När första avsnittet på säsong två av Solsidan sändes för ett par månader sedan sågs det av två och en halv miljoner svenskar. Melodifestivalen har cirka tre miljoner tittare per deltävling. En musiktävling som sänds en gång per år och innehåller flera av våra största artister i Sverige.
Så kommer Solsidan, en tv-serie där man driver med överklassfamiljer och sopar banan inom svensk tv. Jag tycker att det är så sjukt häftigt.
Jag ska inte sticka under stol med att jag själv är en flitig tittare. Jag skrattar högt för mig själv hemma i soffan flera gånger per avsnitt. Trots att jag själv lider av en lätt form av shoppingberoende älskar jag hur de driver med Mickan (som spelas av Josephine Bornebush) och hennes besatthet av exklusiva kläder. Eller kanske är det just därför jag tycker att det är så roligt. För att jag känner igen mig (vilket är hemskt att erkänna).
Mickan är en trogen kund hos Nathalie Schuterman där hon verkar shoppa det mesta av sina märkesplagg och accessoarer. Häromdagen fick jag höra något som jag inte har kunnat släppa. En vän till mig berättade att Nathalie Schuterman har ökat sin försäljning med nästan 40 procent sedan Solsidan började sändas. Medan resten av de stora företagen som syns flitigt i serien betalar stora summor för marknads-föringen, betalar inte Nathalie Schuterman någonting för exponeringen. Butiken låter dem filma hos dem och driva med dem, och i gengäld ökar Solsidan deras försäljning. Tv-chefen Johnny Åkerström har sagt att en bra exponering i serien är värd cirka 400 000 kronor och Mickan får inte ens en Prada-topp som tack (vad vi vet).
Är det möjligt att Solsidan har förändrat många svenska kvinnors sätt att se på shopping? Har Solsidan gjort det okej att shoppa upp halva månadslönen eftersom de gjort humor av det? Är allt är okej så länge man kan driva med det?
I en scen besöker Mickan Stadsmissionen efter att ha bestämt sig för att ägna sig åt välgörenhet. Mickan och en man på Stadsmissionen (som förövrigt spelas av Plura, som jag älskar), ska försöka planera in ett datum där hon kan komma och volontärarbeta. Men för varje datum mannen föreslår, är Mickan upptagen. När han ger förslag på ett sista datum säger hon att hon tyvärr inte kan då heller och när han frågar varför suckar hon och säger ”Nej, jag kan inte, det är sjuttis på Schuttis”.
Och med den frasen verkar det helt plötsligt vara accepterat att köpa en Prada-topp för 8 000 kronor, för vadå, det var ju trots allt sjuttis på Schuttis.
Med detta sagt bevisar vi nog bara en sak – dyr shopping har varit något negativt till den dagen Solsidan började skämta om det. Idag är exklusiv shopping roligt. Man behöver inte längre skämmas eller känna ånger när man köpt något med lite för hög prislapp, men kan bara skämta bort det. Inte mig emot.
