Fredrik Söderholm ser Bruce Springsteen i hans riktiga favoritstad.
Givetvis handlar det om Bruce Springsteen igen. "Snark, tänker 92 procent av er, så jag vänder mig till resterande åtta.
Bruce turnéavslutning är på San Siro i Milano och det finns inga fler gig planerade. Det skulle kunna vara det sista någonsin med E street band. Alla inbitna Bruce-fanatiker vet att Ullevi och den ljumma Sverige-publiken står sig slätt mot de galna Italienarna. De har som bekant hisnande usla engelskakunskaper men kompenserar med energi och ”ööhhhhande” i varenda melodi.
Man kan inte ta på sig träfracken med gott samvete som Bruce-fan om man inte sett honom i New Jersey och på San Siro. Jag bockade av Jersey i höstas, när han spelade på sin ungdoms strand i Ashbury Park. Jag åkte dit över en helg med bubbis (pojkvän) och tömde både Nowo, Avanza och Dreams. Det var min födelsedagspresent till mig själv. Det blev ett vackert minne. Att sitta på uteplatsen till vårt hus i Bruce-land och höra grannarna spela Thunder road i den ljumma sommarkvällen var surrealistiskt. Som att leva i en Springsteen-berättelse. Spelningen var givetvis helt makalös med en helt unik setlist för de 35.000 trogna Jersey-fansen. Jag trodde att det var omöjligt att toppa.
På planet snurrar tankarna. Vill jag uppleva detta med rena sinnen egentligen? Jag har testat båda. Längst fram, spiknykter och längre bak, dyngrak. Båda har sin charm. 2012 köade jag i tolv dygn och var först in. Jag minns kristallklart när han la sitt munspel i min hand efter Promised land. Förra gången på Ullevi stod jag en bit bak, dansade med vänner och shottade insmugglad jägar. Lite suddigare minnen, men värmen i bröstet är lika tydlig. Ska jag vara nykter denna gång? Skratt. Tänk om jag får en minneslucka? Tänk om jag får värmechock och måste bäras ut? Tänk om jag blir så väck att jag däckar och det bli knas? Jag landar i Milano och bestämmer mig för att inte ta en Uber för 1000 spänn. Tåget får det bli. Jag tänker på min mamma och hennes generation som reste utan smarta telefoner. Hur löste de allt?
I Milano går jag till lägenheten jag hyrt. En otrolig takvåning med takterass. För bara 1000 kronor per natt. Otroligt. Jag käkar en pizza och dricker ett par öl. Blir sentimental och skickar några sms. Servitören är rund och glad, med några droppar Asien. Han blir avis när jag berättar om giget. “Your so Lucky” säger han och i hans vänliga sorgsna blick bor en hel livsberättelse om ett mindre privilegierat liv. Jag drabbas av hans enkla mening. ”You're so lucky”. Jag förstår verkligen hur lyckligt lottad jag är. Jag sitter i Milano och ska se min favoritartist på världens bästa arena med min bästa vän Mike. Jag skickar en video till bubbis. När jag hör mig själv sätta ord på mötet blir jag så berörd att tårar rullar ner för min mina spritpluffsiga kinder. Hur i helvete kan man få ha det så bra?
Jag får dåliga vibes. Min lägenhet är på våning ett!? Helvete. Jag drabbas av akut depression. Det är en liten lägenhet på nedre botten som tycks vara inredd av Sergio i Love is blind. Den minimala tvåsitssoffan är inklämd mellan väggen och kylen och den Ipad-stora tv:n står på ett fult IKEA-bord. Jag får panik och ringer booking.com. Givetvis har jag klantat mig och sett fel. Bilderna på terrassen var en dyrare lägenhet, jag hade bokat den enda som fanns kvar i all hast. Jag ringer in till min livesända radio/podd Gott snack och berättar om mitt trauma. Jag ska förstås inte tillbringa så mycket tid på rummet, men det känns inte bra i magen. Att vakna i Nytorgmannens lya inför mitt livs gig kommer döda min vibe. Jag bokar ett nytt hotell mitt i smeten. Jag skriver till Booking och frågar om det blir en extra städavgift om jag tar livet av mig i lyan. Ibland är det skönt att vara lite Karen.
Jag tar en nap och vaknar i solnedgången. Gatan utanför har tystnat. Jag drabbas av vemod. Jag är ensam i en magisk stad och jag längtar efter Mike och bubbis. Mike ska anlända med sin kollega sent ikväll. Det är så jävla svårt när man är med om fina saker och inte har någon att dela dem med? Jag går runt utan riktning eller mål. Jag känner mig otroligt liten och otrygg. Jag har nästan aldrig rest ensam förut och är inte van vid att bestämma allt själv. Jag googlar lite. Ska jag gå till en gaybar? Vad gör man ensam på resa egentligen?
