Göteborgaren Joel Alme är tillbaka med ett nytt album som sprakar av bitterljuv folkrock. Den trygga berättartekniken, den hesa rösten och spåren av Jonathan Richman gör sig bekant för den som lyssnat tidigare på artisten.
Men på Sköt er själva så sköter jag inte mitt har Joel Alme tagit sig an ett nytt grepp. I stället för att klamra sig fast vid skildringarna av arbetarklass-uppväxten eller missbruket riktar Joel Alme i större utsträckning strålkastarna mot den inre resan.
Själv säger han att han följde det “socialrealistiska spåret så långt som det gick”, enligt ett pressutskick. Genom nio låtar får vi följa med under ett dygn av Joel Almes liv, från en morgon till en annan tidig morgon.
Den traditionella Alme-ångesten är ständigt närvarande, men den känns mer avskalad den här gången. Redan i den första låten, Kom igen nu, känns musiken lättsammare än vanligt. Känslan som albumet lämnar efter sig stavas acceptans.
En röd tråd genom albumet är sorgen över att ha förlorat kärleken. Varje låt påminner om hastiga foton, som har tagits under korta sekvenser av Joel Almes liv. Tillsammans bildar de ett pussel som väver samman dåtiden och nutiden.
Albumet är som bäst i mitten, omkring den fjärde låten. Melodierna reser sig och så gör även Joel Alme – som i mina tankar ser ut att trampa runt på Göteborgs gator under förmiddagen.
Själv lutar jag mig tillbaka i tågsätet ombord på något av det mest folkliga vi har, ett SJ-tåg. Joel Alme hade antagligen föredragit en spårvagnsreferens, men det känns väldigt passande att nämna SJ-tåget, som är i full fart på väg mot nästa destination.
Sköt er själva så sköter jag inte mitt är ett stämningsfullt verk som gör sig bäst när du befinner dig på resande fot. Antigen bokstavligen eller i ditt inre väsen.
