i boken 438 dagar.

Valet av Jesper Ganslandt som regissör för filmen baserad på Schibbye och Perssons egna berättelse känns kongenialt. Ganslandts debut Farväl Falkenberg fick stor uppmärksamhet när den kom 2006, och grundlade hans framtida position som en art house-regissör med ett öga för autentiska ögonblick i sina verk. 

Den kommande filmens huvudroller görs av bästa vännerna Gustaf Skarsgård och Matias Varela. 
– Det är väldigt tuffa situationer genomgående i hela filmen. Fängelsemiljön vi spelade in i var på riktigt skakande att gå igenom. I scenerna när vi kommer in i fängelset är det folk, alltså riktiga gamla kåkfarare som anställts som statister, som drar och sliter i oss. Chockerande upplevelser, säger Gustaf Skarsgård, och Matias Varela instämmer:
– Det var fan bland det värsta jag filmat. 

I slutändan fick fängelsescenen tonas ned något, då Martin Schibbye och Johan Persson aldrig blev utsatta på det sättet i verkligheten. Men det slog an en välbehövlig ton hos Skarsgård och Varela.
– Det finns en scen när Martin blir hotad, som inte är med i filmen, men när vi spelade in den pratade jag med Jesper och undrade om vi inte skulle använda en av statisterna som vi visste var en loose cannon. Han trycker upp mig mot en vägg och jag ser att han har någonting i fickan, och under tagningen drar han upp en blyertspenna att stabba mig med. Jag får på riktigt hålla emot hans hand med all min kraft, jag kämpar på riktigt för mitt liv. Det blir på riktigt. Jag vill så klart ha någon slags koll på läget, samtidigt som jag inte vill att han ska känna sig begränsad, berättar Gustaf.

Fan vad obehagligt.
– Otroligt obehagligt, jag var på riktigt jätterädd. Men jag ville också vara det, man har bejakat de situationerna genom hela inspelningen.

Hur var det att spela personer som faktiskt fortfarande lever och fanns tillgängliga för er?
– Det var fantastiskt att den möjligheten fanns, och att de var så positivt inställda. Det är helt otroligt att kunna fråga om deras upplevelser, hur de tänkte och kände. Jag måste så klart göra min tolkning, men att ha en så stark förlaga — det finns liksom bildmaterial som jag kunnat gå in och titta på. Scener jag skulle spela fanns redan filmade, och att jag kunde gå in och titta på hur Martin gjorde är ju fantastiskt. Sen kan jag då välja hur nära jag vill lägga mig, och på vilket sätt man vill sväva därifrån. Det gäller också filmen som stort, det är så enormt mycket material med en verklig historia som förlaga — ibland lägger man sig jättenära den, och ibland så tar man sig större konstnärliga friheter för att berätta en spännande historia på film, säger Gustaf.

Kommer man till en gräns där det blir tydligt att man inte kan distansera sig längre från verkligheten?
G: Absolut, det är klart det finns en självupplevd gräns där man tar sig lite för stora friheter. 
M: Jag tycker Jesper var viktig i just det du nämner, han var bra på att gå in och säga ”vänta lite, nu måste vi ha mer av Johan här.” Den dialogen förde vi ganska mycket.

Kan du ge något exempel?
M: En av de första scenerna vi spelade in var i öknen när Johan blir skjuten i armen och får ett grovt sår. Stunderna innan har vi en väldigt fin scen — vi sitter och pratar med rebellerna som hjälper oss att ta oss in i Ogaden. Sen kommer militären med vapen, och vi ska reagera. Gustaf, som Martin, ställer sig upp och skriker ”nej, Johan, spring inte de skjuter för helvete!” Då löper jag och ska bli skjuten. Under mitt liv har jag tränat en del och tycker att jag är helt okej rent fysiskt. Det har blivit en del action-mackor genom åren och jag har väl blivit lite färgad av det. Någon slags reflex kickar in, och jag springer iväg som en actionhjälte — knappast likt det sätt en fotojournalist antagligen springer på. Det var en ödmjuk upplevelse för jag kände mig ganska dum, men insåg att jag behövde släppa på vissa saker jag känner mig trygg i för att vara trovärdig i den här rollen. Då hittade vi tekniska, enkla medel, som att jag skulle ta lite kortare steg, flaxa lite med armarna för att ge ett mer panikartat intryck istället för en action-man som sprintar iväg. 