Jag tar en Moretti och en cigg på torget framför katedralen Duomo di Milano. Det är häpnadsväckande vackert. Från katedralen till varenda ornament på varenda husfasad med prunkande små skogar på varenda balkong. Tanken på att Bruce skulle hålla Wieselgrensplatsen och Avenyn högre än detta arkitektoniska mästerverk till stad är skrattretande.
Sverige och Göteborg köper mest Bruce-biljetter per capita i hela världen och det uppskattar Bruce säkerligen, men att Sverige och Ullevi skulle vara hans favvis är självbedrägeri. Jag skriver med Bubbis och berättar att jag irrar. ”SLUTA IRRA!,” svarar han. Han googlar och hjälper mig hitta till det pittoreska kvarteret Brera där jag äter middag, tittar på folk och, genant nog, Gott snack-sändningen. Jag blir trygg av att höra mina vänner hålla låda hundratals mil bort i vår lilla studio på Ringvägen.
Jag tar en öl och ett glas vitt. Bruschetta och ostfyllda tortellinikuddar med hasselnöt och brynt smör. Ett glas Barolo. MUNKNULL. En öl till. Plötsligt känns allt bättre. Jag kan äntligen njuta av att glo på folk på den myllriga gatan i Brera. Det är skrämmande hur många enheter som krävs innan detta stadie av välbefinnande infinner sig, men nu är det sommar. Det där får vi ta tag i till hösten. Jag strosar hem i natten och somnar klibbig av svett. Jag sover länge och har en hel dag i Milano framför mig. Jag shoppar lite second hand-kläder och träffar en liten gapig amerikan som ska spela på en punkfestival i närheten. När vi stöter ihop en andra och tredje gång säger vi i kör “Ok this feels like its fate wanna have a beer?”
Vi har gemensamma erfarenheter. 12 steg och kokainmissbruk. Han har kört på någon som nästan dog och suttit inne flera år. Han är supergullig och snäll men som så ofta med amerikaner orkar man inte mer än en timme. ME ME ME BLA BLA BLA. Det säger något om ett samhälle när alla måste vara sin egen reklampelare 24/7?
Mike jobbar fortfarande. Som tur är har jag en dejt med Lars Ohly i Navigli planerad. Det är stört vackert på den lilla prosciutterian där vi stämt träff. Stora rosa djurdelar hänger överallt och “Paddan” puttrar förbi i den smala ån utanför. En palestinaflagga vajar på en balkong. Lars och hans väninna är på ett sprudlande humör. Vi tar in en flaska bubbel, en till och en till. Lite ost och chark visar sig vara en meterlång planka med stadens delikatesser. När Mike och hans kollega anländer är snacket så gott att jag får kramp. Jag inser att detta kan vara ett av mitt livs absolut bästa “innan”. Jag får Lars Ohly att skratta högt många gånger. Lilla Fredrik blir stolt. Jag brukade spionera på honom som barn, när han bodde granne med min mormor. Jag tyckte han var lite ball som vägrade ta Jimmie i hand. Idag är han är en viktig och orädd vänsterröst i ett Sverige saknar en tydlig opposition.
I taxin till San Siro blastar vi Bruce på högsta volym och pirret i gruppen stiger. Vi sjunger så högt att chauffören skrattar och skakar på huvudet. San Siro tornar upp sig som ett gigantiskt rostrött rymdskepp. Jag får gåshud bara av åsynen. Jag tänker på alla youtubeklipp jag sett från denna arena. Nu är jag här. Det går inte riktigt att ta in. Vi tar en öl i solen och bestämmer att vi ska ses utanför efteråt. Så blir det inte. Vakterna tittar på min väska och klämmer en halv gång. Miniflaskor med jäger och gin får vara kvar. Arenan är extremt kompakt och brant. Det är som att sitta i en skål. Man får svindel av att se sig omkring. En minut efter åtta går bandet på scen och vi håller upp tifot med texten: “See me in your dreams.” Bruce tittar upp och stannar till. Han tittar vördnadsfullt på tifot och slår sig på hjärtat. Den åldrande rockstjärnan har sett det mesta, men han verkar genuint rörd. “ONLY IN SAN SIRO” ropar han. Gensvaret från de över 60.000 fansen är öronbedövande.
