Joel Alme forever

10:58 29 Apr 2008

 Fredrik Wenzel

Carl Reinholdtzon Belfrage slängde ut en köttbit när han introducerade er för Joel Alme. Radio, forum, bloggar och landets musikredaktioner har slitit i honom sedan dess. Och varför inte? Hur skulle ni kunna ignorera honom?

Carl Reinholdtzon Belfrage slängde ut en köttbit när han introducerade er för Joel Alme. Radio, forum, bloggar och landets musikredaktioner har slitit i honom sedan dess.
Och varför inte? Hur skulle ni kunna ignorera honom?

Genom att blunda? Icke tänkbart alternativ. Ni har alla tagit Joel Alme till era hjärtan. CRB berättar varför.

Anledningen till att jag är så förtjust i Joel Alme är hans resurser. Han är något så sällsynt som en sammansatt popmusiker. Han har två ansikten. Han är ung, han är gammal, han är god, han är ond. Han är skrupelfri och högst skicklig.

”Människan är hon som söker njutning och undflyr lidandet. Hon vill inte ha båda sidorna av livet. Det är därför hon går under.” Jag tänker på citatet ur Nietzsches Sålunda talade Zarathustra när jag lyssnar till Joel. Joel Alme omfamnar båda känslorna på sitt debutalbum A Master of Ceremonies. Skivan är 29 minuter existentiell oro, saknad, kärlek, ondska, råhet och sex inom en komposition som reser sig som en film runt lyssnaren. Kan man begära mer av 29 minuter? Jag tror inte det.
Kontentan av vad jag säger är att samhället inte har råd att vara utan honom. Joel Alme är en tillgång. För hur många artister har vi inte i det här landet som förställer sin natur för att passa in i rollen som ”känslig”, ”djup”, ”kännande” indiemartyr. Jag behöver inte nämna några namn.

–Jag har aldrig varit en outsider. Tvärtom. Jag var populär. Jag har aldrig känt igen mig i förminskande Bukowskiliv med smuts och misär. Eller i indiescenen överhuvudtaget. När jag möter journalister eller folk som vill prata med mig efter konserter vill de så gärna att jag ska vara en djup, introvert och känslig kille. Herregud, jag spelar ishockey och går till horor, vill man säga. Ack, denna förljugna lilla indiescen. Vapnet, Sambassadeur, Bonnie and Clyde, Almedal, Jens Lekman, var kommer alla dessa band ifrån?

Partille?
–Hela deras världsuppfattning är så enkel. Det tar verkligen på energin att möta sådana människor. Man blir så trött. Det är en sekt som vill skapa och sätta regler för en fruktansvärd tråkig och enkel indievärld.

Hur ska jag kunna säga emot? Det är därför vi sitter här mitt emot varandra och pratar. Din skiva är det mest komplexa och intressanta jag har hört på länge. På ytan romantisk och vacker men också uppbyggd av små scener där huvudpersonerna bedrar varandra, ljuger, ja även misshandlar som i Always on my mind.
–Ja, men det är alltid mer intressant att höra om män som bedrar, super och går till horor än någon finstämd ynklig livslögn. Varje gång en rockhjälte tar ett snedsteg från den moraliska vägen ursäktas det i alla biografier med att han var besatt av demoner. Alla vill ha en snövit moralisk hjälte. Ingen vill visa hela bilden av en människa. Det blir så ointressant. Man måste ställa sig frågan vilken biografi man skulle vilja läsa. Vill man läsa någon förljugen bild eller en avbild av verkligheten? Samma sak om jag ser en film eller läser ett uppdiktat verk, jag blir mer intresserad av skaparen bakom och hans liv. Jag vill veta vem den riktiga personen är.

Så vilka människor söker du?
–Nina Simone. Hon sköt en kille. Men just nu läser jag bara om krig och död. Det är det enda som ger mig tillfredställelse. Samtidigt vill man som sagt inte hamna i något Bukowski-träsk med fylla och misär. Bob Dylan var ju fin på det sättet att han ville ligga i mitten och inte hamna i något fält. Han avskydde och avskyr fortfarande merparten av sina fans och framförallt banden och artisterna som säger sig vara inspirerade av honom. När man får höra den här romantiserade naiva bilden som folk försöker måla upp av honom blir man bara äcklad. Jag gillar den cyniska Bob Dylan. Det är det enda jag kan lyssna på. Jag hatar den politiska Bob Dylan. Det är därför jag älskar Stooges som kommer in med tyska naziuniformer på scen. Samtidigt avskyr man ju följaktligen människorna som lyssnar på Stooges. Men man vill inte hamna i något av facken, utan blicka höger och vänster men ständigt ha blicken fäst framåt.

För mig blev vetskapen om att du gillar Sam Peckinpah en nyckel till din musik. Jag började se dina låtar som små scener. Ni delar det smutsiga, våldsamma och råa draperat i vackra kulisser.
–Och där har vi ju Bob Dylan också som bad och bönade om att få vara med i Pat Garett och Billy the Kid. Men ja, jag älskar Peckinpah. Det är något med att inte bara visa hjälten som någon genomgod fin människa utan fel och brister. Det är fult, rått, vackert och mästerligt.

Motsvarighet finns också i Clint Eastwoods ökända våldtäktsscen i High plains drifter. Det fanns en betydligt mer komplex och — vågar jag säga realistisk? — bild av hjälten på den tiden.
–Jag vill leva på den tiden. Varje westernstad öde med bara öken runt omkring. Det är därför jag älskar skärgården. Det enda som skiljer är att det är hav istället för sand. Det känns som en mer intressant tid. Inte lika förljugen. Det är ju samma med musikscenen. Jag känner ju Håkan Hellström, men han målar upp sig själv som en svärmorsdröm, och alla köper det, när man samtidigt vet hur han svinade med Broder Daniel.

Ja, det som tilltalar mig med din musik är att den är mer prosaisk och sann. Som en cocktail av Frank Sinatra och Hitler nu när jag tänker på det. Svärmorsdrömmen och Djävulen i samma kropp. Ishockeyspelaren och croonern. Briljant.
–Hahaha. Ja, fast egentligen vill jag ju bara göra evergreens. B-sidan Leave me here är ju snodd från Sinatras It was a very good year. Många försöker göra samma sak. Det blir för töntigt bara. Jens Lekman vill att alla ska komma hem till honom i baka bullar efter varje spelning. Och kan tänka sig att spela på allas bröllop. Gratis. Herregud, ska jag spela på ett bröllop ska jag ha riktigt mycket betalt. Carl, vad anser du för övrigt om detta: jag funderade på att lägga 17 låtar på skivan, nu blev det bara nio. Men skulle jag släppt en dubbelskiva?

När lyssnade du på en dubbelskiva sist?
–Soundtrack of our Lives och Caesars har väl släppt?

Exakt.
–Hahaha.

Så nio låtar är alldeles utmärkt. Och din skiva är alldeles utmärkt. Det enda jag inte gillar är en fyra-fem sekunders patenterad Björn Olsson-slinga.
–Du, vad inte många vet är att jag och Björn länge arbetat tillsammans, bland annat med reklam, och jag är inte säker på att det är Björn som gjort den slingan. Vi gör det mesta tillsammans och stjäl av varandra. Bland annat upptäckte jag att Björn tagit en slinga som jag har gjort och använt i en låt för Mando Diao.

Det Mando Diao?
–Det Mando Diao, ja.

Joel Almes A Master of Ceremonies finns ute nu.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!