Inget ont som inte har något gott med sig. När Marlon Williams relation med Aldous Harding kraschade hittade han äntligen ut ur sin skrivkramp. På bara några veckor hade han skrivit ett komplett nytt album, och sångaren från Lyttelton i Nya Zealand kan därmed redan vid 27 års ålder bocka av det skilsmässoalbum som är obligatoriskt för varje seriös singersongwriter.
- Efter mitt första album hade det gått två år utan att jag fick ihop mer än kanske en och en halv låt. Men så slängde livet åt mig ett ben, och jag tänkte väl att jag fångar det och springer med det. En vecka efter att det tog slut satte jag igång att skriva, och efter en månad hade jag tio låtar klara.
Att under sådana omständigheter konstruera ett så mångsidigt album som Make Way for Love, som inte bara är uppfyllt av ett krossat hjärta, är en bedrift i sig.
- Det var svårt att välja fler perspektiv och stämningar. Jag hade en massa känslor som jag var tvungen att kräkas upp, och sedan tog jag ett steg tillbaka för att se om det fanns andra sidor av samma mynt som jag kunde skildra.
Come to Me med mild orkestrering låter nästan lycklig.
- Jo, det är en gullig naivitet i den. Det är början på en berättelse, och sedan fortsätter den med What’s Chasing You som har samma tonläge, i försöken att hålla ihop en dömd relation. Sedan följer ångest, svartsjuka, ilska, innan det bryts ner till accepterande och avstamp för något nytt. Sådär som det är.
”Panic comes in waves” sjunger Marlon Williams i Can I Call You, som kokar av undertryckt ångest, medan känslan i Love Is A Terrible Thing är djupt sårad. Den har samma omedelbara känsla av tidlöshet som klassiska amerikanska standards och evergreens.
- Jag tänkte nog faktiskt på Chet Baker när jag skrev den, med allvar och lite av glimten av ögat. Men jag skriver inte med sådana associationer i tankarna, de kommer sedan när jag lyssnar tillbaka på vad jag har gjort.
The Fire Of Love är bitter och mörk, med sparsamt användande av stråkar som för att förstärka den obekväma stämningen.
- Låtarna kommer till mig med färdiga arrangemang. Det är som att höra dem på radio. Jag vet vilken stämning jag vill skapa, som den där lite sliskiga, och jag vet hur den stämningen låter. Harmonier, lite dissonans, med små melodier som smyger in och försvinner ut igen.
Skivans starkaste ögonblick är singeln Nobody Gets What They Want Anymore, som är en duett med exet Aldous Harding.
- Jag försökte skriva den ur två olika perspektiv, bra parterna i relationen. Medan jag höll på med det började jag förstå hur konstigt det var, för det fanns ju en stark spänning mellan oss två direkt efter att det tagit slut. Mitt i det ville jag alltså försöka projicera min idé av hennes perspektiv på vår relation.
Och det perspektivet är det som Aldous Harding sjunger tillsammans med honom.
- Hon accepterade min projicering, och på ett sätt tycker jag att det visar en stark kärlek. Hon kunde se att det var så jag uppfattade det, och vare sig hon delade den bilden eller inte hjälpte hon mig att förmedla den. Hon kunde se förbi allt det som för henne ledde till uppbrottet, åtminstone där och då. På något sätt var min kärlek till henne ännu större då än under vår relation.
I Nobody Gets What They Want Anymore rör sig röstarrangemangen fysiskt runt i stereomixen, som en blandning av Beach Boys och The Mamas & The Papas, och i Make Way For Love tangerar de i hur Elvis Presley hanterade sitt gospelarv.
- Tack! Min mormor var djupt religiös, och hon var helt besatt av Elvis kyrkoskivor. Jag plockade upp det därifrån, och dessutom har jag sjungit i kyrkokörer under väldigt många år, och fortfarande hoppar jag gärna in i julkören när jag kommer hem, om det finns tid. Så jag har verkligen en stark känsla för den sortens slickade vokalarrangemang, och lekfullheten i sådant.
Men även om sångerna och arrangemangen på Make Way for Love är överväldigande starka är det fortfarande Marlon Williams röst som gör honom så speciell. Utan att tappa något av sin unika personlighet rör sig ledigt mellan uttryck som påminner om Jeff Buckley, Bon Iver och Billy Mackenzie, mellan Anohnis känsliga tonfall - tydligast i Beautiful Dress - och varm crooning som Richard Hawley i What’s Chasing You.
- Jag dras naturligt till de stora rösterna, sådär som de flesta gör, och när jag ibland känner mig tillräckligt modig och lyckosam försöker jag kanske närma mig dem. Det är klart att man lyssnar på de stora hjältarna, som förebilder. Roy Orbison, Jackie Wilson, men också Willie Nelsons frasering. Sådana hjältar. Men jag kan inte lyssna på dem utifrån ett professionellt perspektiv, jag lyssnar för njutning.
Marlon Williams album Make Way for Love (Secretly Canadian/Playground) finns ute nu, och snart kommer han tillbaka till Sverige.
