Den svenska 36-årige filmregissören med det kreddiga och kritikeromsvärmade dramat, Katinkas kalas (2011) samt storfilmen Cirkeln (2015) i bagaget, har mycket på sitt bord.
Av allt Levan Akin har på gång är det bara en del som han kan prata om. Helst pratar han om det som engagerar honom mest, ett personligt projekt, en dansfilm, som han undersöker för fullt i Georgien.
Efter Cirkeln, filmatiseringen av första delen av böckerna i Engelforstrilogin, har han hållit på med flera projekt parallellt. Några är hemliga för "man vet aldrig när det gäller film" men ett är trots allt officiellt – han ska regissera filmatiseringen av Mats Strandbergs skräckroman Färjan. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har skrivit filmmanuset tillsammans.
– De har tagit fram en väldigt spännande första version och nu jobbar de vidare på nästa vända, säger Akin.
Bergmark Elfgren, Strandberg och Akin. Det betyder att teamet som gjorde Cirkeln åter är förenade.Att något som skulle kunna kallas för ett ungt svenskt filmkollektiv skapar genrefilm tillsammans, fantasy och skräck av hög kvalitet, och dessutom har tillgång till de stora pengarna är en fantastisk sak i sig.
– Hur ofta får man göra vampyrskräck med spännande karaktärer egentligen? säger Levan Akin retoriskt.
För Akin är det viktigt att ha kontrollen över det han gör som filmskapare. Han kan tacka nej till riktigt stora projekt, vilket det ryktas om att han nyligen gjort, om han känner att sammanhanget inte stämmer.
– Det handlar om flera års arbete, det ska betyda något för en själv också och kännas relevant på ett personligt plan.
Han är nyss hemkommen från en tre veckors research- och provfilmningsresa till Georgien. Han har redan provfilmat delar av vad som ska bli en fiktiv film där han blandar människor ur verkligheten med skådespelare. Berättelsen handlar om en lesbisk tjej i Tbilisi och utspelar sig bland unga dansare. Återträffen-producenten Mathilde Dedye ska producera.
Filmen upptar hans tankar både under vaken tid och i hans undermedvetna om nätterna. Det handlar om utanförskap, som alla Akins filmer gör, men även om HBTQ- problematik och staden Tbilisi. Den beskriver han som både vacker, fattig, levnadsglad och miserabel, allt på samma gång, med kultur, hipsters, bedårande arkitektur, byggnader från sovjettiden, vin, dans och den bästa maten.
Den 19-åriga kvinnliga dansaren i filmen, vars historia bygger på skådespelarens eget liv, klarar sig inte ekonomiskt. Det är svårt med jobb och ont om pengar. Alla vet det, även kronofogden, som med sorg vräker folk från sina hem. I hennes närhet finns överlevarna, de som är sexarbetare. Levan Akin visar upp snapshots och porträtt i mobilen, bilder på verkliga personer han mött på sin resa. Ett färgstarkt gäng som lever sina liv omsorgsfullt, men utanför samhället. En bild visar en prydlig festdukning, en annan ett diskställ med ren disk i ett påvert kök.
Levan Akins georgiska bakgrund har del i att filmen innerligt engagerar honom. Men idén fick han 2013 när han såg nyheten på tv om en attack mot Prideparaden i Tbilisi.
– Ett trettiotal tappra deltagare blev våldsamt attackerade av tusentals präster, berättar han.
Svårigheterna för HBTQ-personer i Georgien är enorma. Filmen vill han ska handla om könsnormen inom den väldigt traditionella georgiska folkdansen. Men att också skildra de ljusa sidorna av livet med humor, är vad Levan Akin brinner för. Både för att göra dessa unga Tbilisi-bor rättvisa och som ett sätt att bearbeta sin egen bakgrund.
– Jag blev förvånad över att jag kände igen mig så mycket i folk, säger han om sin resa. Alla är lite galna, fast på ett bra sätt. Precis som du och jag.
