Krönika: God stämning

Nyligen stämde fem personer Conrad Murray som var Michael Jacksons personliga läkare vid hans bortgång. De fem var stora Michael Jackson-fans och sa sig ha lidit emotionell skada vid popkungens tragiska försvinnande ifrån scenen. De vann målet och läkaren dömdes till att betala skadestånd (om än enbart symboliskt på en euro var till offren). Det är med största sannolikhet första gången ett fall angående känslomässig skada på detta vis har drivits igenom med framgång.
Från och med nu är det alltså fritt fram att prissätta sina personliga känslor angående musikupplevelser och deras betydelse även för mig, och med detta historiska domslut ser jag chansen att aldrig mer behöva arbeta. Jag vet inte hur många gånger jag har utsatts för musik jag avskyr, och som har lämnat djupa känslomässiga sår i mitt musikaliska medvetande. Men från den här stunden är jag alltid beredd att stämma upphovsmän när jag behöver pengar. 
När jag besöker butiker men inte uppskattar musiken i deras högtalare hoppas jag kunna inkassera tillräckligt för att slippa betala för produkterna, eller åtminstone få ett skadestånd som täcker lunchkostnaden den eftermiddagen.
Eller alla de spelningar med band jag gått på. Jag har tvingats gå igenom stressen med införskaffande av biljett, med att ta mig till lokalen i tid och med att hinna med olika bestyr innan bandet går på scen. Från och med nu kommer allt detta att ske på mina villkor. Bandet ska veta att om de inte spelar mina personliga favoriter (jag får väl gå med på att mejla dem en låtlista någon dag i förväg) drar jag dem inför rätta.
Det praktiska med att rikta sig emot tredje part är ju också de stora möjligheterna till att få med flera i åtalet. I somras spelade den brittiske dj:n Ben UFO i Stockholm, och mitt i några vackra danssteg trampade jag snett och vred mitt knä ur led. I Bens taktmix vid olyckan spelades två spår, så utöver Ben som stod för låtval var två producenter inblandade, och två olika skivbolag som släppt deras låtar. Har jag riktig tur var det även remixer av båda spåren. Dessutom finns det ju bokare och klubbansvarig, ägare och övrig personal som gjorde det möjligt för mig att höra honom spela. 
Här är vi alltså redan uppe i åtminstone tio personer jag kan stämma för sveda och värk, och då har jag inte ens hunnit överväga att åtala mina vänner som jag var där tillsammans med.
Studieskulder, farväl!