I Dom kommer kliva på dig igen sjunger Håkan Hellström om hur han fick lift ner till Malmö på ett Statoil-flak och sökte varje jobb han kunde hitta. En annan göteborgare som gjort samma resa är Josef Slunge. Han hamnade i Malmö under pandemin för att hans dåvarande flickvän kom in på en utbildning. Förhållandet tog slut, men relationen till Malmö hade bara börjat.
Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?
– Jag är i studion! Jag jobbar på en ny skiva tillsammans med Måns Boqvist och Gustav Olea Aspenrot. Det är lite poppigt, lite singer-songwriter, lite sorgligt. Jag har som mål att inte rappa något på hela skivan och är i en ständig kamp mot någon form av sångkomplex, att inte våga sjunga ut riktigt. Tidigare har jag mest producerat själv på min dator. Nu är vi i en kittad studio med instrument och mixerbord. Det blir en annan grej. Ljudbilden blir mer organisk. Det tar längre tid, men jag försöker verkligen att inte lägga någon tidspress på mig själv, för jag mår så jävla dåligt av det. Det blir liksom att jaga någonting av fel anledning. Jag frågar mig själv hela tiden varför jag gör det här och visst, det är skitnice att cash in lite pengar. Men egentligen vill jag ju bara skriva låtar och vara ute och spela någonstans. Det är så lätt att bort tappa sig i branschens fuzz.
Poesiskolan för unga som du driver, det låter som att vara vänlig mot sig själv?
- Ja! Under höstterminen har jag arrangerat en workshop på Arena 305. En grupp på åtta har träffats regelbundet och jobbat med text och scenidentitet. Jag har inte pluggat och är verkligen ingen lärare, men mitt mål har aldrig varit att lära ut. Jag vill bara skapa en nice, trygg plats för kids att kunna uttrycka sig på. Jag gick själv på en skrivarworkshop när jag var i den åldern, hade det inte varit för den hade jag inte gjort musik eller vågat tro på mig själv.
Vad har du lärt dig av det?
- Det har gett mig självförtroende i att jag ändå kan någonting och har något att komma med. Jag har också hittat tillbaka till poesin genom det här. Jag har inte skrivit så mycket poesi de senaste åren, så det har varit väldigt fint.
Varför var just scenidentitet viktigt för dig att ha med?
– Jag tycker det är sjukt intressant och kul att leka med såna grejer. Och det är ju något med artister som verkligen är i musiken, texten och känslan och förmedlar det med hela sina kroppar och väsen istället för att bara stå där. Det är viktigt för mig att gå in i artisten Josef Slunge på scen, och vara något mer än bara människan. En av mina styrkor, men också ett av de stora problemen i mitt liv, är att jag identifierar mig hårt med min musik och mitt skapande. Det kan ju vara jättebra, men är också väldigt plågsamt.
På vilket sätt är det plågsamt?
– Om jag drar till studion och gör en låt som jag inte är nöjd med, då har jag inte bara gjort en låt som jag inte är nöjd med. Då är jag en dålig människa också. Det kan ge ett driv, men det kan också slita på en. Jag ramlar ganska ofta in i dålig självkänsla kopplat till skapandet. Det finns för mycket att jämföra sig med idag.
Nyligen släppte du en låt med självaste Håkan Hellström, det är ju lite som att bli adlad. Hur hände det?
– På mitt senaste album finns det en låt som heter Maria. Jag har sjukt svårt att sjunga den själv, så inför min releasekonsert i Göteborg tänkte jag att det hade varit fett om Håkan Hellström sjöng den. Jag lyckades få tag på hans mejladress och frågade om han ville göra det. Han kunde inte då, men han svarade att han hade lyssnat på min musik och att vi skulle hålla kontakten. Vi började maila fram och tillbaka. Jag skickade lite demos då och då, frågade om hjälp med de stora och små frågorna i livet. Han skickade konstiga dokumentärer han tyckte att jag skulle kolla på. En dag skickade jag Zoey och då frågade han om han fick vara med på låten.
Varför tror du att han valde just den?
– Jag blev förvånad. Jag hade väl fantiserat om att göra en låt med Håkan Hellström, men tänkt att det skulle vara en sorglig ballad typ. För mig var det bara en kul poplåt som jag och mina polare hade slängt ihop i studion. Men morsan sa att vi måste göra det. Så shoutout till mamma som fick det att hända.
För dig som kommer från Göteborg måste det ha varit större än stort?
– Jag trodde att jag skulle sprängas. Det är fucking Håkan liksom. Jag har lyssnat på Håkan i hela mitt liv. Som ungdom i Göteborg växer man ju upp på det. När jag föll in i hiphopen i 14-årsåldern var det lite töntigt att lyssna på Håkan, så jag höll det hemligt. Men jag har alltid lyssnat på Håkan Hellström. Jag är väldigt glad och tacksam för att han ville göra det här med mig. Det är sjukt stort och fint och gör också att jag når ut mer.
Hur du märkt av det?
– Första veckorna var helt crazy på telefonen, massa uppmärksamhet liksom. Det är ju såklart kul, men det blir också ganska intensivt. Det har faktiskt varit sjukt mycket med att släppa den här låten, nästan lite påfrestande ibland. Men också väldigt kul. Och stort.
Den 14 december gigar du i Malmö igen, hur känns det?
– Giget på Plan B blir det första i Malmö på länge, och på ett tag. Det kommer bli skitkul. Mitt band Starfish Megadouche spelar med mig och min bästa polare Viggo Nobis följer med som hype-man och on the mic. En stökig hiphop-show med tema kärlek. Kärlek är det viktigaste vi har.
Räknar du Malmö som hemmaplan nu?
– Efter att jag släppte min skiva förra året spelade vi på Babel. Det var typ slutsålt, vilket var helt… What the fuck? Det är den mäktigaste konserten jag någonsin gjort. Vårt gig på Malmöfestivalen var också en succé. Då började jag känna att Malmö ändå är hemmaplan. Malmö ger mig en ro och ett lugn. Den här staden tillåter mig att inte stressa för mycket. Om jag hade bott i Stockholm hade jag säkert dragits med i statushetsen och att det hela tiden ska framåt. Jag rekommenderar alla konstnärer som strugglar med det att flytta till Malmö och gå in i sig själva. Alla behöver lite mer Malmö-anda.
Finns det något du vill hälsa till folket?
– Nu är vintern här, så måste man gå på Kallis. Det är den bästa medicinen vi har.
