Caroline Ringskog Ferrada-Noli undrar vad en människa är

Vad är en människa? Well, inte ett ostron i alla fall.

”Människan är vad hon äter” sa Ludwig Feuerbach. Vill man vara ett ostron? Japp. De är androgyna och byter kön beroende på temperaturen i vattnet. Ett ostron liksom parar sig med sig själv. Hur fint och mycket mindre komplicerat skulle inte livet bli? Men vi är inga ostron. Caroline Ringskog Ferrada-Noli och jag får nöja oss med att snegla avundsjukt mot fatet mellan oss. Där ligger fyra små gynnare, som snart ska sköljas ner med champagne. Klockan är 11.00. Vi är på Sturehof. Caroline har precis tackat nej till att prata om sin nya roman D e kroniskt i TV4.
– Jag sa nej för att de trodde att jag är personen i boken. De ville att jag skulle komma dit och prata om smärta. Hur det känns att ha ont. Jag vill inte bli kronisk smärtas ansikte utåt. Tvärtom. Tvärt-fucking-om.

Ditt förlag måste hata dig för det?
– Pr-avdelningen fick kanske lite huvudvärk av att jag tackade nej.

Lite? Blir de inte galna för att du inte vill vara med i Nyhetsmorgon?
– Nej. De visar inte det i så fall. Så jag tror inte de hatar mig för det. Jag har gjort exakt allt de sagt till mig. Förutom det. De är väldigt underbara och trevliga. 

Äter du alltid lunch klockan 11?
– Ja.

Vad brukar du äta till lunch?
– En mozzarella, tomater, olivolja, citron och kanske basilika.

Det känns som att det har varit mycket jidder med att bli färdig med boken. Hur har det varit att skriva den?
– Mycket jobb såklart. Men det har varit ett underbart universum att vara i. Men det är ett annorlunda liv. Jag stängde av sociala medier och träffade inga vänner eller drack någon alkohol eller tog mig någonstans under lång tid. Det är lite ensamt liksom utanför själva manus. Jag och min kille har liksom inte ”date nights”. Även små intressen som att laga mat och vattna blommor har fått stå tillbaka.

Var det värt det?
– Ja. Det enda jag egentligen bryr mig om är mina barn. Så länge jag nattar dem varje kväll och ger dem frukost varje morgon och pratar med dem så är det lugnt.

Varför har du valt att skriva mer fiktivt än i dina tidigare böcker?
– Det är inget val. Det bara blev så. Jag provar mig fram tills det blir rätt. Jag kan inte riktigt förklara det på något annat sätt än att det kändes rätt. Jag har jobbat med vår verklighet som fond den här gången, och människorna folk känner till, i den som monument. Alla i boken är påhittade, men kändisarna som finns i vår verklighet finns i bokens och liksom Odenplan finns. Men alla som tänker, säger och gör något, som liksom är rörliga är fiktiva. Det har varit roligt att arbeta med spänningen kända ting, tider och platser kan skapa. Hitta ett dragläge mellan världen och sagan. 

Är du nöjd med hur den blev?
– Jag är nöjd. Men vissa meningar hemsöker mig fortfarande. Jag kan vakna mitt i natten och tänka ”Hur fan kunde du skriva så, din dumma idiot?”.

Hur känns det nu när den ska ges ut?
– Det känns faktiskt hemskt. 

Varför?
– Det är en slags flyktkänsla. Jag tänker hela tiden på var i världen det finns minst täckning. Vilket land ligger i radioskugga? Vart kan jag ta vägen? Men det är en konflikt, för samtidigt vill jag så gärna bli läst. Jag vill att människor ska läsa. Jag sträcker ut en hand.

I boken skriver du att du ber förlaget om att få ge ut dina böcker under pseudonym varje gång. Varför kan de inte bara låta dig göra det?
– Jag tror inte det skulle sälja. Den traditionen är borttagen.

Vad är det som lockar med det?
– Jag skulle vilja att texten hade en egen identitet. Som det är när man läser någonting av en död författare. Då är texten det framträdande. Människan bakom är inte i fokus. Det vore spännande om texten fick vara sin egen. En förflyttning av identitet. Texten har en identitet, inte jag.

Jag fattar. Det är ju generellt vidrigt att gå in på författares Instagramkonton och se den riktiga personen.
– Verkligen. Jag följde skådisarna i Snabba cash. Jag orkade inte se dem sitta i dunväst med take away-mugg mellan scenerna och skratta med varandra. Det rev ner det skapade.

Det här är en fantasilös fråga som alla journalister kommer ställa men eftersom det inte publicerats någon intervju om boken när vi sitter här tar jag mig friheten att ställa den. Vad är det som är kroniskt?
– Allt är kroniskt. Ordet kroniskt kommer från grekiskans kronos, som betyder tid. Boken handlar om tiden som hinder, eller tiden som premiss. Jag skulle säga att död är ett annat ord för tid. Vår fåfänga inför den utmätta tiden. Och hur vi håller på. Den handlar väldigt mycket om ungdom, uppväxt, kärlek, att förlora, att det är försent och smärtan i det. Tidens brutalitet. Jag ville att boken skulle heta Är detta en människa? Men jag fick inte döpa den till det.