Som en T-1000 i öknen.
M: Precis. Det hjälpte mig väldigt mycket när det hände, eftersom det var den första inspelningsveckan. Att hitta en annan fysionomi som inte var ens egen.

Trots att 438 dagar har ett stort omfång, med enorma landskap och en grandios känsla, var det en ny upplevelse för de rutinerade huvudrollsinnehavarna. 
– Det har nog aldrig gjorts en film i Sverige med den här typen av budget och frihet kombinerat. Vi kan inte komma runt det faktumet att oavsett om man blir lockad av ett politiskt patos i historien och Johan och Martins strävan efter att göra någonting bättre för världen, så kokar det ändå ned till att det är en äventyrsfilm. Det är två personer som hamnar i en riktig soppa, och måste lösa det. De måste överleva, säger Matias. 

När Jesper Ganslandt gjorde filmen Apan med Olle Sarri i huvudrollen fick skådespelaren inte läsa manus innan inspelning, utan fick alla repliker matade till sig i en öronsnäcka. 438 dagar är bevisligen en annan typ av film, men Matias Varelas skräck för mjölk var någonting som Jesper Ganslandt använde sig av.
M: Jag älskar honom för det. Det är en av mina favoritscener i filmen. Han snappade någon gång under inspelningen upp att jag har ganska svårt för mjölk, det är någonting med det som jag inte tycker är så nice. Vi gjorde en scen, som absolut inte handlar om någon jävla mjölk, där Jesper ställt en metallskål med mjölk — kom ihåg att vi är mitt i en 40 grader varm öken — och min karaktär Johan ska ta lite bilder på rebellerna under ett cypressträd med en kamel i bakgrunden. Så sitter jag där, med många språkliga barriärer, och helt plötsligt tar en av skådespelarna upp mjölken och räcker fram den till mig. Jag har fått regi att jag ska dricka, och jag kan ju inte inte smaka, då dör scenen. Han använde min personliga relation till mjölk för att förstärka någonting som han tyckte var värt att lyfta fram i filmen. Den scenen är ganska förlösande, och gör någonting för tonen som kommer sen.

Jesper Ganslandt har gjort sig ett namn för att göra konstnärliga filmer som är ganska långt från blockbusters. Hur var han att arbeta med?
G: Jag tycker att han på så sätt är den perfekta regissören för materialet. Han har gjort nästintill metafilm, och jobbat med folk som kanske inte nödvändigtvis är professionella skådespelare. En av hans absoluta styrkor är att hitta en nerv, sanning och autenticitet. Det är a och o för att det ska förtjänas att göras en film på den här historien. Hur var det för de här killarna att genomleva de 438 dagarna? Därför måste det kännas på riktigt. Jag och Matias har ett högt autenticitetskrav på vårt skådespeleri, och gillar den typen av skådespeleri, men vi har också Jesper som är ute efter just det. Jag kan ibland hänfalla till att försöka vara skicklig rent tekniskt, att vilja briljera och följa med kameran i exakt rätt ögonblick. I vissa sammanhang är det rätt väg att gå, när det är väldigt stilistiskt. Sådan är inte Jesper, och det här är inte den typen av film. Jesper vill ha den sanna nerven, vilket rimmar väldigt väl med att jag fått möjligheten att göra filmen med min bästa kompis sedan 25 år. Jag kan inte stå där och posera när Matias är där, det skulle han se igenom direkt och bli jättegenant för mig. Vår vänskap tycker jag har varit den största fördelen, det ger ett ännu högre autenticitetskrav på vårt skådespeleri — jag kan inte stå och ljuga för Matias. Det rimmar i sin tur väldigt väl med Jespers estetik också, att den sanna nerven i scenen är det viktiga. Till och med viktigare än det narrativa pusslet, som redan berättats i boken. Vi vill åt känslan — hur känns det att bli skjuten i axeln ute i öknen, och bli tillfångatagen och bli skriken på på ett språk du inte känner igen? Där kan jag inte föreställa mig en bättre lämpad person för jobbet än Jesper, som har ett enormt gehör för autenticitet.
M: Definitivt. Han var väldigt nyfiken också, förmodligen mer nyfiken på att jobba med mig och Gustaf som en enhet än separat. Tillsammans är vi två lirare som känt varann i 25 år, vilket betyder att det förmodligen skulle bli svårt för oss att falla tillbaka på skådespelartekniska metoder för att skina. Sophia Olssons (fotograf, reds anm) kamera var inte ens närvarande, vi hade ofta inte en aning var linsen befann sig. Så jobbar man väldigt sällan internationellt, då är allt väldigt välorkestrerat i minsta detalj. 
G: Du vet att om du går fyra steg ska du vända dig precis när kameran kommer runt, och samtidigt går du in i ljuset, och så vidare. 
M: Den typen av produktioner kommer vi från de senaste åren, både Gustaf och jag. 