Bandet dundrar in. My Love Will not Let you down, Prove it all night, Darkness on the edge of town följd av Land of hope and dreams. Det är en brutalt mäktig start, enbart femplus-låtar. Bruce ser piggare ut än på tio år. Lekfull och på HUMÖRET. Prinskorv-fingrarna som förstörde hans solon 2023 är som utbytta. Förra vändan saknade många av oss mellansnack om världens tillstånd. En del av Bruce storhet är att han pratar om sitt liv och relationer, men också samhället och världen. Vietnamveteraner, vänner som gått bort, hemlöshet och hans såriga relation med pappa. Nu introducerar han Land of hope and dreams med orden:” The mighty E Street Band is here tonight to call upon the righteous power of art, of music, of rock ‘n’ roll in dangerous times. In my home, the America I love, the America I’ve written about, that has been a beacon of hope and liberty for 250 years, is currently in the hands of a corrupt, incompetent and treasonous administration".
Jublet är öronbedövande, men jag kan inte låta bli att känna LITE dubbla känslor. Att USA är en ledstjärna för hopp och frihet är en så jävla grund och romantiserad bild av ett land bygggt på folkmord, rasism, krig, imperalism och regellös kapitalism, men skit samma. Det är inte läge nu Fredrik.
Mina ögon blir fuktiga när han proklamerar att alla är välkomna ombord. Det är ett sånt där rysligt emotionellt och spirituellt väckelsemöte igen. Precis som på Ullevi 2003, när 11-åriga Fredrik såg sin idol för första gången. Då hade min bror upptäckt The Rising och min ensamstående mamma la tusentals kronor för att vi skulle få se honom på Gamla Ullevi Om hon inte hade gjort det hade jag kanske inte fått ha Bruce som själslig mentor. Jag tänker på min vän Sanna. Hon ville följa med, men har svårt att resa och gå. För henne är det inte alltid så lätt att hoppa på tåget som Bruce sjunger om.
Jag blir utmanad att sänka en öl av grabben i baren. Han fyller på gratis om jag klarar det. Jag borde förstås tacka nej eftersom jag börjar närma mig tvåsiffra enheter. Publiken är precis så bra som ryktet säger. De är med på varenda melodi och svarar på minsta vink från Bruce. Jag har aldrig sett en artist ha en publik så mycket i sin hand. Om han bad folk heila hade vi nog gjort det, är känslan. Vi sjunger, gråter, dansar, hoppar och kramas om vartannat. ”Some day girl we’ll walk in the sun cause tramps like us baby we were born to run”. Det är en omänsklig overload av känslor. Jag bara skakar på huvudet. Förundrad. Det känns nästan fånigt att ens få vara med om detta. Jag och Mike träffades utanför Ullevi 2008 och blev snabbt nära vänner. Vi höll varandra i handen och grinade när han öppnade med Born in the USA den 4 juli. 17 år senare ligger samma varma hand i min. Samma glansiga blickar möts. Jag tror The River hörs hela vägen till hem till Mona Sahlin.
Under min favoritlåt Thunder road sjunger han bara “The Screen door slams”. Sedan sjunger publiken så starkt att han inser att han kan släppa hela första versen. Det är gåshud på en ny nivå. Det blir givetvis Twist & shout som avslutning, med en oväntad Rockin all over the world som extranummer. Vi bestämmer oss för att boka bord på Bruces hotell och käka en sen middag. Sen vet jag inte vad som händer. Jag har fått en black out och är ensam i parken. Jag vet inte hur lång tid som gått, men mina vänner är borta. Jag har inte blivit rånad tack och lov. Jag lyckas hitta en taxi och tar mig hem till hotellet och däckar.
Jag åker till flygplatsen i god tid. Så god tid att jag kan vila lite på golvet vid gaten. När jag vaknar har flyget åkt. HORFITTANS MAMMA. Bokar nytt flyg via Zürich. 2000. Som hittat. Majk ringer. Han berättar om en middag med pasta, otroliga rödviner och Garry Tallent och Max Weinberg från E street band. Jag får det närmaste jag någonsin varit en panikångestattack. Jag gråter och skakar. Det kan inte vara sant. Jag måste lägga på och sätta mig ner. Jag gråter när jag inte lyckas checka in online. Jag gråter när jag får hjälp av snälla kvinnan vid gaten och jag gråter när jag kollar på videoklipp från konserten på planet. Jag ser att Mike gråter under Born to run och vilar mitt huvud på hans axel. Jag pussar honom på kinden. “Det här är hela mitt liv” hör jag honom säga.
Läs även: Jag kan lika gärna hata mig själv i Dior
