Idag lever vi i en kultur som använder sig av mat som markör. Vi konsumerar, i teorin, ofantliga mängder mat. Även på områden som borde vara reserverade för sakliga skildringar tränger sig maten in. Carl Reinholdtzon Belfrage, matkritiker på Nöjesguiden sedan tio år, är väl bevandrad i matens värld och ger en flyhänt exposé över svenska hipsters och äldre twittertanters ängslighet kring sin nya kelgris – maten.
När jag började skriva om mat för snart tio år sedan var det ingen som erkände det värdefulla i ett vaktelägg på rökt hö. Nu är vaktelägg på rökt hö det hippaste som finns.
Detta är historien om när landet Sverige ville göra anspråk på en matkultur. Den är inte tänkt som bara en allegorisk berättelse utan som en verklig skildring av tillvaron efter att en reklammänniska hittade fram till surdegsbrödet.
I början av 2000-talet, här på Nöjesguiden, gjorde vi en krogbilaga som vi kallade Fokus Krog där vi skrev om ål, dessertvin, anklever, benmärg, chokladinfattade skorpioner, råbiff och vinbarer. En del uppskattade initiativet, men många, internt och externt, blev provocerade och tyckte att det var ”onödigt”, ”lyxigt” och ”elitistiskt”. Nu finns inget folkligare än chokladinfattade skorpioner, råbiff och vinbarer.
Alla vill ha en åsikt om mat. Alla vill kunna mat. Alla har plötsligt sysslat med mat sedan Tore Wretmans dagar.
Att doppa fingret i dagens mat-bloggar, matprogram och mattwittrande är en fascinerande underhållning. Det påminner mig om tiden då jag började studera filosofi för Torbjörn Tännsjö för hundra år sedan. Efter första lektionen på A-kursen gick mina kurskamrater för att odla mustasch, köpa basker och be sina mödrar att lägga fram den svarta polotröjan nästkommande morgon. De var plötsligt, efter 80 minuter av Tännsjös utilitarism, mogna att utmana Aristoteles, Sartre och Spinoza (nederländsk panteist). Där ligger nivån i den svenska matdiskussionen. På en pubertal nivå. Vilket naturligtvis är förtjusande. Vi börjar 2010 att lägga grunden för ett förhållningssätt till mat. Vi skapar oss en egen matkultur om man så vill.
Vi stångas och kivas och positionerar oss. Vi pratar fortfarande mat med anspänning, aggressioner och ängslighet. Det är som att ha för avsikt att njuta av en Aston Martins komfort och upplevelse, men bara prata om vilken mutter eller bromsblock som är att föredra. Eller att ta fram Frank Sinatras Cycles och istället för att lyssna på Cycles prata om i vilken fabrik skivan är tryckt.
Frankrike har naturligtvis lämnat detta infantila skede sedan länge. Där ligger maten som en sorglös och lättsam fond, en grund, till samtal och sociala former. Tänk när vi når dit. Att utan ängslighet och på ett avslappnat och belevat sätt närma sig maten som… bisak. Där kvaliteten och kunskapen redan är säkrad. Jag längtar dit.
Ett bevis på vår matinfantilism är att samtidigt som vi jagar rätt råvaror, ekologiskt närodlade utan besprutning, serverar vi på samma bord industriella ”bag-in-box” och viner med skräp, gifter och svavel i. Detta symboliserar nutidens matsverige väl.
Vinkulturen har inte ens börjat i Sverige. Men vänta, den kommer. När vi har pratat, bloggat och twittrat färdigt om kålroten och surdegen. Vi måste ha tålamod med Sverige. Året är 2010 och mattidningarna har fortfarande en banantårta på omslaget.
Istället för alla ovärdiga matprogram, söndersponsrade vin- och matskribenter och Eldkvarn-Plura-böcker rekommenderar jag, för att finna en avslappnat och världsvant förhållningssätt till mat, den fantastiska boken jag fick av min pappa när jag fyllde nio år: Direktörernas kokbok, utgiven på Timbro förlag. Här kan du bland annat avnjuta receptet för Harry Scheins Ägg à la Schein, Jan Stenbecks gratinerade sniglar eller Janne Carlzons viltgryta.