Den Ganslandtska stilen är något annat. 
G: Som skådespelare är det en fröjd att få göra. Det kan vara kul att göra det tekniskt skickliga, men då är du alltid begränsad. Det kontrollerade skapandet kontra det okontrollerade skapandet, där det sistnämnda blir det obegränsade. 
M: Också hur Sophia kunde bli ointresserad. 

Hur menar du ointresserad?
M: Det fanns moment där scenstrukturen eller dramaturgin var mer klassisk, exempelvis en dialog mellan två personer med kameran tydligt i närheten. Jag kommer ihåg en rad tillfällen när kameran hittade någonting roligare än det vi gjorde, och hur kameran plötsligt kunde försvinna iväg med fokus på en kamel istället. Ganska skoningslöst, på ett sätt som man inte är van vid. Men det fick en att anamma friheten — att det inte är så viktigt var du hamnar, bara var i rummet och så löser det sig. Ett konkret exempel är en scen som nog inte kom med, men jag såg det på en monitor efteråt. Det är en scen med mig och en annan skådespelare, och jag var väl inte så bra, för Sophia hittade en cool vägg och stack iväg. Hade jag varit 25 år och jobbat på min andra film hade jag kanske blivit nedslagen av det, men nu kunde jag acceptera att det var rätt beslut.

Han fortsätter. 
– När vi blir intervjuade i öknen för den här ”fejkdokumentären” som gjordes på riktigt när Martin och Johan blev filmade för att säga det regimen ville att de skulle säga. Och då ska det uppstå en förvirring, och den förvirringen är genuin. Vi har ingen aning vad de skriker på oss, de börjar sjunga och skrika och jag och Gustaf står där och undrar vad fan det är som händer. Ska det vara så här? Filmar vi nu? Det är med i filmen. 

Men måste man alltid veta var kameran är?
G: Pappa och von Trier har alltid den diskussionen, där Trier säger ”du ska alltid veta var kameran är”, medan pappa inte håller med. För det första beror det på vad det är för sammanhang — ibland kan det vara bra att veta det, ibland kan det vara bra att inte veta det. Egot kommer alltid in och spelar sina spratt, och det är klart att man kan stå mitt i en scen och känna sig lite ”yeah”, men kameran är inte intresserad. Då blir jag synad. I och med det blir man påmind om att man är där för att genomleva situationen — vi ska skita i vad kameran gör. Den är den typen av film. Sen kan man inte alltid skita i kameran, och det är helt okej att känna var kameran är. Jag har aldrig vågat försöka att inte vara bra så mycket som i den här filmen, och där känner jag att jag brutit ny mark i mig själv. Jag försökte verkligen att inte försöka vara bra. På riktigt. Och där talar jag för Matias också, för jag tycker att han åstadkommit samma sak. 

