Februari och mars är egentligen ganska vidriga om ni frågar mig. Förutom en väldigt trevlig sak: alla världens modeveckor som avlöser varandra en efter en. Som en flykt från min vardag bestående av slask och pyttipanna är det underbart att granska visningarna. Jag tycker att det är intressant att gå igenom vad alla designers väljer att satsa på, vilka som har samma tänk och försöka förutspå vad som kommer att bli höstens stora trender.
Men denna säsong blev jag inte gladare av mina timmar på Style.com. Jag blev mer och mer deprimerad för varje visning. I slutet var jag självmordsbenägen. Hur kan man inte bli det? Allt jag såg var skelett. Gud ska veta att jag har blivit ganska blind när det kommer till acceptans av de smala modellerna, men nu sätter till och med jag min pyttipanna i halsen när jag ser dem.
Min depression började när jag insåg hur jag inte kommer att kunna bära några av plaggen som visades. Visst, skitsnygga på 180 cm och 45 kg, men den där lilla kjolen kommer knappt täcka halva min fylliga rumpa. Alltså måste jag antingen gå naken i höst eller leva på grönsallad och cigaretter resten av året. Och om modebranschen ska fortsätta såhär är det grönsallad och cigaretter resten av mitt liv som gäller. Varför har modebranschen blivit så jävla tunn att man måste välja bort mat för att få ta del av den?
Dessutom förstår jag inte hur människor ska kunna inspireras och vilja ha plaggen vi ser på visningarna eftersom vi inte får en uppfattning om hur dessa plagg kommer att sitta på en människa. En människa som äter både frukost, lunch och middag.
Efter förbannad kommer ledsen och det är där jag befinner mig nu. Jag är ledsen över vad som händer, eller inte händer, i denna bransch. Jag tror inte att någon uppskattar dessa obehagligt smala flickor som kommer trippandes över catwalken. De ser ju ut som att de kommer att ramla ihop när som helst. De ser ostadiga och lidande ut. Det är inte vackert med lidande, när fan ska modebranschen förstå det? Jag tror inte heller att konsumenterna uppskattar det. Även om det säkert finns en liten klick grädde i modebranschen som hyllar detta ideal måste väl även denna krets tänka på konsumenterna? Eller skiter de fullständigt i oss? Det spännande inom mode har alltid varit hur alla försöker sticka ut ur mängden, men när det enda som sticker ut är axlar, ryggrader och revben kan jag inte påstå att det är varken spännande eller inspirerande.
Ibland undrar jag om jag är i helt fel bransch, men så känner jag ju faktiskt en stor kärlek till modevärlden också. I detta nummer har jag dock valt att fokusera på det jag ogillar med den. Jag ställer mig kritisk till några av modebranschens tankesätt och leker med skillnaderna mellan mode- och trendmänniskor.
