Först kom American Idol. Sedan So You Think You Can Dance. Nu har tv-bolaget Fox i sin oändliga vishet bestämt att tiden är mogen för en honest-to-God musikalserie, komplett med storvulna production numbers, tonårsromans och så Nip/Tuck-författaren Ryan Murphy inhyrd som smarthetsalibi.
Murphy har förstås planerat att göra historien om de showande ungdomarna i flera år (om än i långfilms-format) och påpekar för säkerhets skull att han inte ens har sett High School Musical – det är bara ren tur att han råkade spatsera förbi Fox-kontoret just som de funderade över hur man kunde utveckla "Broadway är lösningen på tv:s problem"-konceptet vidare. Och som utveckling betraktad är Glee inte illa. Inte illa alls. I stället för den alltmer enformiga domarpanelen får vi Jane Lynch från 40 Year Old Virgin som världens ondaste cheerleading-tränare. I stället för oändligt smetiga powerversioner av de senaste 20 årens låtskatt blir det fartiga ensemblenummer. Och i stället för de enormt pinsamma "inspirerande" berättelserna om deltagarnas tragiska bakgrunder blir det något som med lite god vilja kan kategoriseras som svart humor.
Den som får ångest vid tanken på musikalgenren i stort kan ges lugnande besked: Ingen kommer att brista ut i sång mitt i en mattelektion, allt sjungande och dansande sker under kontrollerade former på en scen. Till skillnad från High School Musical är Glee dessutom inte obegriplig för folk över tolv år, tvärtom är den så konstfärdigt designad till att ha Något För Alla att tittaren riskerar att bli lätt utmattad. Det finns snygga "tonåringar", snygga lärare, smarta oneliners och så sång. Massor och massor av sång. Fox har plöjt ner mängder av pengar i projektet, vilket verkar ha lönat sig – magsura bloggare såväl som snobbiga tv-kritiker är överens om att resultatet är sjukt charmigt.
I skrivande stund är Glee inte inköpt till Sverige, men det är bara en tidsfråga. Fram till dess finns diverse promos och sångnummer ur piloten till allmän beskådan på YouTube.
Lilla låtsas-high-school-ordlistan
En lista med termer som är mycket användbara för att navigera den djungel som kallas låtsas-high school.
Glasögoneffekten:
När den "fula" tjejen tar av sig glasögonen och släpper ner håret inser alla plötsligt att hon ser ut som Megan Fox. Eventuellt är glasögon i amerikansk ungdomsfilm en symbol för att användaren är inte den enda som har synfel.
Glee Club:
Traditionell amerikansk kör med tyngdpunkt på käcka barbershopnummer. Lustigt nog handlar Glee inte om en glee club, utan en show choir (se nedan).
Head Cheerleader:
Lagkaptenen för cheerleadinglaget. Fullkomligt och hundraprocentigt ondskefull, förutom i det försvinnande fåtal filmer där hon är huvudrollsinnehavare.
Love Interest:
Den som huvudpersonen borde få ihop det med.
Production Number:
Utdraget sång- och dansnummer med komplicerad koreografi och kostymer – kan hittas i de flesta storfilmer från trettiotalet. Ett hederligt gammaldags production number lever inte upp till sitt namn om det inte avslutas med konstsim.
Quarter Back:
Innehavaren av den taktiskt viktigaste placeringen i ett amerikanskt fotbollslag, är även med nödvändighet den tuffaste snubben på skolan. Dejtar antingen the head cheerleader eller the ugly pretty girl
(se nedan).
Show Choir:
Märklig amerikansk kulturyttring som går ut på att en ungdomskör sjunger ärtiga musikal- eller poplåtar samtidigt som de utför en tämligen avancerad koreografi, allt i glitziga kostymer.
Slow Clap:
Klassiskt high school-filmgrepp:
En ensam åskådare reser sig och klappar händerna, långsamt och med eftertryck. Slow clapen signifierar ögonblicket då den offentliga eller enskilda opinionen svänger. Och ja, Glee har hunnit pressa in en redan i första avsnittet.
The Ugly Pretty Girl:
Se glasögoneffekten.
Will They or Won't They:
Det äldsta tricket i manusförfattar-boken för att haka fast tittare:
Ska de unga tu få varann? Nej! Jo! Kanske! Eller inte! Kan dras ut i det oändliga med risk för att tittarna tröttnar, eller sys ihop relativt fort med risk för att tittarna tröttnar.
Teresa Axner