Varför inte?
– För att det är en roman av Primo Levi om en överlevare från ett koncentrationsläger. Så det skulle kunna vara förolämpande. Det kan jag förstå. Men jag ville att den skulle handla om allt. Jag ville att den skulle handla om vad en människa är. Det är en existentiell bok. Den är pretentiös! Och jag skäms för den. Men jag ställde mig frågan ”Okej du får slänga det högt flygande, det pinsamma pretentiösa, men då blev den obsolet, utan risker och liksom varför ska jag då skriva en bok om den liksom inte är något?”. Jag var tyvärr tvungen att skriva den på det här sättet. Jag upplever en flummig känsla av att vara i slutet av tiden. Här är jag mitt i livet i slutet av tiden och har precis varit ung. Det är något domedagsmässigt över det. Vi håller på att brinna upp. Det brinner under våra fötter medan vi sitter här på Sturehof.

Vad menar du?
– Jag menar att det är en ohållbar situation. Här är vi bland en massa kypare. Det är inte rätt. Upplever inte du det hela tiden?

Var borde vi vara istället?
– Jag erbjuder inga lösningar.

Du känner bara att det här är fel?
– Ja, verkligen.

Du är ganska upptagen av hierarkier mellan människor i boken. Hur kommer det sig?
– För att det finns hierarkier. Om man verkligen bara ska säga en sak boken handlar om så är det nog människans ondska. Det är besläktat med hierarkier.

I boken säger huvudpersonen Anne till sin kille att hon är kär i sitt ex. Varför är hon så ärlig?
– Jag är intresserad av det förbjudna. Jag tror på idén om att det finns mörker i människor. Men jag ser inte något sätt att vara mörk på i samhället. Samtidigt som alla är mörka är det förbjudet att vara mörk. Det är meningen att man bara ska älska den man är ihop med. Men om man inte gör det så måste man trycka undan det. Alla vet att det finns, men ingenstans får det finnas. Karaktären i boken bär det för oss.

Välkommen till Nyhetsmorgon, är det här någonting du har erfarenhet av?
– Det handlar inte om den här relationen i mitt liv nu. Jag har haft den känslan tidigare i livet och vet att den finns och kan bli som ett spöke i tillvaron. Den ligger och skvalpar i människors känsloliv och lock skruvas på. Därför upplever jag en spänning i hela mänskligheten. Jag är helt övertygad om att alla går omkring med det förbjudna i sig.
– På ett sätt tycker jag att rasister är intressanta. Deras känsloliv är helt utspelat. Det är som att de inte förtrycker det mörka och onda. De är i kontakt med sitt undermedvetna på ett sätt som anständiga människor inte tillåter sig själva att vara.

Är det eftersträvansvärt att göra som rasisterna och bara ventilera all skit man har inom sig?
– Nej, nej. Det instrumentella pålagda är ju också moralen. Det tänkta systemet för rätt och fel. Civilisationen kräver sådana scheman. Det är gränslöst när moral inte finns, definitionen av gränslöst. Men det som är gynnsamt med att rasister säger att det är rasister är att man kan angripa dem för vad de är. Innan de var inne i värmen skulle alla hålla på med skådespelet att säga att de inte är rasister. Jag tror på att benämna mörkret. Då kan man angripa det. Det är lite det boken handlar om. Huvudpersonen får inte ha vissa känslor. Men varför kan hon inte gå i en trappa? Varför brinner en ring av smärta? Det finns språk som kommer fram ändå. Kroppen kan inte bära hur mycket mörker som helst. 

Vem är det som sagt att hon gör helt tvärtom nu igen? Väder-Tone?
– Det är Mat-Tina! Hon lägger alla dåliga känslor i imaginära burkar. Sedan tar hon ett lock, skruvar åt och öppnar aldrig de burkarna igen. Det är så hon hanterar livet. Min bok handlar om att försöka skruva upp burkarna. Det är svårt och det är inte bara huvudpersonen som tampas med det. Det är också en beskrivning av en värld som dränks i översvämningar, brinner upp samtidigt som nyhetsankare och politiker låtsas som att det regnar, no pun intended.

En scen som jag älskar är när Anne får eltandborsten hon önskat sig i julklapp av sin kille och blir helt vansinnig.
– Visst är det kul? Tack för att du uppskattar humorn. Jag har verkligen försökt vara rolig. En sådan här historia går inte berätta utan comic relief.

Varför önskar hon sig en eltandborste om hon inte vill ha en?
– Det handlar om att försöka vara en person men inte vara den personen.

Jag förstår inte.
– Jo, men såhär. Man ska vara en person som önskar sig något praktiskt som är bra att ha. Men egentligen vill man det irrationella. För så är människan. Man vill kanske ha ett raffset, som man inte ens ska använda. Man vill vara en idiot. När hon väl får en eltandborste blir det en konflikt. Hon känner att hennes undermedvetna inte har blivit sett av den hon älskar. Alltså älskar han inte henne. Då blir det en stor konflikt. Det är väldigt kul tycker jag. 

Hon häpnar inför Fridays for future-aktivisternas framtidsoptimism. Hon är liksom chockad över att någon ens kan föreställa sig en bättre framtid. Tror du på framtiden?
– Nja, inte jag direkt. Jag trodde liksom att SD skulle vinna valet. Men jag älskar de som gör. Som tror på framtiden. Jag älskar de som limmar fast sig på motorvägen. 

Varför gör du det?
– Det är så få som säger sanningen om hur saker och ting är. De säger sanningen. Det är fem i tolv.

D e kroniskt ges ut 21 september.

Läs även: Little Jinder: "Blir kränkt när verkligheten inte stämmer med fantasin"