Fenomenet facerapes föddes sannolikt under 2009 och exploderade i popularitet i fjol. Men där de flesta ser ett oskyldigt spratt, ser Joakim Carlson en betydligt mer oroande utveckling.
Jag är uppväxt i en villaförort där Cheap Monday-jeansen enbart säljs på tjejavdelning och där minsta antydan till att byta ut fotbollsfleecen mot en skjorta betyder total social utfrysning. Med detta i bagaget är det relativt enkelt att odla en lätt paranoid, självrannsakande personlighet. Bara minuterna ner till tåget utan den obligatoriska hoodie-tröjan är som att traska in på någon genushipp klubb med en nyligen erhållen vinst av Paradise Hotel hängandes ur bakfickan. Stämningen är med andra ord aningen tryckt, och oförskämt nyfiken.
Nu visar det sig att min titta-över-axeln-uppväxt på senare dagar har blivit användbar. All rädsla och misstänksamhet mot mina medmänniskor har jag nu effektivt kanaliserat mot de sociala medierna – allt som är mobil kommunikation, dolt bakom en skärm eller som bedrivs över oöverblickbara avstånd. Högst upp på detta digitala, opersonligare högsäte av kommunikation tronar Facebook. Ett verktyg som har flyttat ramarna för vad som kan klassas som integritet och tabubelagt förmånen att vara onåbar.
I och med denna nya världsordning där det anses oförskämt att inte äga en iPhone – eller inte vara uppkopplad dygnet runt – har det uppkommit vissa beklagliga fenomen. Många av dessa tar avstamp i just Facebook där urkundsförfalskning, alltså identitetsstölder, ses oerhört lättvindigt på. Jag talar så klart om begreppet, och 2009 års uppsprungna verb, att ”facerapea” någon.
Alla har vi nog blivit utsatta för denna pungspark mot den personliga sfären, och har man det inte måste det nog ses som sorgligt – så vedertaget är det nämligen. Scenariot där man glömt att logga ut från sin profil och sedan upptäcker att man är ”intresserad av män” eller omåttligt pepp inför sin stundande resa till Ibiza, tillhör vardagen. ”Humor!”, kanske den med bristande framtidsperspektiv frustar fram, men jag ser problem. Svåra problem.
Verkligheten är på väg mot en riktning där ingen går att lita på, där man inte vet vem som talar sanning eller om det verkligen är kurskamraten som man pratar med på chatten. Uppskattar tjejen jag spanat på också gamla Toto-låtar, eller är det bara på låtsas? Kan jag lita på att min kompis Axel flyttat till London och börjar hänga med någon som heter Bryan? Förmodligen inte.
Efter en särdeles blöt onsdagskväll som avrundades framför datorn – med ett gäng vänner som inte heller fick åka på bortamatch – upptäckte jag på allvar hur långt det hela hade gått. Bredvid mig i bäddsoffan satt nämligen en något vindögd lekkamrat och facerapeade sig själv, till synes helt obekymrad och tillfreds. I skenet av det vita ljuset från datorskärmen föll min världsbild följaktligen isär och jag förstod att: ”nu är ta-mig-tusan ingenting heligt längre”.
Nu återstår väl egentligen bara Skype som legitimt, trovärdigt medium över internet. Fast det kan ju förstås vara förinspelat.
Joakim Carlson
