Martin Luuk ser inte poängen med åsikter

I Elkomikern möter vi bröderna Lars och Lennart Fureskär. Genom att leda elektricitet genom kroppen skapar Lars en show full av färger och explosioner. Bieffekten är en hjärna som gradvis bränns sönder. Vad blir kvar när själva meningen med livet även slutligen gör livet omöjligt att leva? Vi har träffat författaren Martin Luuk för ett samtal om meningsfullhet, halvornas signifikans och huruvida man kan vara för snäll för humor.

Elkomikern är en fin, fascinerande och idérik berättelse. Lars är Elkomikern och storebror Lennart viger sitt liv åt att vara vid hans sida. De lever för att smälta samman vetenskap och underhållning till en unik enmansföreställning. Ett magiskt framträdande som ger Lars enorma hyllningar, men som också bränner sönder hans kropp och hjärna.

Martin Luuk säger att han, likt en tonåring, fortfarande kan känna att livet är meningslöst och att alla ljuger. Karaktären Lars elshow är livsfarlig, men den ger tillvaron mening, tills den dag han inte längre kan fortsätta. Då rämnar världen, för utan showen är han vilse. Jag frågar Martin om han tror att man måste finna en sådan låga, och klamra sig fast vid den, för att känna mening. 
– Jag vet inte. Jag tror att jag behöver mening och kanske en låga. Men jag är fortfarande förtappad och oupplyst nog att bländas av den moderna världens blixtar och effektsökeri. Men vad jag förstått så kan de upplysta se mening, inte så mycket i prestation, utan snarare i förmågan att kunna se och ta emot universums prakt. Jag själv skulle ha svårt att helhjärtat hänge mig åt det. Jag vill fortfarande ha allt. Men jag är fortfarande ung (50) och jag har tid nog på mig att vilja inget. 

Upplevelsen av meningslöshet kan verka tragisk, men också utgöra något motiverande. Om man ändå måste ljuga; ljug bättre och större! 

I tider av en alltmer borttappad sanning; hur mycket lögn är tillåtet?
​– I mitt jobb, hur mycket lögn som helst. Jag är i lögnarbranschen. Men en bra lögn ska också vara ganska så jävla trovärdig. 

I Elkomikern finns en berättarröst som under barndomen hade en mycket nära relation till Lars. Fastän den enas tanke tar vid där den andras slutar, glider de plötsligt en dag ifrån varandra. Berättarrösten introducerar efter halva boken en teori kallad ”halvornas signifikans”. Den går ut på att ingenting klarar av att dras till sin spets utan att bli förvanskat och därför måste man avbryta allting i förtid. 

Tror även du på detta? 
– Jag tror att människor som påstår att de har grepp om helheten lever i villfarelse eller är naiva. Och jag tror att konstverk som påstår sig sitta på sanningen och hela sanningen är pretentiösa. 

Deras relation känns för mig som en fulländad vänskap, men den avslutas i förtid. Är även detta enligt teorin en förutsättning för att relationen ska kunna fortsätta vara levande? 
– Ja, visst känns den som en vänskap man själv skulle vilja ha eller ha haft. Men jag tror också att man kan komma en människa för nära och att alla inte är mottagliga för det, eller kanske de flesta rent av inte är mottagliga för det. Min upplevelse är att vänskap behöver ett visst mått av distans, välvilja och nödutgångar. Men jag avundas alla som hoppar hejdlöst in i nåt utan omsorg för sitt eget välbefinnande. Det låter som nåt för nästa liv. Och konstant levande – varför inte? Möjligen också en evig besvikelse?

Vad händer när man kommer för nära?
​– För nära är för nära! Det blir trångt, man får panik. Man slår ifrån, man blir äcklad. Det blir klibbigt kletigt kladdigt. Och det viktigaste kanske: man blir sårbar.

Killinggänget där, förutom Martin Luuk, bland annat Robert Gustafsson, Henrik Schyffert och Johan Rheborg ingår, utgör för många det roligaste av allt. 

Andra har beskyllt er för att vara snobbiga, exkluderande och att ni många gånger gått över gränsen. Kan man vara för snäll för humor? Eller inte vara tillräckligt smart för att förstå?
– Jag tror att humor uppstår i kontexten av sin samtid och jag tror att framtida generationer, kanske redan de yngre generationerna idag, kan hitta humor i det snälla. Personligen tycker jag nog att humor ska innehålla en droppe gift för att vara rolig. Smarthet har sällan med humor att göra. Humor som anses vara smart eller kultiverad, som Jonathan Swift, Mark Twain, Fluxus, eller Grönköpings Veckoblad är i regel pisstrist.

Slutligen, säsongen för sommarprat är igång. Det känns som något du möjligen har starka åsikter om? 
– Haha, vad har jag gjort för fel för att framstå som någon som har starka åsikter om sommarpratarna. Har nån starka åsikter om sommarpratarna? Jag ser inte poängen med åsikter, förutom för dem som just jobbar med åsikter. För oss andra så förminskar det bara världen. Min tumregel är att om det förstorar världen så är det bra, om det förminskar världen så låt det va’. Perfekt tumregel = rimmar också. 

Läs även: Döskalle & Mästerligt möter Martin Luuk.