Levan Akin: ”Vi blev bojkottade”

15:55 23 Aug 2019

Allt har hjärta i And then We Danced – från en casting som är perfekt sånär som på gammelmormor, till originella tvister i den (ju) inte helt nya tematiken HBTQ-film. Maja Waltré har blivit förförd av gaykillar och intervjuat regissören Levan Akin.

"Då kände vi ännu mer att, fan den här filmen måste vi göra."

Tusentals människor krossar polisbarrikaderna för att stoppa 50 gayaktivister från att gå Prideparad, under paroller som ”Inte i vår stad” och ”Det är mot våra traditioner.”. Scenen är från Tbilisi 2013, och när regissören Levan Akin, som själv har georgisk bakgrund, såg nyhetsklippet åkte han dit och intervjuade ungdomar – för att få grepp om den homofobiska situationen i Georgien.  
– HBTQ-temat är nästan mer ett redskap. Det som filmen berättar är ju egentligen: Vad är kultur? Hur äger du din kultur? Hur tar du den vidare? Hur utvecklas den? Kultur är ju verkligen något som utvecklas. Och bara för att du inte vill leva kvar i det här gamla förlegade konservativa så behöver man inte släppa det som är sin kultur, säger Levan Akin.

Filmprojektet började som en dokumentärfilm, men när Levan Akin insåg att de som han intervjuade inte ville ställa upp som sig själva av rädsla för att råka illa ut, växte en hybrid mellan dokumentär och fiktion fram.
– Vad spelar det egentligen för roll om det är på riktigt eller inte? Jag tycker inte det är så viktigt att kategorisera. För mig handlar det mer om att leva sig in i berättelsen och känna saker. Mycket av det Merab gör är i stunden, är på riktigt. Vi filmade väldigt dokumentärt.

Levan Gelbakhiani, som spelar den karismatiske huvudrollen Merab, var en av de som Levan Akin intervjuade. 
– Killen som Merab träffade på bussen är en riktig person, liksom de som är prostituerade, som vi filmade medan de jobbade. Det som är filmat på restaurangen är filmat medan det var öppet på restaurangen. Det var verkligen gerilla, jag har inte jobbat så förut. 

Levan Akin fortsätter:
– Jag kommer ju att fortsätta jobba såhär, såklart. Det känns som att jag bara har doppat tårna. 

Hur mycket kan du om georgisk kultur?
– Jag kan väldigt mycket – mina föräldrar är georgier. Men kultur är så himla mycket förutom det uppenbara, som hur vi firar jul och midsommar. Kultur är också beteende och sociala koder och hur vi läser av varandra. Det var verkligen mycket som var nytt för mig när jag var där så länge. Jag insåg hur svensk jag är. 

Jag tycker filmen fångade förälskelsens faser på ett så himla trovärdigt sätt. Hur regisserade du för att få fram det?
–Där tog jag väldigt mycket från mina egna erfarenheter av att vara kär och ung. Alla dom här momenten av att man läser in väldigt mycket. Det var väldigt viktigt för mig att fånga det här trevande av att ena dagen vara high och andra dagen känna sig helt puckad. En engelsk recensent skrev att den aldrig har sett en gayfilm som fångar förälskelse innan vår film. Det är kul att du också tar upp det.

Jag tycker inte att det hade med gay att göra överhuvudtaget.
– Han var gay, det var därför han skrev så. För mig är ändå kärlekshistorien på något vis sekundär, för den leder till något annat. Sen är jag också så glad att introducera georgisk dans för världen. Jag har ända sedan jag var liten känt att det är så himla mäktigt, just med de här dräkterna och hur de dansar. Det är så himla tråkigt att dom officiella danskompanierna i Georgien inte ville hjälpa oss med den här filmen. 

Blev ni motarbetade?
–Vi blev bojkottade. En kvinna från ett av de största kompanierna ringde runt och varnade alla för oss. Hon förbjöd sina dansare från att vara med i vår film. Vi fick ha livvakter på set för att det spreds vad filmen handlade om. Våra inspelningsmiljöer blev nedstängda dagen innan vi skulle komma och filma. De kunde inte gärna säga att de inte stöttade en gayfilm, så då hittade de på något annat.

Så ni var tvungna att hitta en ny location precis innan inspelningen?
–Ja! Alltså lokalen där filmen utspelar sig till 90% är en dansstudio där vi bara ”Okej här har vi aldrig varit, we just have to make it work.”

En kris, kan jag tänka mig?
–Hela inspelningen var präglad av tillfälliga kriser. Det var liksom varje dag. Kommunen kunde plötsligt komma och säga att de skulle renovera. ”Nej de ska ni ju inte, det är ju öppet”, sa vi. Då kände vi ännu mer att, fan den här filmen måste vi göra. 

And then We Danced har biopremiär den 13 september.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2019.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!