Knutna nävar i luften. Skall i kanon. Tjugotusen människor som fått nog. Sophie Vukovic påminner oss om den väldiga massa som reste sig i en mänsklig mur två dagar innan julafton 2013. De vinterblekta bilderna i turkost filter hade kunnat vara mina egna minnen. Hennes barndomsbästis var också där. De hade inte setts på tio år, var främlingar för varandra. En hastig vinkning och en blick bara, men tillräckligt för att slå an det som präglat regissörens existens och uppväxt. Resten blev en debutfilm.
Sophie Vukovićs monolog (på svenska, kroatiska och engelska) är så vacker att jag nästan vill fylla min recension med hennes ord. Hennes melodiska stämma ackompanjerar fragment, platser och minnen till det som förkunnar mellanförskapets förbehåll. Det som präglat henne till den rotlöshet hon delar med så många andra. Känslan av att inte höra hemma någonstans.
Sophie Vuković säger: Min mammas språk går sönder i min mun. Det har aldrig hindrat folk från att fråga var hon kommer från egentligen. Det är i orden som Shapeshifters styrka ligger. Tempot är vilsamt och bilderna poetiska, men också en påminnelse om essäfilmens skörhet i filmbranschen. Mest är Shapeshifters en guidad tur i en regissörs minnen. Det är behagligt där. Med en trotsig tonårsblick och starka vänskapsband gör Sophie Vukovićs Shapeshifters till ett mjukt andrum från den erfarenhet som jag i en dryg timme får tillgång till.