Ni är båda verksamma internationellt och har varit det under flera år — hur har det varit att jobba i en svensk produktion igen?
G: Vi hade egentligen bara en vecka i Göteborg, och då kändes det väldigt svenskt. Men annars har det inte gjort det, utöver att det är ett svenskt kärnteam. 
M: Jag upplevde inte det alls om jag ska vara ärlig. Jag kom från en amerikansk film innan det, och jag upplevde en sömlös övergång. Vi har ett väldigt starkt fack här i Sverige och det finns regler för allt, och det är i mångt och mycket bra för många. När vi var i Göteborg kändes det nästan burleskt att vi packade ihop för dagen när vi precis börjat komma igång. 
G: Man kunde ibland känna ”är det halvdag i dag, eller?”. Det var jättekonstigt, men det var också bra för det var exakt den alienationen som de upplevde när de kom hem som vi ville åt. Det hade inte gått att göra den här filmen i Sverige, ens om vi haft tillgång till de människorna och de miljöerna. 

Känner ni att det håller på att hända någonting med svensk tv och film?
G: Jag kan faktiskt inte uttala mig om det. Det kanske är genant att säga, men jag tittar inte så mycket på svenska produktioner överhuvudtaget just nu. Jag tänker inte så mycket nationalitet, vare sig i filmsammanhang eller överlag. 
M: Jag kanske kan svara på det. Direkt efter 438 dagar hade jag en kort paus för att sedan kliva på en svensk tv-serie för Cmore, Tv4 och Flx. Jag upplevde en stor skillnad mot tidigare produktioner. Vi filmade mycket i Riga och jag upplevde en större konstnärlig frihet, och allt kändes lite större med mer resurser och mindre ängslighet. Grejerna man plockat upp tidigare, att det ska gå hem i stugorna, var inte lika påtagliga jämfört med innan jag började jobba internationellt. 
G: Sen måste det bli billigare att spela in film i Sverige. Filmindustrin behöver bli mer klimatsmart, att hålla på och flyga fram och tillbaka till andra länder sätter en koldioxidstämpel på projekten. Har man ett fack som är så starkt kan man inte strypa undan filmindustrin från Sverige för att det kostar för mycket. Då måste man hitta någon form av lösning i form av skattelättnader, som ju är brukligt i många länder, där man uppmuntrar inspelningar lokalt. Eller att man kommer fram till nya lösningar och kompromisser med facket. Att det finns starka ekonomiska skäl för folk att vilja spela in på hemmaplan. I Riga och Kapstaden får du fler människor i form av större team och fler statister för pengarna än vad du får här hemma. 
M: Det som blir olyckligt, om man nu vill främja det svenska kulturlivet, är att man anställer där man är. Du kan ju inte förvänta dig att få åka till Riga eller Sydafrika som filmarbetare. Kravbilden är ju att man ska anställa ett antal personer och spendera en viss mängd pengar på plats. 
G: Filmarbetarna får ju inga jobb om svenska filmpengar spenderas utomlands, det krävs att man stimulerar den svenska filmindustrin här. 
M: På ett sätt är det kul för tittarna att en svensk serie utspelar sig utomlands, säg i Thailand. Men konsekvensen blir att många inte kan jobba med det de vill jobba med, för det finns inga möjligheter att spela in hemma i Sverige för att det är för jävla dyrt. Gurra och jag har lite olika hållningar, jag kollar på svenska grejer och tycker att det är kul. Det har blivit så sjukt mycket bättre. Nu finns det hur mycket bra svenska produktioner som helst. Jag har flyttat lådor och torkat bajs så känslan av att det är ett privilegium att jobba internationellt är övermäktigt det faktumet att det är ett jobb. Att inte ha jättestor budget stimulerar kreativiteten, medan man i USA har alla jävla medel i världen men det blir inte nödvändigtvis den bästa lösningen. Det finns jättemånga europeiska regissörer som är svinbra, som sen får en miljardbudget, bokstavligt talat, och gör någonting som inte är så bra. Hela deras styrka är oftast att göra väldigt mycket med väldigt lite. När man får för mycket kan det bli förblindande och hämmande. 

438 dagar har premiär den 30 augusti. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2019.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!