Nilla Fischer sa under sitt känslofyllda tal på årets fotbollsgala att de tjejer och kvinnor som spelar fotboll aldrig ska sluta göra det. Det är precis den kämpaglöden som ligger bakom Malmös nya lag PB Malmögäris.
På Instagram ramlar jag över laget. Med bilder, som illustrerar samma kärlek som jag känner för sporten, visar de upp träningar och matcher. Jag tar kontakt med det grönvita lag, som av en slump går i samma färger som mitt flicklag, och frågar om jag kan få en plats i laget. Till svar får jag att laget är fullt och att de i dagsläget inte tar in mer folk. Jag försöker locka över dem att välja mig med rader som “jag var tvåfaldig skyttekung som 16 åring” men svaret kvarstår.
– Att vi blivit poppis är nog ganska enkelt. Det finns så många som vill spela den här typen av fotboll men det finns knappt några lag som spelar så. Med lagets och våra privata sociala medier har vi lyckats nå ut till många och fångat upp den här målgruppen som är intresserade av att lira just på det här sättet, förklarar Emma Watson, och fortsätter:
– Vi blev full trupp på två timmar och som mest har vi haft 70 personer i kö. Det är så fett!
Hur kommer det sig att ni startade fotbollslaget?
– Jag stod och beundrade Las Presidentas hela våren, ett redan befintligt lag av det här stuket. När det visade sig att de hade lång kö till laget blev jag fan förkrossad men bestämde mig för att starta ett likadant lag. Jag hade på känn att det fanns en efterfrågan på det om man bara nådde ut. Och så var det ju! Så tack till Presidentas som la grunden för det vi kunde bygga på, säger Emma.
Stilen på fotbollen de spelar kallar de “punkfotboll”. Det är fotboll på gräsrotsnivå där man aldrig viker sig för en närkamp men festar loss oavsett resultat.
– Gemenskapen är det viktigaste. Vi krigar tillsammans, gråter tillsammans och firar tillsammans - systerskapet står över allt.
– Det är väldigt ovanligt att som lag gå ut med att “vi vill spela och ha kul och vi skiter lite i om vi torskar”, men det gör mycket för gruppen att ha den prestigelösa inställningen.
Systerskapet går även hand i hand genom sättet de valt att tränarens roll ska vara på.
– Det är väldigt skönt att veta att även fast jag är tränare så ligger inte allt ansvar på mig, föklarar tränaren Madeleine Pettersson.
– Jag sköter fotbollsbiten men det finns en tydlig ansvarsfördelning bland spelarna. Jag är ganska ointresserad av att bestämma saker till höger och vänster utan jag tror det passar laget att ha en tränare som främst är där för att ge träningar och matcher struktur.
I laget går det att hitta den avdankade fotbollsspelaren, den som aldrig har stått på en elvamannaplan och den som har spelat professionellt.
– Vi är en go blandning, alla med olika bakgrund. Många av oss är dessutom hyfsat nyinflyttade i Malmö som hamnat här av olika anledningar. Det vi har gemensamt är inställningen till laget, förklarar Kristina Persson.
– Resultat och prestation kvittar, vi firar även om vi skulle förlora med 10-0. Fokus ligger på gemenskap och att alla ska ha en plats där de känner sig trygga. Vi ventilerar livet, stöttar varandra och har bara jäkligt kul ihop, tillägger Emma.
Till våren är det deras tur att gå upp i division 4. Innan dess är det dock matchställ och ett antal saffranpaket som ska fixas.
– Efter att vi under vår första match fick låna herrarnas matchställ, med brist på rätt storlekar, insåg vi direkt att vi behöver egna. Helst nu. Det är såklart inte gratis, och att gräva fram det ur egen ficka har de flesta av oss inte möjlighet till. Anna i laget fick en snilleblixt, och kort därefter var saffranförsäljningen igång, förklarar Kristina.
– Pengarna vi får in ser vi som en hjälp på vägen mot att kunna genomföra serien till våren. Det är inte gratis, bara att ställa upp och genomföra serien kostar. Vi behöver först och främst ett matchställ att spela matcherna i, men också andra kostnader som att betala serieavgift, planhyra och domare. Vi kommer självklart behöva mer än vår saffransintäkt, och jakten på sponsorer kommer snart vara igång, avslutar hon.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2018.
